Mitt i levande livet

Levande livet. Viktigt. Kidsen. Den viktigaste ingrediensen i levande livet. När det så sviktar lite grand för några av dem, så där så att det för en mamma öppnar sig en avgrund djupare än djupast och äckelpäckelmörker försöker sig smyga in i radhuset. Då. Vaknar instinkter liksom av sig självt och allt annat än att kidsen ska må bra krymper till inget och oviktigt.
Så vi tar emot utsträckta händer  som vill, kan hjälpa och plantera tillit, tillförsikt, hopp och tro igen. De kommer från alla håll och vi gläds åt varje framsteg, åt varje tanke som andas framtid, annan utsikt och njuter av varje skratt. För trots en svår tid just nu ligger skrattet ändå nära och bubblande skratt är som det vackraste musikstycke. Ytterst njutbart och slår an en sträng i mitt hjärta.
Varje morgon går jag en tidig promenad, njuter av tystnad, fågelkvitter, hör knaster under mina skor, tankar energi och kraft inför dagen. Jag ser människor på väg till sina arbeten, det hastas, det skyndas. Jag står utanför precis nu och bara ser på. Där vi är kan man inte skynda, inte hasta. Tålamod och acceptans. Att lita på att levande livet är precis det: Levande livet och vara rädd om varandra för ronder ska vinnas och till slut har man vunnit hela matchen. En obändig tro på att allting går, det är bara olika svårt! Och snart, snart är det vår!

Be careful out there!

Medan det så sakteliga går mot vår, förvisso i yttepyttefart som det känns, går den här donnan flera ronder i verkliga verkligheten som kräver sin kvinna. Har bestämt mig för att klara ännu en tuff utmaning av Life och visa var skåpet ska stå. Inte en gång för alla, för sånt tror jag inte på då allt är föränderligt, men just nu. I huvudet snurrar tusen tankar och jag är full av ord, ord och ord som får skrivas till byrålådan. Har ju lovat kidsen att inte skriva om allt. Och Bästa Mamman ni vet, hon blir så nervös på hela Internetet. Så kan vi ju inte ha det!
Så. Jag pausar Lådan ett slag och mobiliserar styrkorna i radhuset med några ord på vägen:
Var rädd om varandra!

Semmelfritt

Ok. Inte en semla i sikte i radhuset på självaste semmeldagen. Det är verkligen nyordning på det här bygget. Ett träningsprogram, ett bad, en skrivuppgift. Ur led är tiden. Om man gillar semlor. Och det gör man! En annan dag.

Lördagspyssel

Förkylningen har inte gått över helt och hållet, jag är trött, trött och jättetrött. Kvällens tjejkväll känns avlägsen men jag vet också att tanka energi, glädje och skratt är bra för tillfrisknande. Om jag bara orkar klä på mig, den blommiga morgonrocken och randiga pyjamasbyxor är inte så hippa någon annanstans än just hemma hos mig.
Först väntar ett annat äventyr: Skotta snö. Det har snöat, snöar just nu och ska snöa ännu mer. Lite sugen på morgontidningen så det är bara att sätta igång. Först. En kopp kaffe till.

Lite hipp som happ

Haver väl trampat i klaveret enligt somliga. Har uttryckt en åsikt. I en styrelse som jag sitter med i. Hade synpunkter på en skrivelse, som jag tyckte, läste lusen av och idiotförklarade folk. Alltså. Det kan man ju ha lust med ibland men man får ju hejda sig i en del sammanhang.

Det gjorde inte en av styrelsemedlemmarna och jag sa emot. (Jag kom inte med några arga synpunkter, bara konstruktiv kritik och förslag på förändring, man är väl tonårsmorsa och vet att föra sig försiktigt i minerade områden). Majj gadd! Min inkorg håller på att brinna upp av sarkastiska mail, konstiga förklaringar och bibelcitat. 

Nåja. Han lugnar sig väl eftersom jag inte svarar. Man har väl lärt sig. Att styrelsearbete inte är den lättaste plätten på jorden, att äldre pensionärsfarbröder kan vara rätt envetna och att inte kasta vedträn i brasor som mår bäst av att släckas. 

Att lära mig att hålla tyst när jag tycker något är rent uppåt väggarna går däremot inte. Tro mig. Jag försöker och har lärt mig åtminstone att välja mina krig. Detta var en fajt jag behövde ta, annars hade jag inte kunnat sova på flera månader eller se någon av alla andra boende i ögonen. 

Av detta kan man dra tre slutsatser:

Jag mår äntligen bättre från flunsan, jag kan gå rakryggad genom bostadsområdet ett tag till och styrelsearbete kan ibland vara ett jäkla skit.

Men att det är fredag! Det är toppen!

I natt jag drömde..........

I natt drömde jag om promenaderna på Venice Beach, snirkelgatan i San Fransisco och den fantastiska känslan att krama mina solvarma, saltstänkta barn där vid Stilla Havet i Malibu. Sen drömde jag tyvärr att jag blev skjuten i ryggen av en arg badvakt (vad hade jag gjort?????) och det gjorde jätteont i ryggen. Det var som tur var bara jag som hostade och revbenet som flyttade på sig. Jag fick försöka flytta det tillbaka och så vaknade jag till en halvmeter nysnö, minusgrader, ett tomt kylskåp, nu sjuka kids och ännu en tröttdag. Hej torsdag!

Sova har sin tid

När en av kyrktanterna kom för att fika med den här sjuklingen glömde jag nästan bort en stund att jag hostat sönder ett revben. Lite rapport och pepp från verkligheten med tillhörande skratt livade upp en influensadag. Att skratta med en kudde tryckt mot ryggen funkade finfint.
Lär mig helt enkelt den hårda vägen hur skelettet är uppbyggt och hänger ihop. Svanskotans placering är noga memorerad och jag kommer aldrig mer kunna slänga mig ner på en stol lite hipp som happ tror jag. Nä. Lugn och försiktig sittning är nog tidens melodi. Och så detta med revbenet då. Det sa bara "sploang" bak i ryggen när jag hostade lungorna ur led för hundrade gången och så var det gjort.
Annars är det stilla liv i radhuset. Flingorna är slut vilket orsakar en hel del bryderier för en del av radhusets inneboende och det funderas på hur det ska lösas. Under tiden det lilla problemet får sin lösning, tar jag en välbehövlig sovstund. Igen.

Fortfarande däckad men inte golvad.

Ingen feber ikväll men ont, ont, ont överallt och så denna trötthet. Hostar. Sårig hals. Bad hairday på det. Urtvättade pyjamasbyxor, blommig noppig morgonrock och illrandiga sockar.
Inget ämne för en kontaktannons precis. Även om jag skulle behöva en sval hand på pannan, en kopp te serverad på sängen och morgontidningen inburen med en avklippt amaryllis eller nåt som uppmuntran. Fast vaddå?
Få värstavarmvärmda nyponsoppan med en klick vaniljglass drälld serverad vid soffkanten av tonåring är inte så dumt det heller. Att tidningen kommer in vid pass solnedgång och blommor lyser med sin frånvaro gör ingenting alls. Det har åtminstone tänts värmeljus. Med doft av ros.
Jag pysslas om av kidsen. De bästa som finns! Har också fått låna en mobil av Största Systern, en med ringsignal:
"nu kanske du kan svara någon gång när vi ringer och slippa ringa runt en timme senare".
Kanske jag kan. När jag hör vad jag själv säger och får min röst tillbaka.
Nu tillbaka till sängen. Inga hoppsasteg idag heller!
Over and out.

Däckad, men inte golvad

Jahaja. Förkylningen from hell är förkylningen from hell. Efter två dygn med hög feber orkar jag i kväll sitta upp en stund i soffan. Termometern visar "bara" 38,2 grader så det finns hopp om livet igen. Hasade till och med in i duschen för en stund sedan och kände att det nästan är höjden av lyx att kunna göra det. Sen tog krafterna slut men det var mer än vad jag orkade igår. Varje framsteg räknas! Det var allt för idag.
Over and out!

Mot ljusare tider!

Träffade ett par väninnor häromkvällen. Forna kollegor från onkologtiden, nattgänget. Fem fnissiga damer, god mat och mys framför en öppen spis. Såna stunder behöver man och vips, var det februari! Visserligen startar den med ännu en förkylning from hell men sånt är ju av övergående art.

Kan det vara februari månads positiva inverkan som gjorde att jag igår mottog ett negativt besked med sans och hållning? Inga kastade skålar i golvet, inga svordomar, ingen onödig energi som pyser ut. Nä. Inget att göra något åt. Somligt ändrar sig aldrig. Men jag ändrar mig. Hela tiden. Gillar´t!

Lite musik på det!

Shoemaker, a girls best friend!

Klarar mig utmärkt utan en man. Obviously.  Jag klarar mig däremot inte utan min skomakare, ICA-Stig, min bankman som förvisso är en kvinna och mina väninnor. Fyra hörnpelare för balansen skull. Min skomakare har ägnat veckan åt att rädda mina älsklingsboots vars fanerade klackar trasats sönder och samman. Förmodligen av vägsalt trodde han. Vad jag vet har jag inte varit ute just på någon väg och spatserat men det har kanske blandats i sand som sandats med på gångbanor eller nåt.
I alla fall så trodde jag att bootsen var utom all räddning men det var de alltså inte. När jobbet är slut klockan spik 1600 idag, bär det således av i galopp, nåja, mot nämnda skomakare. Tänk va! Att man kan bli på gott humör över ett par räddade skor! Kanske för att det är fredag också?!

Update: Stövlarna och bootsen blev som nya. Tror rent av att jag blev lite småkär i skomakaren av bara farten......