Jag vet inte vad jag vill, låter mig forslas runt. Serveras bullar, bubbel, kaffe ... jag nickar och hänger med. Har tränat lite på hotellets gym, yogat på rummet och vid en sväng på stan köpte jag en mössa och en ryggsäck till mig. Det kunde jag bestämma i alla fall.
Har kontakt med ungdomarna hemmavid, alles lugnt.
Om jag ska göra någon summering av året som gått så är det ett år av den svåraste tid jag gått igenom och stundtals har jag gått sönder av förtvivlan, rädsla och maktlöshet inför att ett av kidsen mått så fruktansvärt dåligt. Jag är så oerhört tacksam att jag har kvar hela min flock. Det går inte en dag utan att jag tänker och känner så! Vi har försökt leva på men som vanligt, nej. Men dagar går, blir till veckor, månader och sen när vårt liv exploderade i mars har det förflutit oceaner av tid. Tid som också ägnats åt att lära känna nya människor, sagt ”hejdå” till några jag trodde var nära vänner men som försvann när det tjorvade ihop sig, resor, gos med barnbarnet och mycket mer. Även om allt har gjorts med oro och sorg i bröstet har vi tagit oss fram. Tillsammans. Mitt dreamteam!
I morgon är det ett nytt år. En ny dag. Jag har bara en önskan inför det nya: att min flock får må bra!
