Mors dag.

”Grattis på Mors dag” viskade jag till mamma tidigt i morse när solen letade sig in genom en springa vid rullgardinen som för att tala om att en ny dag randats.

Hon dröjde en stund innan hon sa ”Tack” och så la hon till ”det var ju just en himla morsa du har som bara ligger här och kan inget annat” innan sömnen tog vid igen.

Lilla mamma. Som jag önskar att allt var som vanligt. Att vi kom till dig idag med den obligatoriska ampeln med sommarblommor som du sen skulle sköta om med bravur så den prunkar ända in i hösten. Att vi fikar i uterummet med buller och bång som det alltid blir när vi samlas, att tårtan tar slut och rabarberpajen likaså. Att jag sen åker hem med något jag fått av dig i väskan, en artikel du tycker jag ska läsa, en grytlapp du virkat, nån skål du rensat ut, en växt, några sticklingar. Alltid kommer du med något. 

Men ingenting är ju som vanligt. Vår vanlighet har ruskats om och vi kommer, jag vet, skramla ned i en annan vanlighet. Sen. 

En annan viktig uppgift är ju att ta hand om sig för att orka så igår åkte jag och Hjärtat på en liten utflykt. Vi tog oss runt till en Antikaffär, ett växthus, ett fik, ett stall. Hjärtat är inte överdrivet förtjust i hästar men för min skull gick han med in. Åh. Det där lugnet. Friden. En varm häst att klappa, ett tungt huvud som buffar efter godis. Det gör mig lugn.

I växthuset köpte jag en Stjärnflocka som är av de finaste blommor jag vet och dessutom mammas favoritblomma. Jag höll den i famnen hela vägen hem sen. Den kommer jag att vårda ömt.

Stjärnflocka. (Bild lånad från Plantagen)

Stunder och dagar som går

Lediga dagar. Oändligt med tid. Inga tider att passa, inga krav. Från min plats just nu flyter dagar och nätter ihop, det mörknar och ljusnar, så påtaglig blir livets gång. Det vakas bredvid sjuksäng. Personal kommer och går, pumpar blippar och väser i sin uppgift att lindra. Cancern har tornat upp sig, visar sitt fula tryne och vi lotsar så gott vi kan förbi dess käftar. Utanför fönstret sprakar äppelträdet i sin finaste blomning någonsin. Så vackert, så trotsigt, sån kontrast mot det som pågår innanför de här väggarna. Just när det blev som vackrast blev det svårast. Vi tassar, pratar med låga röster. Det kostar på när en egentligen bara vill skrika högt. Vi tar små rundor i trädgården, doftar in försommarmorgon, svalorna pilar och det värker i sorgsna bröst. Vi konstaterar att ännu en dag randas. Denna dag. En dag till.

Jobbångest

I två dagar hade jag ångest för att jag sökt nytt jobb, sen, så lämpligt, hade jag ett besök hos min psykolog och då gick det över. Åh, min psykolog. Vill aldrig, aldrig, aldrig släppa taget om henne. Det är den bästa jag mött och ja, jag har rasslat igenom en del. Allt stämmer. Kemin, jag är trygg och hon peppar, stöttar, puschar och lyssnar. Och jag gör. Jobbar med mig själv. Mediterar. Om någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle meditera hade jag rynkat på näsan. Nu har jag gett det en chans och ja, det hjälper mig.

Tröttheten består. Denna ständiga trötthet. Men den kommer sig också över oro som ska hanteras. En sak i taget. 

Insikt

Jag har sökt ett nytt jobb. När jag tryckte på knappen ”Skicka”, blev jag nästan yr. Bara för att jag tog mod till mig och gjorde det.

Det senaste halvåret har jag inte känt mig så modig precis, mest ledsen och har haft svårt att se framåt. Inte riktigt orkat med det, planering för framåt mer än en dag i taget. På ett sätt är det fortfarande så, på ett annat sätt har jag börja tänka framåt, vad ska hända sen och hur vill jag ha det?

Så. Idag tog jag mod till mig och skickade in en jobbansökan. 

Det var dagens bedrift och nu behöver jag vila. 

Over and out. 

Röntgen, prat och stillhet

Denna vecka har gått fort, jag har, när jag inte jobbar, grejat i trädgården. Det är terapi för mig, att gräva, plantera, planera, flytta om, njuta, sitta och bara titta, lyssna på fontänen. Ligger ofta och vilar i uterummet med skjutdörrarna vidöppna, är det kyligt är jag under en filt och gasolkaminen har jag använt någon kylig kväll. 

I tisdags åkte jag till Katrineholm för att röntga mitt huvud, det ingår i min migränutredning. Hjärtat skjutsade mig och det var skönt, det blev fördröjt p g a ett akutfall och det är ju alltid trist att vänta ensam. Efter undersökningen åkte vi till Stora Djulö Herrgård och fikade. Där är fint, vi satt i solen, i lä alldeles vid vattnet och det var skönt. 

Hela veckan har jag varit superkänslig för ljud. Inte så skönt. På fiket höll jag nästan på att bryta ihop en stund bara för att folk pratade så högt och det var musik i bakgrunden. På jobbet, i affären, på tv, trafiken. Alla ljud blir jobbiga ibland och jag blir irriterad och stressad. Lösningen är hörselproppar och hörselkåpor. På jobbet har jag mina Skype-lurar på i stort sett hela tiden, även när jag jobbar hemma. Det dämpar och retar inte hjärnan fullt så mycket som utan. Svårt att förklara men det är som om det inte finns något filter och allt går rakt in, osorterat. Det blir en hel del under en dag. Sen går det över och jag kan inte förklara när eller varför. Men jag uppskattar tystnad väldigt, väldigt mycket. 

I morgon är jag ledig och ska åka till mamma med lite blommor och äta lunch. Kan hända att det slinker ned en rabarberpaj, det är ju lite säsong för det och kul att göra. Enkelt och fort. 

Utsikten vid fiket. Njutbart.

Här kan en sitta med en kopp kaffe och lyssna på fontänen. Skönt ljud.

En dahliarabatt på gång … man kan ju alltid drömma om prunkande blomning och väldoft. Vägen dit är hårt jobb, jag behöver inte gå till gymet just idag …. 

Helgen som gick

Igår fyllde minsta barnbarnet ett år och det har kalasats idag. Så fort tiden går! 

Jag hade den stora äran att bjuda på födelsedagsfrukost innan Store Bror och jag åkte och tittade på hästtävlingar. Medlemmar från Ridskolan där jag rider var med och tävlade och det var riktigt kul att se. Sonens svärmor tävlade också så vi höll tummarna. Sol, kyliga vindar, kaffe, hamburgare, hästar in masse satt som en smäck. Här och nu. Prat om gångarter, poäng, hållning och attiraljer, en ny värld.

Bakade sedan årets första rabarberpaj, glutenfri, innan jag sov middag i soffan två timmar. 

Idag, söndag, och det har kalasats som sagt, planterat lite växter och vila. En aktivitetsdag som igår med många intryck, kräfva återhämtning. Uterummet är en bra plats för det. Ute fast inne. Nu håller jag tummarna för att gumman Frost håller sig borta så mina nyplanterade telningar tar sig.

Islandshästar så långt ögat nådde.

Vatten var gott efter tävlingen.

Ett-årstårtan. Hip hurra! 

Fredag

Jag summerar en vecka med flera höjdpunkter.

Sonen har tagit körkort och det är han så himla värd efter att ha kämpat hårt i flera år. Igår kom han farande med jobb-lastbilen till sin mormor för att ge henne en kram och visa körkortet. När han kom över gräsmattan med stora kliv alldeles glad och lycklig, ja, då grät jag ju en skvätt förstås.

Stora Syster har fått förstahandskontrakt på lägenhet i storstan och hip hurra vad vi alla är glada för det. Äntligen!

Mamma har varit lite piggare och rätt som det är glömmer vi bort att hon är sjuk. Ända tills hon ska förflytta sig och rollator och morfinpumpsväskan ska med. Men dessemellan. Guldstunder!

Hjärtat har varit på vift igen och jag huserade ett dygn själv i huset igen. Kanske inte låter som någon stor sak men för en trött hjärna är det skönt med ett helt tyst hus och jag gillar att vara själv emellanåt. Jag behöver det.

Jag har träffat Lilla Systern och hängt med minsta barnbarnet, ridit, varit på klangmeditation och syjunta. 

Nu väntar en lugn helg, ”bara” ett ett-årskalas på lut, resten vila. 

Over and out!

En klangstund

Igår var jag på klangmeditation vilket var en sällsam upplevelse och jag kommer att gå dit igen. Det tilltalade mig. Jag gick dit med öppet sinne i sällskap med en kollega, det var skönt att ha sällskap.

Vi låg på sköna madrasser på golvet och guidades in i avslappning innan själva klangspelet började. Meditationen höll på en timme och jag försvann in i klangerna och fick en skön avslappning. Timmen gick fort. Efteråt bjöds vi på en värmande kopp te och jag handlade några kristaller från butiken. Mycket nöjd och glad över en fin kväll åkte jag sen hem till mitt tomma hus. 

Hjärtat är iväg igen på något ljud-uppdrag och jag åt ostbågar till middag. Ost ingår väl ändå i kostcirkeln???

Idag får jag skärpa till mig gällande mathållningen och en ny matkasse är på ingång. Dessa matkassar har skänkt frid i hushållet och Hjärtat kunde visst laga mat. Recepten är enkla och tydliga att följa med både bild och text. Vad kan gå fel??? Inget. Hittills. Vi har också tyckt att allt varit gott och man kan ju välja recept till varje kasse. Just det basar jag över för att undvika korv till alla måltider ….

Sen tittade jag ikapp Gift vid första ögonkastet och vet inte vad jag ska tycka om det programmet. Beslutade mig sedan för att jag inte behöver tycka någonting alls och inte heller se det framöver. Känner att jag har tillräckligt med ångest att hantera i mitt liv, man behöver ju inte utsätta sig i onödan.

Det var väl så hon sa, Ronja Rövardotter: ”Man ska akta sig för onödan”!

Mot en ny vecka

Vi har haft en fin helg. Sol, barnbarnshäng, besök hos mamma, trädgårdsfix och fikat på ett gårdscafé. I går regnade det av och till, då var jag med barnbarnen.

Jag tänker mycket på hur jag lägger upp mina dagar, aktiviteter, pauser, mattider och så sovtiden. Eller jag tänker inte så mycket, gör ett litet schema fyra dagar i sträck och så går jag på det. Det går ju så klart att ändra på men helst inte. Jag är i stort behov just nu av inrutade dagar, lugn, ro och hög igenkänningsgrad.

Mamma var ganska pigg idag, uppe och stuffade med rollatorn. Vi tittade på bilder från vår USA-resa 1986 i ett album som jag tog med mig, det var mysigt att göra det. På hemvägen blev jag så himla ledsen och det har hängt i resten av dagen. Hjärtat fick åka till sin dotter och måg själv, jag förmådde inte att samla ihop mig och vara trevlig. Så blir det ibland. Ledsenheten kommer över mig, sen går det bra ett tag och sen, tjong, så är jag där igen.

Jag smög ut i uterummet istället, här är lugnt och doftar gott av sommarblommor som står på vänt för att planteras ut. Avvaktar ett par dagar till, vill inte riskera frost. 

Jordreva och randiga petunior.

Strandkrasse. Doftar väldigt gott. 

Kling och klang

Vi har ett mål. Att äta jordgubbar ur en kristallskål på midsommarafton. En alldeles särskild skål som klingar så fint och ett alldeles särskilt mål att visualisera. Dit ska vi!

Jag har även ett delmål på vägen dit, att gå på behandling i klangmeditation. Första sejouren bokade jag alldeles nyss till tisdag kväll. 

Med det prickar jag av en rolig sak i maj. Det var ett mål inför det här året, mitt 60-års år, att jag skulle göra minst en rolig sak för mig varje månad, något jag inte brukar göra eller inte har gjort tidigare.

Jag kom ju av mig, annat kom emellan men nu kom klangen i min väg och jag hakar på! 

Junis begivenhet är också bokad, en kvällspaddeltur på bräda genom stan med en för mig helt ny grupp av människor. 

Idag är jag pensionär och planen är att fixa i trädgården. Påskliljeträdet har gjort sitt, pelargonerna ska luftas och det ska drickas kaffe på bänken i solen. 

Hörde jag årets första mjukglass??? Tror bestämt det. 

Sköna maj

Förra veckan var jag ju gräsänka och det var efterlängtat. Ensam i det Lilla Rosa Huset, det satt som en smäck. Det gav mig tid att andas ut, att göra saker på mitt alldeles egna sätt och känna frid. 

Det är ingen hemlis, det är tufft. Sjukdom, pensionering, pandemi, hemmajobb, mer sjukdom och dödsfall, utmattning. Sen vi flyttade ihop har det varit uppförsbacke och den här pausen var väldigt välbehövlig. För oss båda.

Jag är fortsatt sjukskriven halvtid maj ut. Jobbar jobbet och jobbar med att hitta balans i tillvaron. Mediterar. Vilar mellan aktiviteter. Det går. Sakta fast framåt.

Men ibland blir jag golvad. Som igår. Jag och min syster var med mamma till onkologen och vi hade ett mycket, mycket bra och fint samtal men svårt. Onkologen är en klippa, inga omskrivningar, raka besked och klarspråk. Pang. Varsågod. Ta emot. Bearbeta. Acceptera. Förhålla sig. 

Ändå kunde jag känna en sån värme och tacksamhet att vi var där tillsammans. Just det där att vara tillsammans ligger som bomull runt mitt ledsna hjärta. 

Vi pratade om tid. Tid som ingen vet någonting om. Egentligen som det alltid är, ingen vet.

Efter besöket gick vi ut i vårluften med mamma i rullstol, jag körde den och syrran gick bredvid. Vi stannade en stund och tittade på nya sjukhusbygget innan vi rullade mot bilen. Mamma skrattade till och sa att nu är det vi som kör henne, hon som rullat oss otaliga mil i barnvagn. Ja. Så är det. Nu kör vi henne och jag kan göra det hur långt som helst. 

Vi sa ”Hejdå” och jag åkte hem och sållade två skottkärror jord. Jag behövde skaka allt på plats, både jord och ord.

Idag är jag trött. Tröttare än på länge. Psykologbesök på eftermiddagen känns bra tajmat.