Summa summarum

Nyårsafton. Snart slut på ett minst sagt omvälvande, omväxlande år och jag ser fram emot ett nytt. 

2012 började inte så bra. Som att glida fram i väl preparerade skidspår, solen skiner, -5 grader och så bakom nästa krön har någon hällt ut grus i spåret, solen går i moln och iskyla inträder. 

Älsklingen flyttade ut ur radhuset och inget var sig likt. Nu vet jag också att man inte dör av brustet hjärta, det bara känns så. Det finns klister och bit för bit limmas hjärtat ihop. 

Hur gör man då?

Man lever på. Sätter den ena foten framför den andra, snubblar sig fram i början men tar sig likväl framåt. Det finns inget annat. En dag i taget och vips, har det gått massor med dagar och man inser att man står upp och vad som är viktigt in life.

Man har klister: kidsen, vännerna, familjen, bloggen,  bilturer med hög musik, jobbet. Livet självt. 

Man bestämmer sig för att det ska gå och att jag ska bli jag igen. 

Jag och kidsen begav oss på vår livs resa till Kalifornien i tre veckor. I juni var det dags och där och då vände 2012. Resan sitter fortfarande som bomull kring hjärtat och vi prata ofta om den här hemma. Tittar på bilder och minns. 

Resten av året då????

Tant har fyllt "tant", paddlat kajak för första gången, träffat vänner, nya och gamla, varit på Wallmans, på balett, träffat bloggvänner IRL, börjat jobba heltid, fått nya uppdrag på jobbet, fått medicin som äntligen funkar, gått på överlevnadskurs, tagit strid för Store Bror i skolan, igen, fixat i radhuset, sett Tommy Körberg och mycket mer.

Så. Jag kan konstatera att ett år som började som det värsta år evver, ändå blev ett år med utmaningar, möten och upplevelser som berikat mig till själ och hjärta och det som inte dödar en stärker en heter det ju. Jag är i så fall starkare än vid förra årsskiftet och det bådar gott inför det nya. Mot nya äventyr och utmaningar! Från mig till er:

Gott Nytt År!

Tant på cykel-vift i Venice. En känsla av lycka, frihet och sorglöshet infann sig och jag skrattade högt hela vägen till Stora Systers lägenhet i Marina del Ray! Ett underbart minne!

Delfiner, delfiner, delfiner. Dessa märkliga, härliga djur! De här showade i Sea World! Makalöst!

Det sjungs för en blivande 50-åring på Cheese Cake Factory! Jag blev glad. Och rörd!

Kidsen känner på Stilla Havet vid Santa Monica. Ett mamma-hjärta svämmar över.......

Utmaningarnas år innehöll också mitt livs första kajaktur. Och ett kajakvält. Och upp igen!
Allting går, det är bara olika svårt!

Juletid 2012. Här är vi nu. I slutet av året och i förväntan inför det nya. 

Ledigt!!!!!

Ledig. Ledig. Ledig!!!!! I en hel vecka! Oceaner av tid. Det enda jag har planerat är nyårsaftonens begivenheter, annars ligger hela veckan som ett oskrivet blad. Det är stora kryss i almanackan vilket betyder att jag inte FÅR boka in något. Om det inte är förenat med nöje förstås. Fattas bara annat! Roligheter får alltid bokas in.
Som en middag hos Bästa Mamman. Idag. Det enda jag behöver göra är att klä på mig, helst, köra bilen en liten stund och så: Pysslas om och bjudas på mat. Och fortsätta vara ledig. Som jag längtat!

En annan dag del IIII

Annandagen. Den här dagen älskar jag. Ståhejet är över och ändå är det en ledig dag. Jobb i morgon men det är definitivt en annan dag. Än så länge är det tid att njuta av vår jul!

Tjejerna och mamman gick till kyrkan på julafton som vanligt, julkrubba och barnkörsång. Vackert!

Julbordet. Kanske är vi mätta än...........

Tjejorna med Bästa Mamman framför granen. 

Tid för en juldagspromenad! Det är mysigt med snö..................

Mys och pys för mamman. Tommy. Praliner. Kaffe. Det är gott att vara!

Dan före dan.....

Idag vaknade jag tidigt när grannen fick för sig att hans altan skulle rensas från snö ända ner till trägolvet. 0800 var en lämplig tidpunkt för det och det skrapades flitigt. Så. En altan i radhusområdet är nu totalt snöfri och det återstår att se: Varför?????

Annars blir det en lugn dag. Paketinslagning, skinkfix och glöggdrickande. Kan behövas efter gårdagens maraton på ICA Maxi...... Skumtomtar inhandlade, polkagrisar likaså, man hoppas att det är en chokladkartong på ingående, julduken ska strykas framåt kvällen och tja, det liknar jul. Finally!

Julkänning

I tisdags hade jag skrikopanikkänning för jag hade inte köpt en endaste julklapp och hade inte en aaaaaaaning om vad jag skulle hitta på. När jag frågade kidsen vad de önskade sig var de rörande eniga om att de inte heller visste för de tyckte att de hade allt de behövde.
Finemang, tänkte jag och lutade mig tillbaka i soffhörnet.
Men si, då smusslades det fram små önskelistor. Med betoning på små. Korta. Det ÄR nya tider!
Idag är allt fixat, klappat och klart. Jag är ett under av uppfinningsrikedom....... Om jag får säga det själv!
Granen är på ingång. Eller ja. Store Bror och jag ska snart bära hem dem. Kånka och svära över kåda, stickiga grenar och tyngd as every year. Sågas sedan till i lagom längd och kläs av eniga tonåringar......... alltmedan den ömma moderna glaserar revbensspjällen och rullar köttbu..... nä. Alltmedan den ömma modern smuttar på lite glögg, njuter av många en chokladpralin och njuter av att ha stora barn. Rullar köttbullar gör Bästa Mamman på sitt håll för leverans till radhuset på julafton.
Gårdagen då? Gick bilen igenom besiktningen? Försvann migränen?
Jajamänsan! Migränen motades bort. Inte en prick fick Cina-bilen och glada rullade vi iväg till nämnda julklappsinköp som avrundades med en middag på restaurang med delar av barnaskaran, fina D och E. Sen åkte vi vidare till jetlaggade Stora Syster och hade kramkalas i soffan. Så laddar man för julen!
Mina fina, fina kids! Som tröstar sin mamma när sorg och ledsenhet tränger sig på och blandar sig med glöggen och russinen. Precis när det känns som det ihopklistrade brustna hjärtat ska brista igen, finns de bara där, med kramar, pappersnäsdukar, pizzabitar, skumtomtar, chokladpraliner och .... bara är! Nära! Liksom Bästa Väninnan som aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. Så skrev vi en lista över vad vi vill äta på julbordet och så var mamman på banan igen. Julladdning på hög nivå!

Huvudsaken

Vad vore livet utan migrän? I alla fall smärtfritt. Inbillar jag mig. Jag försöker kryssa mellan migränfällor och sköta om mig men what the heck! Ibland blir det bara för mycket. Platt fall i går kväll och idag vet jag att jag har ett huvud. Vilket ju i och för sig är bra.
Idag är i alla fall en ledig dag och som jag längtat!!!!!! Det finns en del att styra upp om man tänker sig att det faktiskt ska firas jul i radhuset och idag får det styras sakta.
Jag brukar ju be om hållna tummar och det gör jag idag också: Cina-bilen ska besiktigas! Inga otrevliga överraskningar vill jag ha utan jag vill att besiktningsmannen ska tycka att det är en sjusärdeles piffig liten bil och sätta ok-stämpel så bilen och jag kan puttra vidare mot andra fixajuläventyr! Det kan man väl få önska sig??????
Visst ja! Det är fredag! Lovely!

Spöktorsdag

Om allt går i lås är det här sista arbetsdagen före jul. I morgon skulle man kunna tänka sig en sovmorgon. Välbehövligt. Batteriet börjar slå över på rött och så vill vi inte ha det. Näe. En lugn och fridefull jul vill man ha.
Men först ska det alltså jobbas in i kaklet och ringas lite samtal till en skola. En helt vanlig torsdag. Ett orospöke har ändå slagit bo där i bröstet och dagens motto blir. Igen: Stick stygga spöke för du finns inte!
Kan hända det blir lite ommöblering hemma ikväll???? Har hjälpt förr!
Trevlig torsdag till er!

Vissa dagar..........

....... är bättre dagar! Den här dagen till exempel är en sån dag! Jag har äntligen, äntligen fått krama om Största Systern och Sambon på riktigt när de kom hem idag efter tre månader i USA! Att få kramas på riktigt efter så lång tid är en skön känsla! Och den här låten, min sköna höna, är till dig!!!!!!

Ett litet rött paket.........

Igår hamnade jag i en intressant diskussion där vid fikakrängandet. Det pratades insamling till julblommor till fröknarna och vem av föräldrarna i klassen som skulle fixa det.

Jag är av den åsikten att kidsen mycket väl kan sköta det själva. Med den takt de bränner pengar på Waynes Coffe, Espresso House, Gina Tricot, Game Store o s v tycker jag att det rent av skulle vara lite allmänbildande för dem att samla in pengar själva och besöka en blomsteraffär. Vi pratar niondeklassare här. Inga småbarn.

Men jag glömde att det är lag på att det är klassförälderns uppgift och att inga barn är tillåtna i blomaffärer så förslaget röstades ned. Ok. Smällar man får ta. 

Sen.

Kom åsikten fram att de barn som inte lämnade pengar till blomma i tid inte skulle få stå med på kortet. Pah! Då vaknar nåt i mig och jag tänker: solidaritet och medkänsla.

Vart tog den vägen?

Vet vi att det finns ungar i klassen som har det lite jobbigt?

Ja, det vet vi!

Kan man förmoda att de tycker det är jättejobbigt med insamlingar?

Ja, det kan vi. Eller. Det borde vi kunna eftersom vi är vuxna.

Man skulle kunna tänka sig att man tar av klasskassan. Pengar som redan finns som alla hjälpts åt att samla in. Barn och föräldrar. I olika grad eftersom alla har olika förutsättningar.

Men det röstades också ned.

"Vi ska väl inte ta barnens pengar"??????

Eeeeeehhh.

Vilka "VI"???? Jag ska inte ta ett rött öre från någon. Jag bara tänkte att ........

Jag anar en trend och jag gillar den inte. Är man en klass så är man en klass. Är man ett lag då är man ett lag. Man ställer upp för varandra, man hjälps åt och drar sitt strå till stacken. Så här i juletid!

Jul, jul, strålande jul.

Om en liten strax ska jag bege mig till stadens konserthall och sälja fika när Lilla Syster och resten av musikskolan har julkonsert. Med det hoppas jag det blir tyst på tjatet att jag "aldrig hjälper till". Tar med mig en bok också, hade missat den lilla detaljen att även fikakrängande föräldrar skulle köpa biljett á 120 kr för att kunna slinka in på lediga stunder och åhöra de sköna stämmorna. Biljetterna är nu slut och jag får väl trycka örat mot dörren för att höra.
Sen så.
Är aktivitetsracet slut för den här december. Återstår bara att köpa julklappar och fixa till julen hos oss själva. Julefrid. Mmmmm. Man längtar! Efter det också!

UPDATE: Fikasäljet gick ju kalasbra och som pricken över I fanns det en biljett över till den här mamman. Konsertbesök minsann. Vis av erfarenhet och förutseende nog hade jag packat ned pappersnäsdukar i väskan och de nyttjades flitigt. Vad är det med musik och känslor???? De liksom lockar varandra till att trängas där i strupen och tårarna kommer först. A men! Bästa Mamman, min, satt bredvid och klappade på knät. De är tur de finns, mammorna!

Väntan och längtan

Man kan säga att det är i väntans tider. Ja. Så klart. Det är ju advent. I övrigt väntas Stora Syster hem från London idag. Man kan säga att vi hoppas att inte snöovädret sätter käppar i de flygplanshjulen utan att hemresan går som den ska.

Sen väntar vi på Största Systern som kommer hem efter tre månader i Los Angeles. Då får vi förvisso vänta ända tills på tisdag och hoppas att även den hemresan ska gå bra. Ja. Inget är som väntans tider på ...........  mammans bästa julklapp: alla fyra kidsen på samma ställe. I radhuset. Sällsynt men efterlängtat!

Vård av katt.......

Det säger bara "svosch" så är veckan slut. Med den här farten är det väl julafton i morgon eller nåt? Halva dagen idag har tillbringats hos veterinären då katten Martini hastigt och lustigt blev dålig, hängig och betedde sig allmänt konstigt. När det sedan blev utslag och sår i hela pannan så fanns det ingen annan råd. Det fick bli "kattakuten". Och ja. Man får vänta där också. Efter provtagning medelst brottningsmatch med icke så samarbetsvillig katt, konstaterades att kissemissen blivit allergisk och har en kraftig reaktion.
Jaha. En allergisk katt?! Bara så där???
Med ett recept på kortisontabletter på fickan och 1700 riksdaler fattigare tog jag så kissen och åkte hem igen. Blänger väl kanske lite misstänksamt på hyacinterna och julstjärnorna men det hade vi ju förra året och på katten märktes inget då.
För övrigt konstateras således förutom att det äntligen, äntligen är fredag, att det här året då sannerligen är prövningarnas år. Så varför inte avsluta 2012 med en superallergisk katt???? Jag bara frågar. Det verkar ju vara en trend att bunta ihop allt på ett ställe liksom. The radhus. Huset där allt händer. Om någon frågar mig.
Trevlig fredag!!!!!!!!

Mitt i en vecka

Mitt i veckan. Visst?! Försöker förtränga att jag på lördag ska stå i en sporthall och sälja fika. Hembakt. Av mig. Ser mörkt ut. Jag har nämligen inte bakat än och ser i almanackan att det är tämligen ont om baktid tills på lördag. Så, Pågen! Håll ugnarna varma! Här ska visst köpas fikabröd........
Anar ändå en tom almanacka om sisådär tre veckor. Längtar lite. Bestämt.
Sen längtar jag vansinnigt efter Största Systern som om en liten vecka befinner sig på svensk mark igen. Hur härligt ska inte det bli??!!! Då ska här kramas!
Under tiden lackar det så fort som attan sakteliga mot jul. Julefrid? Not at all. Men någon slags frid råder ändå. Acceptansfriden. Acceptans för det som inte går att förändra utan endast att förhålla sig till. Nu haver vi en del ytterst hemsnickrade förhållningsätt i det här hushållet men man kommer långt på det också! Så långt att det snickras så smått på en handbok. En som vi önskar redan fanns! Egentligen. Själva facit. Men så lätt ska vi inte ha det. Det vore väl kanske fusk?????

3-0. Minst.

Tror bestämt att det är lite vuxenpoäng i den här lådan idag. Ett stycke lucianattlinne till Lilla Systern är upphittat, struket och hänger så fint på galge. Glitter är inköpt, ljus och manschett fixat och framplockat. Notera att det är den 11 december. Framförhållning mina vänner! Inte min bästa gren men nu haver jag överraskat mig själv. I morgon kväll kommer jag således att kunna njuta av glögg och pepparkakor i bästa fåtöljen och INTE flänga runt i kvällsöppna butiker i jakt på ett lucianattlinne i lämplig längd. Lilla Syster slipper dessutom tjocka klägranenglittergirlangen kring midjan.................... Nya tider stundar! Banne mig!

Kylslaget

- 17 grader utomhus. Hej långkalsonger! Hej dunjacka!

Kallt, kallt och kallt. Åh, vad jag önskar att det fanns en öppen spis i radhuset, det hade behövts nu! 17 grader inomhus är inte skönt alls. Följetongen "ingen värme i radhuset" fortsätter alltså. Å andra sidan kan jag då hävda att jag behöver den där dyra, snygga stickade tröjan i en butik ganska nära mig.........  

 

En ledig lördag

Lördag. En helt ledig, oplanerad lördag. Hur skönt är inte det? Kidsen är hos sin pappa så det är ovanligt tyst i radhuset. Ovanligt mycket geléhallon kvar i godisskålen är också ett symtom på att de inte är hos mig..........
Tror jag trotsar julstök och kokagrisföttertilljulbordet-pyssel och går på vernissage istället. Glögg och pepparkakor. Titta på tavlor. Går en promenad och tar lite kort på vägen. Slinker in på kafé och dricker varm choklad. Ja. Så får det bli!
Vad ska ni göra?

Bilder från altandörren. Översnöade bordet. Katten Martini har sitt spår ut från radhuset........

Skitstora trädet är alltid fint. 

Lägg till bildtext

Fredagsfundering

Om det var snöskottningen i morgonrock eller fulltösmedvetslös på jobbet som gjorde att migränen slog till igår får jag väl aldrig veta. Jag missade julbordet och tillbringade gårdagskvällen i ett mörkt och tyst rum, preppad med migränmedikamenter. När det släppte så pass att jag kunde titta med båda ögonen intog jag en måltid bestående av te och rostat bröd all alone hemma i radhuset. Vad är väl en bal på slottet??????
Suck och jaha.
Shit happens.
Men idag missade jag INTE det årliga after noon tee-mötet hos en kollega. Det får väl vara någon måtta på missade trevligheter? Nygräddade scones, cheesecake, chokladsnittar, snickersmums, kladdkaka, praliner m m, m m. Kannor med med gott te och starkt kaffe. Perfekt!
En trevlig tradition tycker jag. Sista gruppmötet för året avslutas på detta sätt och ja, jag tycker att traditioner är till för att hållas.
Något förvånad märker jag dock att jag börjar bli hungrig igen. Märkligt. Efter en sån sockerchock? Och då infinner sig den eviga frågan. Vad blir det för mat??????

Jag vill ha blommig .........

Meddelas härmed att den fina gång in till radhuset kidsen skottade fram igår, var ett minne blott i morse. Kan också meddelas att 20 minuters snöskottning i arla morgonstund också är en form av motion. Nästa gång ska jag nog ha något annat än gummistövlar, basker och blommig morgonrock på om det behövs skottas igen. Men vad gör man inte för att få tag på morgontidningen????
Nu jobbet. Påklädd. Ingen morgonrock där inte. Ikväll julbord. Fast vanlig mat. På restaurang med kollegorna. Bra torsdag helt enkelt!

Hej mitt Vinterland......!!!!!

Ja. Snö? Kan hända i december. Har hänt. Lyckades knipa åt mig en plats i parkeringshuset på jobbet i morse. 06.40. Var i sista momangen. Sen blev det fullt. Fort.
Visst har jag sett genom fönstret hur det blåst, yrt och hållit på. Fast egentligen inte. Min arbetsplats befinner sig på nionde våningen så man ser mest .......... grått sådana här dagar. Koncentrationen har dessutom varit hög då vi rattar nya system så jag blev lite förvånad när Lilla Syster ringde fram på dagen.
"Kan jag få åka med dig hem"???
"Bussarna är inställda".
Jahaja.
Då sansade jag mig och tittade ut på riktigt.
Snö. Massor med snö. På marken, i luften, på tvären och bredden. Snö.
Klart lilla hjärtat fick åka med hem. Sitta bredvid på jobbet ett slag först, köpa Cola i läskautomaten, äta medhavd smörgås och slänga papper som mamman missade papperskorgen med. Vad har man sina barn till om inte som assistenter om de råkar befinna sig på arbetsplatsen?
Sen åkte kröp vi hem i snigelfart och jag såg för mig hur jag skulle få skotta fram radhuset i timmar........
Men det slapp jag!
KIDSEN! De hemmavarande, hade tagit hand om den saken. Sånt gör en mamma glad en kall, blåsig, snöig decemberkväll!

Skottat och klart! Man blir glad!

Fick tid att njuta av adventsstjärnan.....

.... och tid att pyssla till det i köksfönstret. Allt medan snön yr utanför. Lovely!

Han e min man......!

Nu så. Är sista tårtsmulan uppäten för den här gången och jag har nu kids i åldrarna 15, 16, 21 och 25 år. Imponerande om jag får säga det själv eftersom jag inte är äldre än ...... några år till.
Så kan jag ju passa på att berätta att Tommy Körberg. HAN kan sjunga han. Om nu inte alla redan visste det.
I söndags kväll var Stora Syster och jag på konsert med nämnde Tommy. Vi bänkade oss i konsertlokalen, förväntansfull var jag och så började Herr Körberg att sjunga. Vid låt numro två fick mamman, d v s moi, håva fram stora asken med pappersnäsdukar för oj, vad han sjöng vackert! Det var om hjärta och smärta så där rakt in i märgen och tja, jag bara bölade. Ohejdat. Ett litet slag.
Sen blev det rockigare och då blev det liksom lite lättare att hålla ordning på anletsdragen. Minsann rev han även av en Frank Zappa-låt och då öppnades minnesbanken till ungdomstider och måhända imponerade jag mig själv en smula genom att komma ihåg stora delar av texten till Cosmik Debris.
I tre timmar var jag så trollbunden och tja, behöver jag förklara att det var en lycklig tjej som åkte hem sen i smällkalla decemberkvällen?
Om man känner mig, vet man att jag har ett MYCKET gott öga till Herr Körberg. Har alltid haft. Så en konsert med nämnde Körberg är en stor händelse som lindar sig som bomull runt hjärtat. Det gillar jag!

Hip hip hurra del IIII

Här står födelsedagarna som spön i backen och idag sjunger vi för Lilla Syster som fyller 15 år! Precis som idag var det då kallt och massor med snö. Hemma i villan fanns då en Mormor och en Farfar och passade övriga syskonskaran. Har ett litet minne av att det var sexårskalas för Stora Syster men om det brydde jag mig inte precis då. När´å. Jag låg och snusade på nyfödd bebisprinsessa. Lovely!
Men tiden går och idag är det femton ljus i tårtan. Hip hip hurra för Lilla Syster idag!

Min "bebis" med San Francisco för sina fötter! Grattinäran Lilla Syster!

Hip hip hurra!!!!!!!

För 21 år sedan föddes Stora Syster. Kallt som tusan, massor med snö och färden till BB gick av stapeln i en bil utan fjädring, värme men med ratt. Man kommer ihåg.
Så idag firar vi, tänder ljus, fikar och myser. Till kvällen tar mamman med sig födelsedagsbarnet för att lösa in ännu ett presentkort från 50-årsdagen och det ska lyssnas på Tommy Körberg.
Hip, hip hurra för Stora Syster idag!

Liten blir stor, far ut i vida världen och bor. 

Jul i sikte!

Man stillar sig. Spelar Carolas jul och hänger upp julstjärnor i fönstren. Kör ungar hit och en unge kör själv dit. Skumtomtar. Julmust. Tänker att det är mycket som är lika fast egentligen är det ju totalt olikt sig. Annorlunda. Fast det kommer ju så småningom bli sig helt likt igen. Första året är värst va? När man ska göra allt för första gången. Själv. Ja, förutom de älskade kidsen då.
Snön är som vanligt vit, kallt är som vanligt skitkallt och Carolas julskiva är....... helt enkelt Carolas julskiva.
Snöskovel. Check. Dörrkrans. Check. Skumtomtar. Check. Det lackar banne mig mot jul......... Det ligger snö på backen. Gillar´t!

Hej hopp Prussiluskan...........

Måhända höjde Prussiluskan på ögonbrynen en smula alldeles nyss när den här mamman tappade tålamodet så till den milda grad att katten ville gå ut trots snöslask.
Jaha.
Det är inte helt enkelt att vara ensam tonårsmorsa alla dagar, tell me.
Särskilt inte när det tjorvar, knirkar, krånglar och stökar och så står det en soppåse mitt i vägen.
Arrrrrrgggggghhhhhh!
Som skulle varit kastad. För flera timmar sedan.
Jahaja.
Om nu kidsen är 15 och 16 år så blev jag 14. I ett huj.
Som en av dem sa:
"Du är ju helt jobbig ju".......
Kanske det ja.
För att råda bot på det gick jag ut och så kom jag in igen och så började vi om från början. Och soppåsen blev kastad. INTE av mig.
För att vara helt säkra på att den ömma modern håller sig i skinnet värmer telningarna i detta nu lite glögg. Dukar fram pepparkakor till. Hela burken.
"Så du blir snäll"........
Ack ja.

Ljus, och det blir ljusare

Benen bär så sakta igen. Konstaterar tillsammans med ännu en doktor som kollar hjärtat en gång till att det nog är så här att leva med Kroniskt Trötthetssyndrom. Att helt komma på hur länge batteriet räcker går nog inte, det blir helt enkelt urladdat med jämna mellanrum och så får man jag ta en paus. Ok. Då kör vi så! Nu vet jag att jag ändå är "frisk" så då försvinner ett orospöke. Seså! Schas och bort....... Man får ta hjälp av omvärlden och inse att man jag inte kan fixa allting själv. Även om jag tror det.
Har därför ordnat hjälp med att få upp lite julbelysning. Min egna belysningsgeneral försvann ju, då får man kalla in en ersättare. Grannen. Bra med goda grannar hörrni! En bjöd på kaffe igår, en ska fixa trasiga kontakter inomhus och en fixar lampor utomhus. Känner att det nog är bra om jag håller mig ifrån det elektriska. Man har ju planer på att bli äldre. Väldigt mycket äldre så vissa saker överlåter jag åt expertisen. Det blir bäst så.
Sen konstaterar jag att det yr snö i luften. En vinter på ingång! Hurra för det tycker jag! Snö! Och det blir ljusare. Ljusare behöver vi!

Snubbel och bubbel

Snubbeltråd. Vem i hela friden lägger ut snubbeltråd hela tiden????? Det borde vara i lag förbjudet. Man kommer i 100 knyck i godan ro mitt i vardagen och tycker man har koll på läget.
Icke sa den förbannade Nicke och dänger till en i skallen. Så ligger man där. Tillplattad. Squeesad.
Migrän. Stressreaktion. Ett hjärta som slår i 200 knyck och en doktor som lugnt och fint förklarar att det är inget farligt men väldigt obehagligt.  Japps. Himla obehagligt. Inte farligt heller att benen försvinner och liksom lever ett eget liv, jag ser dem, de känns som kolsyrebubbel men de bär mig inte. Dumt. De är saknade.
"Har du stressat" frågar vänlige doktoren och riktar en tänd undersökningslampa rakt i nyllet på mig. Får lite känsla av förhör och spionfilm och fnittret ligger på lur. Men jag hejdar mig. Det verkar säkert helt oseriöst och ligga på en brits och fnittra. Så gör man säkert inte så jag låter bli.
Om jag svarar "nej" på stressfrågan ljuger jag och ljuga ligger inte för mig. Men jag rör mig ju lugnt och sakta hela tiden men den inre stressen. Pah. Ja. Den finns där. Av förklarliga skäl.
"Jag är pressad av en hel hög med olika saker. Mycket går inte att göra något åt, bara att förhålla sig till".
"Men jag går sakta".
"Försenad stressreaktion" säger Doktorn när han hör om år 2012 fram tills nu.
"Du borde vara sjukskriven och ta det lugnt ett tag".
När jag då berättar att det kan jag inte för att jag är utförsäkrad och inte ingår i sjukförsäkringssystemet på ett tag blir HAN lite stressad.
Se där!
Det är banne mig inte så lätt att inte stressa.
Fast jag går sakta. Det gör jag. Idag går jag inte alls. Jag får helt enkelt ligga på min kammare och vänta på att benen bubblat färdigt och bär mig igen.
Jag kommer igen! Vilken dag som helst!
Under tiden ser jag på ........ Hem till gården!

Sportsöndag

Det har klappats och hejats på Store Bror idag som spelat match med sitt lag. Mången söndag har tillbringats i sporthallen och ja, den här var inget undantag. Sen tog Stora Syster och jag en sväng på stan där jag lyckades riva ner två hyllor med skor och kartonger i stans största skoaffär. Inte kul alls men expediten påstod att hon inte hade något att göra i alla fall så det gjorde inget. Hon hade helt enkelt stått och väntat på en stolle som mig. Tänka sig! Storhandling efter det, ihopmontering av ny golvlampa och ja, sen är tant trött igen. Soffan hägrar. Veckoplanering. Det märks att december närmar sig. Dagar och kvällar är fulltecknade men med intag av en och annan pepparkaka ska det säkert gå vägen! Nu tänker jag slöa resten av kvällen. Because I´m worth it!

Dansa min docka.........

Hoppsasteg har fått en helt annan innebörd för den här tanten efter gårdagskvällens balettföreställning på Operan. Törnrosa minsann! I fin salong. Det var första gången någonsin jag var på Operan och ja, det var ju ett fint ställe. Mycket rött och guld.
Vilka dansare! Fast aj, oj, vad några måste ha ont i tårna idag.
Jag blev alldeles hänförd av allt. Dansen, musiken, dekoren......... En toppenavslutning på på veckan alltså. Helgen är ju dessutom inte över än. Ikväll väntar middag med goda vänner. Ibland är det bara .....bra!

Lugn och ro

Dagarna går. Fort. Än hit och än dit. Möten här och där. Fast mest i skolan. Evighetsföljetongen. Ja, och så jobba förstås. En väninna på middag, en återträff med Överlevnadskursen, hämtade vinterdäcken hos en kollega häromkvällen och fick dem bytta idag och VIPS ...... är det torsdag kväll. Och inget bokat. Bara katten och jag i radhuset, lite tända ljus, en kopp te och en bra bok. LYX. Om någon frågar mig. En sketen torsdagskväll i november har guldkant!

Cina surar på en måndag

Det braiga humöret höll sig tyvärr bara över söndagen. Men det var väl gott så? Man kan ju inte vara ett solsken jämt. Har jag hört.
Nu går jag inte runt och surar eller tjurskallar mig så där alldeles i onödan. Nopes. Sån är inte jag. Jag passar på att tjuta i bilen vilket är ett himla bra ställe. Från punkt A till punkt B, hög musik och krokodiltårar. Sen tröstshoppade jag. En röd cyklamen och Magnum miniglass. Kan göra vilken tant som helst på bra humör igen.
Sen kom jag ihåg att boka tid för däckbyte på torsdag. Ska BARA komma ihåg att hämta däcken först........ Samt bokade besiktningstid för det lilla rara fordonet. Den här gången ska vi inte vara i sista momangen. Näe. Ordning och i tid är min melodi. I alla fall alldeles just för den här stunden. Och när jag tänker efter är jag ju inte alls sur längre. Himla skönt!

Trevligheter gör en tant på bra humör!!!!!

Så har jag landat i radhuset igen. I fredags kväll styrde Bästa Väninnan och jag våra högklackade mot Wallmans Salonger och det var en trevlig upplevelse. Väldigt bra underhållning, mycket god mat och trevligt bordssällskap. De är duktiga där, på Wallmans.
Efter showen blev Wallmans nattklubb och det var ju ett spännande studiebesök i verkligheten...... Sen blev vi verklighetströtta och vandrade genom Stockholmsnatten till Slussen och tog bussen hem. Beundrade den stora, stora granen som håller på att byggas vid Skeppsbron och kände ett uns av stress där ett tag. Nu tänker inte jag bygga en julgran av gigantiska mått, oh no. Men ändå! Advent, jul. Hur ska man hinna???? Asch. Det blir jul likväl jag hinner brodera ostgördlar, stöpa ljus, baka 18 sorters kakor eller inte.
I alla fall så BLIR man glad av trevligheter. Det visste jag ju innan och nu är det bevisat: Tant är på bra humör! Bådar gott för en gråsöndag!

Tjo och tjim, kanske lite tango????

Idag är en dag med kryss i almanackan. En sån där dag som alltså är min att göra vad jag vill med. En semesterdag har tagits ut och ett presentkort från femtioårsfirandet ska lösas in i kväll på galej i hufvudstaden. Hurra för mig en gång till så att säga! Älskar presentkort!
Alldeles om en strax lämnar jag så LSS-handläggare, skolinspektörer och annat folk åt sitt öde ett slag och tänker banne mig bara roa mig och må väl en stund. Ja. Har sett till att kidsen kommer att ha det bra, de slipper stå i brevlådan tills jag kommer tillbaka, det har jag lovat dem! En snäll mamma har de. Faktiskt. Snart en lite gladare och piggare mamma också. För man blir glad av trevligheter. Det känner jag bestämt!

Inte utan mål och mening.

Man ska ha saker och mål att se fram emot. Himla viktigt. En del tappade sugar beror på just det tror jag, icke utstakade mål. Blir själv lite vilse i pannkakan när jag skramlar omkring i tillvaron utan något just att se fram emot. Nu behöver jag inte skramla i tomme särskilt ofta, eftersom det i radhuset och i livet i övrigt händer. Mycket.
Så. När det vankas trevligheter och ska sättas upp mål känns det ..... just trevligt.
Vi hoppar raskt framåt i tiden. Vi pratar långtframmeitiden-trevligheter. Ett bröllop till exempel. Dock inte mitt eget. Av förklarliga skäl. Men ändock. Ett sommarbröllop!!!!!!
Kidsen och jag fick dessutom blodad tand i somras när vi var på vår RESA och har nu bokat en till. Med hälften av gänget. So far. Den här gången kommer trippen gå till Barcelona i 14 dagar. In june. Det ska spelas handboll, handboll och mer handboll. Och semestras. Samtidigt.
Se där ja!
Planer. Mål.
Ett ytterst nära mål är att ta hand om fiskgratängen i ugnen.
Passar också på att tacka mina fina bloggvänner för kommentarer, mail och hejarop när jag vräker ur mig frustration och ledsenhet för problemsvårigheter vi tampas med.  Det värmer i hjärtat! Verkligen!

Lite gnäll, ingen tango. Alls.

Jaha. Om man har ett barn som ingår i LSS kan man ta ut VårdAvBarn-dagar även om ungen fyllt 16 år. Se där ja! Många semesterdagar och komptimmar hade kunnat sparats där. Hur ska man veta sånt?

- Man får bevaka sina rättigheter, säger en handläggare.

- Ok. Plättlätt. Not. (man har ju liksom inte bara en rättighet. För att inte tala om ALLA skyldigheter.... alla blanketter........ På heder och samvete.......)

- Vi finns ju här för att svara och finnas till hands.

- Men om jag inte vet vad som finns, kan jag ju inte fråga efter det........
........ särskilt inte INNAN man vet att man behöver det .....

- Hur menar du nu?

Ja. Vad menar jag nu? Inte fan vet jag. Jag vet bara att när livet plötsligt blir en villervalla och man har ett barn med funktionshinder är det så mycket man liksom redan ska veta för att få reda på vilka rättigheter man har eller vart man ska vända sig. Nu programmeras inte den informationen in i ens hjärna bara för att man har en diagnos att förhålla sig till. Så klart vi försöker ta in, ta till oss all information man kan få men........ 

- Man kan bland annat läsa på Försäkringskassans hemsida!

- Gullplutta! Jo. Försäkringskassans hemsida har jag som favorit och lusläser närhelst jag får tid! Eller inte!
Det är för övrigt inte bara Försäkringskassan man ska ha ett förhållande till. Det är LSS, skola och skollagen, fritid, planering in masse m m. 

- När jag har stångats med skolan, ungdomen självt och tusen och andra saker försvinner liksom tid, ork och energi och resten av tiden går åt till att överleva, jobba och finnas även för de andra kidsen. Och för mig själv.
- När det är akut är det ju akut!
- När det är lugnt försöker vi leva på. Helt enkelt.

- Låter som du missar mycket information!

- HAHA! Säger du det?
Ja. En del tycker ju att vi missar annat också.
Å andra sidan är vi jävligt jättebra på att trolla med knäna, brandkårsutryckningar, ha vett att njuta av lyckliga stunder, lugna stunder, leva improviserat fast med struktur, se det positiva i en skruvad tillvaro, finnas och helt enkelt fatta att vi lever här och nu. NU! NU! Och så vabbar vi också. Hädanefter............ Hej semesterdagar! Ni är mina igen!

Update: Ett skadat finger är på bättringsvägen. Igen...........

Knepigt läge

Måndag. Hemma. Många samtal rings. Skola. Om obefintliga åtgärdsprogram. LSS-handläggare om resurs. Händer att det fälls en och annan tår. För att det är så förbannat svårt och knepigt att få till rätt hjälp i skolan. Tar tid. Tar på krafter. Kaffe hjälper. En och annan pepparkaka.
Sen blir det plötsligt lättare. När ett långfinger som dragits ur led under en handbollsmatch, dragits tillbaka i rätt läge, nu plötsligt börjar bråka och stöka med fingerinnehavaren, Store Bror. Sådana samtal är lättare att ringa. Att knöla in ungen på obefintliga tider i sjukvården har ju blivit lite av min bästa gren och även den här gången lyckas jag. Röntgen om en timma. Tjolahopptjolahej. Så försvinner en måndag. Fort.

Trolleri trollera Sh´bam!

Sedan i torsdags är det akutledigt igen. En skolform går inte att få ordning på, trådar behövs dras i och en ung man behöver stöd och pepp in masse. Det tar på krafterna, på alla möjliga sätt. Man behöver därför hålla sig alert och i form. Man behöver koppla av. Jamen det kan man ju göra med något nytt. Sh´Bam till exempel.
SH´BAM skulle kunna vara en trollformel. Det är något magiskt över ordet.
SH´BAM! Och vips står det en ny bil i garaget. Eller inte.
Det är en träningsform. Dans. Musik. Häftiga moves. Stundtals lite för häftiga för den här tanten men så spelades det discomusik och då jädrar vaknade discobenen. Lite kom jag allt ihåg från tiden det begav sig.... vi pratar sent 70-tal, tidigt 80-tal här. Discoeran. Härliga glittertider.
- Ut med höften, hojtade ledaren och det var ju inga problems alls. De är ju liksom ute hela tiden..... fast kanske inte så rörliga.
- Skaka på rumpan! hojtades det sedan och det var väl heller inga särskilda problem, nyväckt som den är. Problemet var snarare att få den att stanna sen........
- Shake your body!
Jajamänsan vad det shakades. Armar som slängdes hit och ben som sprattlade dit. Jag stod längst bak och hade väl ett eget tempo. Stundtals en helt egen koreografi också, men vad tusan! Man gör väl så gott man kan helt enkelt! Roligt var det i alla fall och det höjde tants humör med flera grader hela dagen. Lyckat helt enkelt!
Slänger väl in en glimt av Sh´bam. Det är INTE jag i filmen. Om nu någon skulle få för sig det...... Inte? Vafalls?????!!!! Ok. Jag bjussar på en riktig discogoding också. Som det shakats loss till på riktigt. En gång för länge sedan. Kanske känns tempot liiiiite avslaget men som kidsen sa, det kanske inte spelades så fort på den tiden???

En annan dag

Stora almanackan är framme. Det planeras in aktiviteter. Julracet är i faggorna. Här och där är det stora kryss. Det betyder att man inte kan boka in något på den dagen. Jo. Övriga medlemmar i hushållet kan det men inte jag. Det är mina "luftardagar", när jag ska ta igen mig, göra saker för min egen skull och helt enkelt bara vara. Man är utsatt för påtryckningar, det är man.
- Det går väl att ändra på????
- Du kan vara ledig en annan dag???
"En annan dag" inträffar inte om man börjar tumma på dem. Vis av erfarenhet och gott om tappade "en-annan-dag-senare" står jag för det.
Nu är det i vanlig ordning inte kidsen som står för påtryckningar utan aktivitetsgeneralerna i föreningsliv och skola.
Man skulle kunna tro att dessa då skulle nöja sig när jag faktiskt HAR bockat i vissa aktiviteter. Som att baka bullar in masse till en Lucia-konsert och sen ska vara med och sälja dem. Också. Men hur det är med den saken har vi ju konstaterat för länge sedan. Att mitt äldsta barn trädde in i föreningslivet -95 och att vi sedan dess varit tämligen aktiva förutom detta sista år då vi haft giltiga skäl, gör att jag ändå lugnt lutar mig tillbaka.
Missar Lucia-konserten gör jag bara inte. Ungarna sjunger så vackert och jag blir alldeles rörd varje gång. Att mitt i den där vita unghögen står min minsta telning och ljuder så vackert. Ett modershjärta klappar då ömt och starkt, precis som i "Nu tändas tusen juleljus".
Sen ska själva JULEN planeras. En jul som inte kommer se ut som de senaste 10 jularna. Nya traditioner ska grundas och visst skaver det lite här och där. Hur ska det bli? Hur ska vi göra? Som det alltid blir när man ska göra något för första gången och julen är ju lite laddad. Vare sig man vill eller inte så känns det så. Men fira jul det ska vi göra, kidsen och jag. Största Systern hinner hem från Amerikat och det är bästa julklappen ju! Puss och kram-kalas ska vi ha!
Men ännu är det november och en grålördag. Som gjord för en långpromenad och bokläsning. Så får det bli! Så klart måste vi ha lite musik också. Of course! Man kan ju njuta en stund av den här snyggingen, ännu en -62.a. Himla bra årgång om nån frågar mig!
Trevlig helg!

Lydig tjej!

Jag var på massage på jobbet i veckan och massören föreslog att hon skulle "väcka sätesmuskeln" i ett led att få fart på min stela lekamen. Jag som inte ens visste om att den somnat gick med på det.
- Väck på du bara, sa jag käckt.
Aj, oj och usch vad det gjorde ont! Mina fyra förlossningar kommer hädanefter att tänkas på som nysningar i smärtjämförelse. Jag var övertygad om att människan satte kniven i min sätesmuskel men hon tryckte "bara" på rätta punkter. En liten stund. Tårarna sprutade och jag skrek banne mig högt av smärta men jag tror att det kommer att bli bra i längden.......... Mina arbetskamrater såg något förskräckta ut när jag vacklade ur massagerummet och det var något tveksamt näste man gick in .........
Nu är massören en skicklig massör och tar reda på vilken behandling man behöver. Ingen mer än jag på jobbet hade en rumpa som behövde väckas och det kan mina kollegor vara tacksamma över! För det gjorde ont.
För att nu inte rumpan ska somna igen ska jag varje dag gå fyra trappor, två trappsteg i taget. För att inte riskera att behöva gå igenom "väckelsebehandlingen" igen kommer jag lydigt följa ordern. Absolut! Inte en chans att den får somna igen.... Never!

Come on katten, det svänger ju!

Att det svänger i tants liv är inget nytt. Det är bara att hänga med! Jag gör det. Så gott jag kan. Idag har nya medicinen utvärderats till exempel. Levaxinet. Om det har hjälpt.
Hur ska man veta det? Egentligen?
Eftersom jag inte hade dåliga värden utan jag fick det utskrivet för att "det KAN hjälpa personer med din diagnos" är det lite svårt att svara på. Om man kan ta blodprov och få ett värde är det ju mätbart. Upp eller ner. Bra eller dåligt. Nu är det mer en känsla. Ett tyckande.
Fast jag tycker att jag har lite mer fart ändå. Att motorn går en anings, aning lite mer på varv. Nu ska här inte göras några burnout eller så, lugnt och stilla får nog vara tants melodi i alla fall. Att hinna lukta på blommor, se maskar på regnvåt asfalt och kolla in en snöstjärnas fina mönster, tja, jag gillar det och är bara sån. Det kan man inte medicinera bort. Men om det hjälper så att jag slipper somna i mjölkdisken på ICA, slipper känna som att jag går i tuggummi, inte ha sådan förfärlig värk i leder, "svid i skinnet" och orkar vara social då och då är jag jättenöjd och glad.
"OM det hjälper har det ännu inte gett full effekt" sa nya farbror Doktorn.
Se där ja!
Innan jag vet ordet av kanske det kommer ett och annat hoppsasteg minsann. Vilken dag som helst!

Dis och dimma

Det var lite lättare att gilla dis och dimma i San Fransisco i somras. Intet likt novemberdimma hemma i Svedala. Alls. Så det är bara att drömma sig tillbaka. Golden Gate. Eller Dimmornas Bro????

Under en kvällspromenad skymtade vi den: Golden Gate!

Så klart bron skulle inspekteras. Vi hade tänkt oss njuta av San Franciscos fina skyline men det skulle vi inte.
Men bron är fin. Väldigt fin och mäktig. Precis lika fin som 1986 när kidsens pappa och jag var här.
Fast då var det sol. Lite märklig känsla att stå där 26 år senare med tre av våra "telningar". 

Röd. Vacker. Stor.

Kidsen fick hålla i sig för att mamman skulle vara lugn. Bron bara "försvann" ju........

Det är bara regn hos mig........

Man stretar på. Jobbar. Går på möten i Store Brors skola. Är väl lite av en skolmötesveteran vid det här laget. Idag gick det ...... sådär. Gick därifrån med gråten i halsen men ändå en känsla av att inte ge upp, inte alls men man kan ju bli lite trött i huvudet av att behöva kämpa som en iller hela tiden för att det ska bli bra och omvärlden begriplig för Store Bror. Kanske hade det känts lite bättre om solen strålat från en klarblå himmel men det gjorde den INTE. Näe. Dimma och dis hela dagen och till slut spöregn. Som bara för att understryka hur jäkla tungt det kan vara en sketen måndag i november.
I morgon är en annan dag och det tycker jag är skönt!
Men. Till dess lite musik. Som vanligt spelas den lämpligen högt som tusan och avnjutes i takt.
Ha en trevlig måndagskväll!

Klappat och klart del XVMMML

Kidsen fick möblera, skruva och dona till det bäst de kunde i nya rummet. Och det blev bra. Vips, eller inte var det gjort och kläderna inne i "nya" garderoben. Efter tre dagar ännu inte en klädtrasa på golvet. En tonårsmamma häpnar!!!!! Men säger inget, jisses, man utmanar ju inte ödet i onödan......

Tror vi är lite förundrade alla tre att det är över, att spackelspadar, slipklossar, målarfärg, tapetklister och täckpapp är undanplockat FÖR LÅNG TID framöver. Till och med katten verkar förvånad. Från och med nu är det renoveringsförbud. Tja, listerna då. De får komma på plats. Samt gardinstänger. En och annan tavla. Vilket år som helst. Annars så. Tid att njuta!

Före. Hejdå 80-tal..........

Mitt i. Hände väl att jag misströstade. En smula. 

Efter. Så gott som klart. Det roliga är kvar, piffet!

Tråkig garderob...........

...... blev en rolig och fin garderob. 

Längtan........

Lördag. Hämtar andan efter en urjävlig jobbig vecka. Allt som kan strula har strulat. Å andra sidan har mycket löst sig också, efter hårt, hårt arbete, fix och trix. Men det tar på tants krafter!
Tack o lov skiner solen så det blir till att tanka D-vitamin idag. Kratta lite löv. Ta en kaffe i trädgårdssoffan som får stå ute året om. Ta hand om ett hjärta som kniper lite extra. Blir bara så ibland. Rätt som det är har det vänt igen och det blir lite medgång. Behöver jag säga att jag längtar?????

.... vad en liten gumma kan gno.....

En ny mobiltelefon står på önske/inköpslistan. Min har fått spunk och spader och ringsignalerna har gett upp. Himla dumt då jag just använder min telefon till att ringa med och inget annat. En hederlig knapptelefon á la några år på nacken men jag gillar den! Röd och fin. Mobiljakt alltså. En annan dag. Det är rätt lugnt och skönt också......

...... så jag hinner med projektet utrensning á la gigantus i radhuset. Sopsäcksfabrikanterna jublar! Sortering pågår och det är rensas även i själen. Hittade cd-skivor från en tid när livet var på topp och framtiden såg ljus ut. Det gör den nu också men inte med samma utsikt som då. Man har nya lead-songs  kan man säga. Men den här, den var bra den när det begav sig en gång för länge sen!

Annorlunda men bra ändå. Del IIXM

När man som jag lever med Kroniskt Trötthetssyndrom är det vissa saker man lär sig. Till exempel att planer ofta ändras i sista momangen. Inte för att jag har svårt att bestämma mig utan för att kroppen då och då bestämmer sig för något helt annat än vad jag vill.
Idag ville jag till exempel vandra på Kungsörsleden med Bästa Resursläraren men det ville inte min kropp. Jag får allt göra som kroppen vill eftersom jag lever i den och den bestämmer.
Så istället för att befinna mig på vandringsled i strålande höstsol, befinner jag mig i en soffa, inlindad i mjuka filtar och tittar på solen genom fönstret i stället. Ett varmt bad står på agendan för att mjuka upp lederna som stelnat till sedan igår och kanske skulle jag slå till och gurgla mig i lite whiskey för att få bort den jobbiga förkylningskänslan?
Lite Skype med Bästa Väninnan och Fästmannen har i alla fall fått mig på bra humör och det här kommer bli en bra dag ändå. Annorlunda mot vad jag har tänkt, men bra ändå.
Att det under tiden läggs ett himla fint golv i radhuset på övervåningen är bonus. Snart klart! Kidsen kommer att få möblera själva, radhusinnehaverskan kan inte bära en pinal, säkert glada över att slippa den ömma moderns invändningar och tjat. Blir ju spännande att se hur de får till det!

En variant av Äntligen hemma.......

Vaknar tidigt. En golvläggare är på väg in. ÄNTLIGEN ser vi slutet på sovrumsrenoveringar och omflyttningar i radhuset. Ska bli väldigt skönt! Möjligtvis kan jag tänka mig att slå in en och annan spik för att få upp någon tavla här och där men annars ska lång tid framöver vara renoveringsfritt. Det har jag lovat mig själv.

Alldeles egenhändigt inhandlat, inpackatibilen, uppsläpatuppförtrappan-golv som väntar på att bli lagt.
Snart, snart drar radhusinnehaverskan en suck av lättnad. FINALLY!
Det här med att sätta punkt och gå vidare. På nytt golv!

Utsikt från frukostbordet. Det verkar bli en fin dag. Jag älskar fina dagar!

Kakelkänning

Har jobbat ända in i kaklet och nästan lite till. Tog svängen om överkastaffären på vägen hem och rättade till att jag fått betala ett för högt pris, prislappen stämde inte överens med kvittot och det upptäckte jag inte förrän jag kom hem. Jaja. Man SKA kolla kvittot. Och JA, jag tyckte det blev lite dyrt men jag hastade bara vidare när just det inköpet gjordes.
Rätt som det var tyckte jag att jag såg någon jag kände igen. Syster Yster. Min fina lillasyster. Hon som jag har det rätt rörigt emellanåt och det är sällan vi ses. Men mitt i en skoaffär, bland high heels och vinterkängor, på en skobänk fick vi oss en pratstund. Det gäller att gripa tillfället i flykten och det är vi bra på. Nästan världsmästare på det när jag tänker efter.
Sen är det himla skönt att det är fredag! Lite fisksoppa med räkor, ett glas vitt och trevligt sällskap. Vad mer kan man begära? Fredagsmys!

Punkt och slut

Man kommer till en punkt när man sätter just PUNKT. Och slut. Går vidare.
Vilken tur att jag har köpt nya skor!
Lite musik på det! En favorit i repris. Spelas nu som då hur högt som helst!

Avslutning

Mitt i veckan. Nyss hemkommen. Har avslutat en kurs ikväll. En "överlevnadskurs". Hur man med nya verktyg går vidare i livet utan att vara Häxan Surtant och älta ihjäl sig för att vissa saker i livet gick rätt åt skogen. Är stolt för att jag tog tag i den delen och genomförde det. Nu är det upp till bevis för mig själv. Att använda dem. Verktygen. När de behövs.

Lite tända ljus, en kopp te och en stund i soffan får avsluta den här onsdagen. Lite musik på det!

Tiddelipom.......

Man tröttnar på hurtfriska klassmammor som alltid vet bäst, det gör man.
Jag har "glömt bort" att jag är klassmamma i Lilla Systers klass och det förstod en annan att jag skulle göra så hon har tagit på sig den rollen.
"För säkerhets skull" som hon uttryckte saken. (för att hon är snäll trodde jag).
Se där ja.
Så är man en säkerhetsrisk också.
För all del.
Jag har så gärna en stand in, bara de låter bli att pika så förbenat. Jag har fattat ändå att jag aldrig kommer nå upp till någon godtagbar nivå vad gäller "hjälpatillattsamlainpengar" och ha "hurmycketjävlatidsomhelst" att lägga på kringaktiviteter  utanför skoltid/arbetstid. Jag är ständigt efter.
Hopplöst efter. Även i batteritid eftersom mitt egna batteri inte laddar som det ska.
I själva verket ligger jag efter i arbetstid också eftersom många, många timmar går åt till Store Brors skolgång och hans mående. Så. Ständigt efter är ett tillstånd. Man vänjer sig. Man vänjer sig även vid andra föräldrars försök till att uppfostra föräldrar som mig. Den där näpsiga tonen. Som att man är trög och ointresserad på riktigt och inte vill hjälpa till så ungarna kommer till "någonstansjättelångtborta" när jag i själva verket är väldigt engagerad av att det fungerar på hemmaplan och i skolan. Nära. Räknas inte?????
Jag struntar i dem. Jag glädjer mig åt att jag har kollegor som ställer upp när jag behöver gå ifrån med kort varsel, min chef som är en förstående och bra chef och beviljar akutsemestrar när det tjorvar på riktigt Jag glädjer mig åt mina fina, fina barn som är världens bästa team och alla andra vi har runt omkring oss som fattar vad vi behöver. Värme, kärlek, omtanke och tid. Nåja. En och annan bulle snor jag ju faktiskt ihop. Men vi äter upp dem själva! Skämmes på mig!

Drömma får man!

Det fanns en tid på världen då jag drömde balettdrömmar. Tänk att så graciöst, lätt och flyktigt sväva fram över golvet, göra piruetter och dansa på tå.
Därav blev intet.
Men.
Jag var en skaplig vänsterback i damfotboll när det begav sig. Visserligen en kort men intensiv karriär. Mamma sa alltid att jag hade "fotbollsben". Lät sådär. "Korta och tjocka" var nog närmare sanningen. Allra helst när drömmen var långa, smala balettben. Men men. Man är som man är. Egentligen helt underbar!
Har aldrig sett balett i verkliga livet som vuxen.
Nu ska det bli ändring på det.
Det vankas nämligen kulturupplevelse. Törnrosa. Tyll och tåspetsskor. Inbokat i november och jag älskar att ha trevligheter inbokade! Det gör att man orkar med den här vardagsröran och tar sig framåt.
För övrigt består den här måndagen av ett möte med skolan. Igen. Sen ska här krattas löv. Ett guldgult lövhav har fällts ned över yttepyttetomten. Lite sparar jag nog. De är ju så fina!

När något är nästan klart!

Söndag. Mulet och grått. På agendan står det "åk och köp golv till sovrummet". Jahaja. Dagens träningspass för mig. 18 kvm golv ska packas in i bil, köras hem och sen bäras upp till övervåningen.
Det är nära nu! Snart klart!
Fixat helt av mig själv. Nja. Till golvet har jag lånat in en mattläggare. Kände att just golv behövde jag inte bevisa att jag kunde lägga. Men jag har ringt till honom själv, det har jag!

Inte perfekt, men till glädje.... eller nåt

Lördag. Migränen försvann, thank god! Så också semesterdagen. Så fort så jag har ansökt om en till. På måndag. Då ska, förhoppningsvis, en och annan tråd som drogs i igår kunna sys ihop. Möten på skolan har bokats in och jag mäktar inte med att flänga från jobbet, till möte, tillbaka till jobbet o s v. Lite vuxenpoäng på det kanske? Att äntligen förstå och ta på allvar att man måste vara rädd om sig.
Idag ska jag till exempel ta hand om en ömmande "fläskfilé". Min egen. Har börjat på bindvävsmassage och ländryggen. Pah! Jag vet att jag har en kan jag meddela. Stel, stel och jättestel har den varit väldigt länge men nu ska det bli ändring på det. Plågsamt är det men tydligen effektivt.
Vi får väl se!
"När vi fått igång dina ben igen, ska du få träffa en träningsinstruktör" säger min massör.
"Fått igång mina ben" undrar jag.
"Ja. De är väldigt avstängda".
Inte undra på att jag har så svårt att ta mig hit och dit. Med "avstängda" ben förstår ju vem som helst att det tjorvar ihop sig.
Nu har jag inte upplevt själv att de varit särskilt avstängda, utan mer tunga och det har jag trott på helt andra saker. Några kilo extra till exempel. Men massören påstår att det absolut inte är orsaken utan att slaggprodukter samlat ihop sig i "fläskfilén" och stoppar ett normalt flöde till benen. Då blir man stel, stum i benen och trött överallt. Får värk. Det svider i skinnet och man kan få andra olika symtom. Migrän till exempel.
Jaha ja.
Så nu rullas det till exempel tennisbollar mot ländryggen. Man lägger ett gäng bollar på golvet och tja, "flyter" ovanpå dem. Man blir i alla fall på glatt humör för bollarna ligger inte där jag ligger särskilt länge och eftersom jag är lite barnslig tycker jag sånt är kul. Och skrattar högt. För mig själv.
Ända tills jag ser två tonåringar i ögonvrån som ser ut som de än en gång ska döden skämsdö över sin knasiga mamma och resolut fäller ned persiennerna.
Se där ja.
Så får jag rulla tennisbollar i mörkret. All alone. Lite skönt det också!

Allt har sitt pris

Priset för veckans slit och förtvivlan med sonens skolgång kom nyss, halvvägs in på akuta semesterdagen:
M.I.G.R.Ä.N.
Kanske hade jag hellre sett att priset varit en ny bil, en chokladask, lite blommor eller varför inte en helgkryssning jäkligt långt bort?
Kanske och kanske. Alldeles gärna hade jag sett till det.
Å andra sidan är jag ju redan hemma så ingen ko på isen........ bara att tassa upp i sovrummet, ta en migränsprayshot och hoppas på det bästa!
Wish me luck!

De här dagarna..........

När man har ett barn med funktionshinder händer det då och då rätt ofta att man kör huvudet i väggen. Saker och ting skruttar till sig och ja, man kan längta efter vanliga "problem". Vad nu det är. Egentligen. Att ungarna äter godis fast det inte är lördag, att ungarna inte plockar upp kläder, att de inte hjälper till, att de trotsar, inte har strumpor i skorna fast det är minusgrader, att de inte borstar tänderna fast de ska, att de inte hör vad man säger och en miljon saker till. Vanligt. Enkelt. Går att hantera.
Man längtar INTE efter att gång på gång göra brandkårsutyckningar till skolan, kämpa hårt för att få till anpassad undervisning, kämpa som en galning för att få vardagen gå ihop lagom begripligt för någon som inte tolkar världen som vi "normalstörda", att se sitt barn må dåligt.
Näe. Trött blir man. Uppgiven. Förtvivlad. Igen.
Då skriver man ett mail till Bästa Resursläraren. Som så klokt och tryggt tolkar den panikvirriga mammans hullerombullerord och reder ut begreppen. Visar på stigar som kan väljas och provas var de leder. Som vet vad hon pratar om och gör mig lugn. Som många gånger förr!
Teamkänsla. Ja visst ja! Så ska vi ju ha det! Nya kontakter tas. Möten bokas. Telefonsamtal, ca 154 st rings. Klart det blir bra. Igen. Så småningom.
För att orka med allt ansökte jag om semester i morgon. Det är viktigt att lyssna på sin kropp och min sa:
"Stopp"
"Det räcker nu".
Då får det vara så.
Med en ytterst förstående chef och goa arbetskamrater så är saken biff:
Den här donnan är ledig i morgon!
Känns finfint!

Helgkänsla en måndag........

Jag har en härlig Cina-helg lindad som bomull runt hjärtat och banne mig om den inte rent av känns som en härlig, lila cashmere-kofta? Som skulle kunna vara inköpt på Stockholms modecenter och känns som det bästa köp den här donnan gjort på ett tag?! 

Jo. Jag tror det. Precis så känns den. Helgen.

I fredags ställdes kosan till Bästa väninnan som bjöd på middag och fredagsmys. Lördag förmiddag ägnades åt tokshopping, skulle kunna bli en bra gren.....

Sen åkte jag sen kors och tvärs utan att komma vilse ett endaste dugg hem till fina Spader Madames husvagn. Där bjöds på middag och goa skratt. Kom sen inte och säg att inte bloggvärlden är berikande! Jag har haft tur, jag!

Söndagen ägnades åt måleri. Kreativt måleri. Meditation och målarövningar med utsikt över Stadsgården, vatten, Djurgården. Fantastisk dag. Nya bekantskaper, berikande möten. 

Framåt kvällskvisten landade jag i stan och blev mött av Stora Syster och Pojkvännen, de skulle hämta mamman. Men inte för att skjutsa hem henne utan för att helgen skulle avslutas hemma hos Pojkvännens föräldrar. Med söndagsmiddag. Stek och potatis. Ett glas rött. Överraskning.

A men!

Jag är banne mig den rikaste människan på jorden! 

Så har jag jobbat en hel måndag och lyckats behålla känslan. Man behöver verkligen tanka kraft, energi, kärlek och värme ibland. Jag kommer leva länga på min fina helg!

Mamman hjärta kidsen = sant

Det har förhandlats om månadspeng. Jag har hårda motståndare. Har lärt upp dem själv. Lite för bra ibland kan jag tycka då och då men det är bara att sätta hårt mot ......hårt????
Förhandlingarna böljar fram och tillbaka.
Hela barnbidraget eller del av? (= någon kommer döden skämsdö om inte hela bidraget sätts in på eget konto)
Vad ska det räcka till? (= hur mycket ska Waynes Coffee ha? Espresso House?)
Vinterkängorna. Utanför månadspengen eller betala med den? (= jättejobbigt eftersom Lilla Syster numer har större fötter än sin mamma = inga skor att låna = även minus för mamman)
Smink? (= Make up store lär ha ökat sin omsättning med tanke på vad som finns på rummet.....)
Äta ute flera gånger i veckan med kompisarna? (= mamman blir totalsågad och himlad med ögonen åt när jag föreslår Taccokvällar hemma hos varandra)
Frågan om hur många toppar man behöver. Egentligen. (= kan orsaka skador i ögonbotten p g a himlande med ögon. Igen)
Ja. Det är väl ungefär så långt man kommer.
Sen följer avdelning "motprestation". Eller "sysslor att utföra så att mamman inte faller avsvimmad ned varje kväll av för mycket hemgöra"-diskussion.
Den går mycket fortare.
Svaren är:
hinner inte
äckligt
hur då?
när då?
hur ofta?
ofta?
men aaaahhhhhhh!
ååååhhhhh
Stenhårda mamman ger sig INTE!
Inga sysslor, ingen månadspeng.
Okejrå.
Soptömningsschema
Diskamaskinsdagar
Lagamatdagar
Städa badrummet på ovanvåningen
Lägg tvätt i tvättkorgen annars tvättas den inte
Dammsuga nedervåningen (= ja. Badrummet ingår i nedervåningen)
Man kan väl säga att jag är envis. Vilket är en himla tur.
Säger inget till kidsen men i datorn finns väl ca 146 redan uppgjorda scheman. De brukar rinna ut i sanden men funkar så länge de funkar och tills jag får spunk och spader nästa gång.
Som livet med tonåringar är. Helt enkelt underbart! (= sant)!

Tio i topp?

Man har en intressant diskussion med Lilla Syster. Om inredning i det nya rummet. I synnerhet inredning i de ommålade gamla garderoberna. Det önskas lådor, stänger, skohyllor, små fack, smyckeslådor, strumplådor och lite till. Man räknar ihop med IKEAs mycket smarta "designadinegengarderob"-uträknare och får ut en lista på hela klabbet. Och priset.

Öm moder konstaterar att just detta inredningskalas kan bli en dyr historia. Råkar kanske säga något i stil med:

"Är det verkligen nödvändigt med all den här inredningen"????

"Kläderna lägger du ju i alla fall alltid på golvet"?

Behöver jag säga att diskussionen tog slut precis då och där med en skräll?

Förvånad moder undrar var den lilla rara ärtan tog vägen?

Jag bara undrade ju.........

Finally!

Vi hade tid på ortopedmottagningen idag för att få besked på MR-undersökningen. Äntligen skulle vi få veta vad det var som gör så ont i Store Brors ben.
I benet hade man hittat ....... ingenting. Allt såg finfint ut. Så himla skönt!
Fast. Hur kan det då göra ont???? Jo. Blödningen han haft, den där som låg som en blodpuddingskiva i något lager ned, är inte helt borta ännu och har orsakat lite ärrbildningar som skaver och gör ont. Inuti. Alldeles ofarligt. Han behöver heller inte sluta med handbollen för att börja samla frimärken istället utan det kommer att bli bra. Så småningom. Lite vadskydd, lite övningar, lite vila, lite behandlingar så kommer ungen att bli som ny.
En lättad mamma och Store Bror styr mot nya äventyr!

Bättre sent än ...... aldrig!?

Idag har vi knycklat in Store Bror i en magnetkamera. Inte på eget bevåg, gubevars, utan med en REMISS till magnetröntgen i handen gjorde personalen på röntgen det.

Efter fem och halv månad med ont i sitt ben lyckades vi till slut pressa fram en MR-remiss ur vårt landsting. Det satt långt inne. Otaliga besök, otaliga samtal senare var det dags. 

Jag vet. Man får vänta. Det hör till. Det är själva f-n den om någon frågar mig och det retar mig till vansinne. Ungen har haft ont, ont och jätteont. 

Blodtrycket steg lite till när det meddelades att svaret skulle dröja fyra veckor för att läkarna var överhopade med arbete. Jag fattar det men sinnet rann och ja. Vi har en tid på ortopeden redan i morgon eftermiddag och får svaret då.

De som inte har någon som orkar slåss för dem då? Som inte vet vart man ska vända sig? Som tiger, lider och väntar. Väntar och väntar för att någon som jag gormar sig före i kön?

Jag tänker inte ha dåligt samvete. Fem och en halv månads smärta och inskränkning i rörlighet är nog för en 16-åring. Men något är fel, allvarligt fel när det går så lång tid utan att folk får hjälp. Så. Nu har tant gormat färdigt och stillar sig igen. 

En promenad på det?! Kommer sitta finfint. 

På G

Man kanske tror att den här bloggen är avsomnad? Nopes. Inte ägarinnan heller, inte en chans.

Efter sex år, två veckor och tre dagars sjukskrivning har jag börjat jobba heltid. Gick in på andra veckan idag. Lite körigt tycker jag och min kropp. Tar väl helt enkelt lite tid att vänja sig. De lediga onsdagarna är ett minne blott och de är saknade. Å andra sidan får jag ju umgås mycket mer med mina trevliga kollegor och missar inte onsdagsfrallorna på jobbet. 

Heltid. Är en hel massa tid. Om någon frågar mig. 

Fast jag är glad också såklart. Glad att jag återhämtat mig. Det fanns en tid på världen, ja, för sex år sedan, när jag bara låg i sängen och tanken på att gå upp, om så bara för ett toa-besök, kändes övermäktig. Mina vyer vidgades så småningom till mer och mer vakentid och jag har banne mig kämpat till mig varje timme. Att man kan bli så slut!? 

Nu vet ju jag att "mitt batteri" är skadat, det kan aldrig bli sådär fulladdat som det var en gång och jag måste vara försiktig och tänka mig för. Ransonera bland aktiviteter och åtaganden och planera in vila där jag kan. Jag har tagit upp yogan igen, går på sjukgymnastik á la Basal Kroppskännedom och med lite andra verktyg att ta till så ska det gå att leva ett normalt liv. Inte i hundrafemtio knyck. Lite mer i snigelfart verkar passa mig bättre. Då får det vara så. 

Lyckligare nu!

Lördag. Skönt. Det regnar. Den här donnan behöver en themesong idag. Det får bli den här! Spelas lämpligen så högt det går.

Ljuva september

September är snart slut och när jag tänker på den här månaden blir man ju nästan yr. En händelserik månad, minsann:

En radhusinnehaverska, denna här, tog i med stora renoveringshandskarna och rev halva övervåningen. (liiiite oklart när själva ihopsättningen är klar men klart blir det. Sen).
Stora Syster flyttade hemifrån.
Största Systern hade semester och var hemma i radhuset i en vecka. En härlig, mysig vecka!
Jag fyllde 50.
Vi hade, för att jag fyllde just 50, kalas i radhuset med tjo och tjim.
Största Systern stack till USA för tre månaders äventyrsresa.
Jag har varit på en väninnas 50-årsfest, första festen som singel. Gick finfint!
En överlevnadskurs startade. Man får hemläxa!
Jag fick ett nytt uppdrag på jobbet. Ett jag längtat efter och jobbat för. Hårt och målmedvetet.
Mamman, moi, fick ett eget rum!
Mamman, moi, jobbade 75% men från 1 oktober är det ändring på det. Heltid hägrar.
Så.
Än är det septemberdagar kvar. Vad månde hända mer?
Har jag sagt att jag älskar hösten? Bäst. Om någon frågar mig!
Trevlig helg!

Inget grus i dojjan, tack!

Att orka hålla humöret uppe hela tiden ter sig som stört omöjligt. Det fixar väl ingen??? Det vet jag ju. Egentligen. Men ibland slår det där TVIVLET klorna i mig och gör mig alldeles vilsen. Mitt nya liv. Bara att gilla läget. Då är det skönt att ta ut ny riktning igen. Kolla av kompassen så att det blir åt rätt håll som är framåt! Härifrån och nu.
Det görs alldeles ypperligt med en fika tillsammans med Stora och Lilla Syster. Skriva mail till Största Systern och Store Broren figurerar i kulisserna, borta men helt nära ändå. Ett och annat telefonsamtal med en väninna, en natts skön sömn i nya sängen, en träff med "Överlevnadskursen" och sen börjar det kännas ok. Helt plötsligt sjunger jag i bilen igen. Högt. Och på fötterna nya skor. Hurra!

Hej John Blund!

Det är lite si och så med sömnen. Tröttsamt i längden. Ett av symtomen på Kroniskt Trötthetssyndrom är just .......... sömnproblem. Knasigt. Ständigt trött men svårt att sova och känslan av att vara utvilad infinner sig aldrig. Man lär sig leva med det. Men längtar så klart efter att vakna pigg och full av energi. Nopes. Funkar inte så. Snigeltakt är mer min melodi.
Kanske från och med idag det kan bli bättre ändå??????
S.Ä.N.G.E.N har kommit. Min säng. I mitt egna rum. När hade jag eget rum senast??? 19 år tror jag visst att jag var...... eller nåt.
Här har tvättats täcke, kuddar och bäddats med finaste påslakanet. Här ska sovas. Om jag inte hörs av på ett tag, så zzzzzzzzzzzzzsover jag väl än............

Hej måndag!!!!!

En ny jobbvecka står i startgroparna och jag är...... fortfarande förkyld. Fast bättre. Så jag tar mig till jobbet alldeles om en strax. Orkar inte vara hemma längre, mellan fyra väggar grubblas det alltför mycket så jag behöver vidga mina vyer. Känna att jag finns på riktigt. Ja. Det gör jag ju hela tiden, förvisso, men de här orospökena. Njae. Jag gillar dem inte. De ligger på lur, de rackarna och passar på när jag inte är på topp och orkar schasa på dem.

Jag gör ändå mitt bästa för att mota dem. Igår lyfte jag mig i håret och tapetserade för första gången i mitt liv. Två garderobsdörrar. Blev riktigt bra om jag får säga det själv. Stilpolisen nr II i familjen, Lilla Syster, stod bredvid och kanske, kanske var det nära att det hettade till lite grand när den unga damen hade synpunkter. 

Hoppla hej, det är lätt att ha det va? Synpunkter. När man står bredvid och inte haver deltagit i hela projektet. Det ska planeras, inhandlas grejer, tas fram andra grejer, blandas tapetklister, mätas, rollas...... Ja. Lite fix är det. Och så blir de ju hungriga, de små liven....

Men jag fick godkänt! Och hur stort är inte det? Av en snart femtonåring! Hamnade visst lite överst på en lista. Ytterst tillfälligt skulle jag tro men det gäller att passa på och njuta av framgången............

Nu kaffe. Ständigt detta kaffe och sen väntar jobbet. Ha en bra måndag!

Detaljbild av garderobstapeten.......