Låg, lägre, lägst och så upp igen

Gårdagen försvann i ett töcken, vaknade med migrän strax efter sju och så var den dagen puts väck. Satt i farstun och ”sov” i rosa fåtöljen, inlindad i filtar och ögonmask för att stänga ute ljuset. Fyra och en halv timme rakt upp och ner. När jag sakta vaknade till liv kändes det som att jag sprungit ett maraton. Trött, dåsig och tung i kroppen.

Vi var kattvakter och den lille missen fick då roa sig själv. Hon hoppade upp till mig flera gånger men jag kunde inte busa och hon sov en stund på filten sen sprang hon iväg.

På eftermiddagen blev hon hämtad av matte och husse och vår katt, Martini, andades ut.

Vi kollade mello och ”Så mycket bättre”, sen var det tack och godnatt igen.

I morse sov jag till tio, åt frukost och har hängt ett par timmar hos Största Systern. Det tar tre minuter att gå dit så närheten kan jag inte klaga på. Pojkarna badade i lilla poolen och vi vuxna fikade i solen. 

Resten av dagen tänker jag hålla till i uterummet, just nu i 25 graders värme. Städa ur och väcka pelargonerna. Kanske en tupplur i korgsoffan?

All snö är borta, det ser knasigt ut med granarna som står kvar men men. Jag hinner väl till midsommar tänker jag. 

Helgen blev inte riktigt som jag tänkt, en dag bara försvann, idag njuter jag desto mer. 

Här planeras ett miniväxthus ....

Här njuter lillkissen i fulla drag.

Sol i sikte

Igår tankade jag kärlek genom att åka hem till Lilla Systern med hämtmat och äta middag där. Hjärtat var med och försökte få igång hennes stå-dammsugare som slutat att ladda. Det slutade med att dammsugaren fick följa med hem till oss och ska genomgå en större renovering. Har jag sagt att hans mellannamn är ”Mulle Meck”?

Det var mysigt att hälsa på henne. Hon har hämtat sig efter att ha varit sjuk i covid och det var trevligt att våga gå in och inte bara stå på gården och prata genom balkongen eller tre meter bort i farstun. Min ”bebis”. Som för övrigt blir 24 i år så så liten är hon inte. Men min minsting.

Just nu skiner solen. Kanske har jag förlikat mig med att det går mot vår ändå? Det är tydligen metrologisk vår här, nu ska bara mitt kemiska system ställa om sig bara, ratta in vår-frekvensen. Om ni minns hur det lät med gamla radioapparater där man kunde lyssna på radio Luxemburg och för att ställa in den kanalen behövde man ratta rätt och det sprakade och lät innan man hittade rätt. Så känns det inuti. Nej. Jag kan inte ”lära mig” att gilla övergången till vår. Det är kemiskt, jag kan bara förhålla mig till det. Vad var det hon skrev, Boye, antagligen för en annan mening men ”det gör ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka”? 

Ja. En gör så gott en kan. Och:

Det är FREDAG! Visserligen jobbfredag men ändå, fredag! 

Takten

Om takten rent allmänt just nu säger jag bara: Otakt.

En rolig sak 1: fiskarna har överlevt i dammen hela vintern. De har börjat simma omkring igen och fått lite mat efter vintervilan. De åt! 

En rolig sak 2: I morgon ska vi vara kattvakter åt en liten kattfröken, Ellie. Vi hade henne en liten stund igår kväll för satt se hur Martini, huskatten, reagerade. Om jag säger så här: Martini har haft roligare kvällar men hon hoppade åtminstone inte på den lille katten. Men reserverad, absolut. Till slut fick hon nog av busungen och gick och la sig i favvo-fåtöljen. 

Det var det hela. Over and out.

Martini.

Ellie.

Ridskoledag

Vaknade i morse med tung och trött kropp, kolsyrearmar. Blir lite besviken eftersom jag haft en bra helg, lugn, ro och igår var en bättre söndag än på länge. 

Ok. Kroppen och knoppen är i otakt. 

Det jag fokuserar på idag är min lunchpromenad (en kort) och ridlektionen ikväll. De är mina grästuvor, de fasta punkterna när resten känns som gungfly. 

På loppisen igår köpte jag bl a en stor glasburk. Tänkte använda den som miniväxthus till minikrukväxter. Tänker att en kreativ idé om dagen gör själen glad.

Mitt jobb är i och för sig mycket att tänka ut, lösa, testa och så men direkt skapande är det ju inte. Förutom alla texter som ska författas. Skapande på sätt och vis inom sina ramar och regler.

Miniväxthus, iskonst, sticka, brodera, snickra, måla, baka .... där trivs jag ändå bäst.

Så, vecka 8. Sportlovsvecka i de här trakterna. Bring it on.

Det som återstår av min isbricka - några blomblad på marken.

Loppissöndag

Idag har vi varit på loppis och fyndade ett runt klaff-bord till Stora Systern. Just nu ser det inte mycket för världen men det kommer bli superfint med lite kärlek och omsorg. Jag hittade också en mandelkvarn i fint skick med träkloss. Hurra för den. Och udda gallertallrikar. 

Efter loppisen åkte vi till ett favoritfik, Fridhem, och drack kaffe och mumsade på goda smörgåsar i värmen av en sprakande brasa. På hemvägen åkte vi föriv Harpsund. Den vägen är en av de finaste jag vet.

Ja, så går en söndag och helg. En bra helg, det känns bra, det har varit tjorvigt ett tag.

Fyndbordet. Det här är före!

Tö, dis, dimma, grått och brunt. Inget att göra åt men jag gillar det inte.

Hjärtats ägg- och falukorvsmacka. En fin sådan. God var den också, från säker källa. 

En ledig fredag

Idag sov jag till nio, det var skönt. Lallade sen runt och gjorde mest ingenting förutom att hänga tvätt och sticka. Tränar på lite olika mönster. Min sjal blev färdig igår kväll och jag blockade den över natten. Säger jag lite så där världsvant, jag hade inte en aning om vad ”blocka” var. Jag fick googla och lärde mig då att lägga sjalen i blöt en stund, krama ur vattnet med hjälp av en frottéhandduk och sedan spänna upp den i önskad storlek. Så skulle den torka.

När jag höll på strax efter midnatt kom jag plötsligt ihåg att mamma gjorde så där när vi var barn. Ibland fick vi hjälpa till att gå på de nystickade, blöta plaggen inlindande i frottéhanddukar och sen nålade hon fast dem på en särskild skiva. Jisses. Det minnet har då säkert legat i sitt arkiv i 50 år och så svosooosch, kom jag ihåg. I morse messade jag mamma om det och hon ringde upp direkt. Jo då.

”Små stickade bebisplagg nålade jag fast på strykbrädan tills de torkat. Du nådde knappt med näsan över kanten så du såg vad det var”.

Va? Det här med lagrade minnen. Häftigt när det är bra minnen. De andra kan gärna vara kvar i arkivet. 

På eftermiddagen fick jag för mig att åka till en garnaffär och köpa garn till en baby-filt. När vi kom dit hade de stängt tidigare just idag och modet sjönk. Jag orkar inte med motvalls, även om just att köpa garn är en ytterst världslig sak och egentligen inte viktigt alls. Men, fem-åringen i mig vaknade och jag HÖLL på att bli tjurig ända tills Hjärtat sa:

”Jag vet en garnaffär vi kan åka till”?

Mitt förvånade ansiktsuttryck gick inte att ta miste på.

”Vet DU var det finns en garnaffär???? Du som knappt  hittar i köket hemma”??? 

(Det var ju lite elakt sagt egentligen men vi har haft lite diskussioner angående hemarbete när en jobbar och en jobbar inte. Om jag uttrycker mig milt)

Han tog, tack och lov, inte den sur-passningen utan bara nickade och log.

”Japp. Kent på jobbet skulle köpa garn till sin fru så vi åkte dit en lunch ... han köpte halva affären”.

Jag fick ju bilder i mitt huvud av ett gäng grovjobbargubbar stövlar in i en garnaffär och pekar på vad de vill ha. 

Men tack Kent! och så guidade Hjärtat mig till affären och jag köpte garn.

Ungefär då fick jag ett sms att jag hade paket att hämta på lokala ICA. Och då kom jag ju ihåg att jag skickat efter ..... garn.

Så glad i hågen meddelade jag Hjärtat att ett paket skulle hämtas. Garn.

Han sa väl inget just då men muttrade något om lagom.

Lagom. Jag behöver nog googla det också.

Tänker att jag gör så gott jag kan för att hålla mig ur den svarta gropen. Just nu stickar jag. Avkopplande och roligt. 

På tork. 

”råkat garn” ....

... ska göra en sån här! Filten alltså. Bebisar får andra göra. 

På västfronten intet nytt del XVXX ....

Dagarna flyter ihop. Måhända är det den annalkande våren trots vinterlik omgivning, som drar mig mot det svarta hålet? Jag är ju inte någon vår-människa på något vis. Det är alltid två-tre veckor innan det är ”på riktigt” vår och försommar som jag tycker är ur-jobbiga.

Då andra yvas och strösslar lovord om sol, takdropp och fika på iskalla, knappt tinade altaner, som blir glada över rullgrus och dammtråkiga gator i väntan på: våren.

Lite tidigt om den här dippen är ett tecken på det.

Jobb, middag, promenad och lite stickning. En annan sjukhusserie. Den här rutinen kan jag.

Fel färgåtergivning men sticket går framåt. Har för första gången i mitt liv stickat spets ..... en meter återstår.

Grått mitt i veckan

Inatt vaknade jag med ångest. ”Något” hade tagit i mitt bröst med ett järngrepp och det var svårt att andas, jag svettades och svimningskänslan var där hela tiden.

Det är längesedan det hände men jag kände igen det direkt och var överraskad. Va? Varför nu?

Jag lyckades hålla paniken borta med djupandning och tänkte att ”det går över, det är inte farligt” säkert 1000 gånger. Så småningom klingade det av och jag somnade om tillslut, en orolig sömn och när klockan ringde kände jag mig allt annat än utsövd. 

Som för att understryka måendet lyser solen ned sin frånvaro idag.

Jaha, grått inombords, grått utomhus.

Så nu börjar klättringen igen till bättre mående. Är så otroligt trött på den här berg- och dalbanan av mående. Jag VET att livet är upp och ner. Att det är bra att ha tråkigt för då vet man när man har roligt, det som inte dödar gör en starkare och så vidare.

Jag orkar inte tänka på det idag.

Jag vill bara må bra. Skulle det vara så mycket begärt? 

När jag tänkt efter en stund tänker jag att attacken inatt försöker säga mig något. Jag behöver lyssna, jag vet. Och jag tror inte jag vill höra det jag egentligen hör utan försöker gå omvägar. Omvägar har ju en tendens att vara krångligare än ”raka vägen”. 

Så. Dags att ta ta i den här dagen. En grå onsdag. Jag tar katten, en kopp kaffe och ett tänt ljus på brickan och bär upp alltihop till kontoret. Jobb, kvällspromenad, en stunds stickning och ett avsnitt av en sjukhusserie. Att ha en plan kan underlätta. Testar det idag.

Over and out! 

Tröstekort. Mitt dreamteam! Jag står mitt ibland dem, bästa stället. 

Hip hurra för en 25-åring

Idag är det 25 år sedan sonen föddes. En tidig, kylig februarimorgon fick vi förmånen att börja lära känna varandra och storasystrarna visste inte till sig av glädje över sin lillebror.

Ståhej är inte riktigt sonens grej så vi firade här i Rosa Huset i söndags. Sopplunch, långpromenad och semmelfrossa. Bakar alltid semlor till hans födelsedag, minisemlor, och man får äta så många man vill. Det var för övrigt alltid hans grej när han var liten, att fråga ”hur många får man”? Om allt. Om det berodde på god aptit eller att de är fyra i syskonskaran och behövde dela, är osagt. Vi skojar fortfarande om det ibland, vad det än gäller:

”Hur många får man”?

Idag firar vi inte bara 25-årsdagen utan även att han är på en bra plats i livet. Det har varit en irrfärd i en ibland obegriplig värld men sakta men säkert, ett steg i taget, har han erövrat tillvaron och mår bra idag. 

Häromdagen tackade han mig för att jag alltid trott på honom. Mitt hjärta gick nästan sönder, SÅ KLART har jag alltid trott på honom. Det finns en plats för alla. Jag har fajtats med näbbar och klor för resurser, anpassad undervisning i skolan, tränat i sociala sammanhang, översatt en knasig värld till begriplighet o s v. Han gav aldrig upp, även om det känts övermäktigt och varit nära att han släppte taget. Men han gav aldrig upp. Inte vi heller. Och här är han idag. På en bra plats i livet, med glädje och liv i blicken. Grattis på födelsedagen älskade unge! 

Storebror och Lilla Systern. 

Solig start på kortvecka

Kortvecka. Fyra dagars jobb och en ”pensionärsfredag”. På tisdag fyller sonen 25. Jisses, times flies!

Ikväll är det ridlektion igen, en höjdpunkt och även en lektion i att vara ”här och nu”.

Igår kväll satt jag och stickade i flera timmar och lyssnade på ljudbok, Hjärtat bjöd på pizza. Skön avslutning på helgen.

Kontorsutsikten

Morgonsol på gården.

En bild säger mer än tusen ord

Idag har jag haft förmånen att umgås med kidsen. Förutom Stora Systern som boar in sig i sin nya lya i storstan. Vi firade Store Brors 25-årsdag i förskott i vintersolen. Magiskt vackert, skönt och roligt. Sopplunch, promenad och semmelfika. En skön dag.

Lördagsbestyr

Vaknade med migrän. Vilken skräll. Är i sån oform just nu men kommer mig inte för att ta tag i det. 

Till slut gav migränen med sig, åt frukost och gick en promenad. På vägen lämnade jag tillbaka böcker på bibblan, hälsade snabbt på Lilla Systern som jobbade, stannade till hos Hjärtats son och gosade lite med kattungen Elli. 

Promenerade tillbaka till bilen, handlade, var på apoteket och åkte till en ”häst-affär” för att handla termoridbyxor. Ett äventyr i sig. Allt i klädesväg för ryttare är smalt och långt. Jag är byggd tvärtom och känner mig inte särskilt hemma bland grejerna måste jag säga. Man tackar särskilt för jackors dragkedjor i sidorna som går att dra upp .....

Nåväl. Den här korta icke så smala donnan, moi, ålade i alla fall ned mig i ett par ”termosar”, thank God för elasta.... töjbart är grejen. Problem: korvskinn upptill, från vaderna och ner synnerligen gott om plats och längden ....  VARFÖR finns det inte large med korta ben??? Va, va, va??? 

Ok. Provade en storlek större. De kunde jag knäppa och dra av mig. 

”Använd skärp” tyckte Hjärtat.

Kan jag väl göra tänkte jag men i så fall inte till brallorna ... han var ett uselt smakråd idag (inte vara p g a skärp-kommentaren) så honom skjutsade jag hem och åkte tillbaka själv. 

Tja. Ålskinnstermobrallor it is. Jag får väl låtsas att det är fodrade ridbyxor eller nåt. Blir svårt att förklara fladdret runt vadorna men jag kommer nog på nåt!

Hittade ridvantar med, med tumme och lillfinger att kunna hålla tyglarna med, sist jag red med handskar höll jag på att förfrysa händerna.

Hem. Drack kaffe och drog igång en bulldeg. (Apropå ålskinnsbrallor). Här ska bakas semlor till sonens födelsedag som vi ska fira i morgon. Uteaktiviteter är tanken och en tackar ju för lite varmare än -16 som det varit här ett tag. Utom idag. -5 och strålande sol. Finfint vinterväder. 

Gick tre vändor till återvinningen som ligger helt nära och bar (äntligen) upp de saker jag hade med mig FRÅN Stora Systern förra helgen. 

Ja, så går en lördag. Fort.

En av istavlorna jag gjorde igår.

Sötnöten Elli.

Ett dreamteam

Varje människa skulle ha ett dreamteam. Människor i ens närhet som bara finns och som särskilt finns när tillvaron tjorvar lite.

Jag har ett sånt och är OÄNDLIGT tacksam över dem. Igår kväll till exempel, svosh, så blev det telefonkedja och jag behövde inte ramla ned i någon svart grop. De bar mig över gropen. De är helt enkelt bäst!

Idag är en annan dag och jobbfredag. Till lunchen, i dagsljus, har jag förberett för skapande. Ska försöka mig på att göra isbrickor. Har diskat brickor, kokat upp vatten som ska svalna och klippt murgröneslingor som ska frysas in. Har en idé om att hänga upp det frysta sen, får se vad jag klurar ut.

Så en jobbfredag blir en skaparfredag och sen är det helg. Hurra!

Tiden just nu

Det händer inte så mycket just nu. Jobba, äta, försöka hitte på något på kvällarna och sen sova. Promenader. Ridningen. Så klart. Men annars.

Jag stickar. I timmar. Ibland lyssnar jag på ljudbok, oftast står tvn på i bakgrunden och jag plöjer ”En plats i solen” på löpande band. Dricker te, tänder ljus. Förresten promenerar jag inte så mycket heller just nu. Har kommit av mig. Borde. Alltid något ”borde”.

Men det får vara stickningen och te-drickandets tid den här veckan. Slår dövörat till för det dåliga samvetet.

Har för övrigt bytt telefonsignal när sonen ringer. Har i alla år haft en egen signal från honom, för att reagera direkt. För att det var jobbigt i så många år och jag fick hjärtklappning varje gång han ringde. Men nu har jag bytt signal! Tada! 

På tiden kan man tycka, nu har han samma signal som alla andra. Lite avnavling de luxe, ungen fyller 25 nästa vecka. Men somligt tar tid och med tilliten att det bär, att han har de verktyg han behöver, att han har ett eget kontaktnät så steppar jag bakåt och byter ringsignal. 

Man gör det man behöver när det är tid för det. 

Så när han ringde idag (jag svarar ju såklart) visste jag inte att det var han förrän jag tittade på skärmen. Ett litet hjärtfladder känns fortfarande men ju fler samtal vi har av ”småprat” om ditten och datten, desto bättre blir det. Tänker jag.

För småprat är det. Han är absolut inte den babbligaste byttan utan framför det han undrar eller vill ha sagt och så är det bra med det. Samtalstid över en minut är ovanliga men mycket trevliga. Som idag. En kylig, solig torsdag i februari.

Morgonljus.

Jobbassistent. 

Tandläkarbesök

Denna tisdags eftermiddag avslutades hos tandläkaren. Roligare kan man ju ha men den årliga kontrollen ville jag inte missa. Mest för att en tand gick av i höstas och jag har tänkt länge att jag borde ta tag i det men så är det det här med Corona .... 

Idag var det dags. Med tänderna var det bra förutom den ”med en fraktur”. Fraktur, det kan man lugnt påstå och förslaget var stift och krona. Aaaaarggh. Stift. Krona. Jamen det har ju gamla människor och så fick jag åldersångest där jag satt i stolen. I randig tröja och prickiga strumpor. Gladkläder för ett jobbigt besök.

”Man KAN ju försöka med en fyllning men OM du varit min mamma hade jag sagt åt dig att välja stift och krona”.

Dyrt. Jättemånga pengar. Flera besök. Vad jobbigt det blev.

Jag frågade lite försiktig om jag nödvändigtvis måste göra någonting. Alls?

”Alltså det är inte lag på att fixa sina tänder ....” tyckte tandis och log. Snällt.

”Jag kan göra fyllning först, håller det inte så gör jag krona”????

Men hallå! Snabba beslut. Jag kunde inte bestämma mig där och då i stolen liggandes raklång och prata om ”gammeltänder” upp och ner med tandläkaren. 

”Fyllning” svarade jag till slut och har redan ångrat mig och tillbaka igen en miljon gånger. 

Så betalade jag 875kr med tandvårdsbidraget på 300kr avdraget. 

I fickan låg ett kostnadsförslag på ..... stift och krona. Fler pengar än 875 kr kan jag säga.

Om jag bara inte kände mig så gammal. Jättedumt. Folk i alla åldrar behöver ju fixa tänder av alla möjliga och omöjliga skäl. Och jag har möjlighet, ett stort privilegium. Behöver bara vänja mig vid tanken.

Annars har solen skinit så fint över nejden idag när jag suttit och brottats på kontoret på ovanvåningen. Med diarieföring, verksamhetsbeslu och rutiner, det har gått åt flera koppar kaffe. Jag har längtat ut.  Längtar lite efter sportlov faktiskt, vara ledig, promenera, dricka varm choklad och bada isvak. Sticka. Rå mig själv. Typ vara pensionär. Med stift och krona. 

Over and out. 

Hej vardag

Måndag och ny vecka. Långvecka. D v s ingen ledig fredag. 

Flytten i helgen gick bra. Burit, kånkat, handlat, packat upp. Burit, kånkat, handlat, packat upp. Där emellan mys i soffan, ätit god mat, sovmorgon och bara hängt med Stora Systern. Mest flytt men ändå. Tillsammans.

Det känns skönt i mamma-hjärtat att veta att hon bor bra. Fjärde våningen på en höjd. Finfin utsikt och nära till gudmor, Bästa väninnan. Som för övrigt bjudit på kaffe flera gånger. Och nybakat bullar. Drömmen!

Men att parkera i Stockholm är ju ett äventyr i sig även i vanliga fall. Med denna snömängd ett ännu större äventyr. Har forcerat snövallar, modd-strängar och obefintligt skottade vägar som en super-woman. Bara att satsa. Satsningen kostade för övrigt 1300kr i parkeringsböter vid ett tillfälle. Stod för nära korsning, fel sida om en parkeringsskylt vilket för övrigt Stora Systern uppmärksammade men jag ba:

”Nä, det går bra, de är snälla så här års med så mycket snö ...”. 

Snäll ingår inte i parkeringsvakteriet, jag förstår det. Regler är regler. Jag glömde dessutom att betala avgift så böter hade jag fått likaväl. Sura pengar och bara mitt eget fel. Himla jobbigt att inte kunna skylla på någon annan ....

Nu tillbaka i vardagen. Bring it on!

Lägenhetsfix med utsikt.

En bil kommer lastad

Fyra dagar ska spenderas i Stockholm. Jag ska agera flytthjälp åt Stora Systern som flyttar till studentlägenhet, promenera med Bästa Väninnan längs en sjökant, äta semla, dricka te, sticka och allmänt bara finnas till. 

Kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot det. Igår tittade jag på Sofias änglar, återföreningen. Sofia träffar familjer som de hjälpt tidigare säsonger. Jag reagerade och kände igen mig i vad hustrun i programmet sa apropå hur hon orkat stå upp genom åren.

”Ett jobb går ju att sjukskriva sig ifrån men man kan ju inte sjukskriva sig från livet”.

Nej. Man kan ju inte det. Life goes on oavsett. Men, om man har möjlighet, känner igen signaler att det är dags att dra i handbromsen, så pausa! 

Genom åren har jag inte haft den möjligheten, det var inte valbart helt enkelt. Genom terapin har jag lärt mig att inse skillnaden och hantera det. Jag blir alltid väldigt provocerad när någon säger att man alltid har ett val. Nej. Inte alltid. Inte just då och konsekvenserna av det behöver man ta hand om.

Så.

Stora Systern behöver flytthjälp, jag behöver vagga mig själv ett slag så off I go!

Rakt ut i soliga februari, fluffsnö, kyla och så bedövande vackert. 

”Det går aldrig” sa Hjärtat när all packning stod utanför bilen. Hoppsan, det gjorde det visst det. Mästarinnan på att packa bilar skred till verket. 

Har jag gjort det förr???? Eeeh. Ja. Det är ju t o m plats över. 

Onsdagsblues

Onsdag. Sista arbetsdagen denna vecka. Strålande sol, gnistrande snö och .... jag har beundrat det från hemmakontorets fönster. Sista utbildningsdagen på Förändringsledning och på det ett projektgruppsmöte.

I mitt huvud ekar papegojan från Pippi Långstrump ord:

”E du mör än knubbis” som på repeat. Yes. I am och allt känns skavigt, trångt, oändligt svårt och jag letar febrilt efter verktyg för att inte ramla ned i deppiga gropen.

På Facebook fick jag upp minnen efter två februariresor till Gran Canaria. Vilka resor! Något att minnas med glädje.

Hej februari!

Februari börjar lite försiktigt. Lite som att öppna en dörr på glänt och kika lite försiktigt och undrande:

”Vad ska det bli av det här då”.

Det skulle bli jättemycket snö till att börja med. Kallt. Det skulle bli strömlöst x flera. Något är knas i det elektriska helt enkelt. Känns sådär men får vara Hjärtats avdelning. Jag kan inte vara med på allt.

Sen var det ridlektion igår, efterlängtat. Jag var lite osamlad, stressad och på konstigt humör när vi började och det kände hästen Hrodur. Direkt. Han tänkte minsann inte göra som jag ville och ett tag var jag grinfärdig och tänkte att jag skulle gå av, avbryta. Men. Jag ställde upp på medellinjen igen, tog ett par djupa andetag, satte mig ordentligt och landade. Det gick bättre och vi var med i matchen igen. En härlig timme för kropp och själ. Sedan ledde vi in hästarna i stallet, sadlade av, borstade och gosade lite innan de fick komma in i boxarna och få mat. Så skön avkoppling.

Idag har jag jobbat, utbildning på förmiddagen och var så seg, trött och frusen. Har säkert druckit en liter varmt te idag men jag fryser ändå. Flexade ut lite tidigare och fick en återbudstid hos Lilla Systern. Så februari börjar även med att vara fin i håret.

Det rasslar lite i mitt system, tendenser på stress som svårt att sova, glömmer saker, blir ledsen och så tröttheten. Den här gången ska jag bromsa mig i tid. Ska sluta tidigare även i morgon och sedan länge är jag ledig torsdag, fredag så det blir långhelg. Återhämtning. Så startar februari.