Bara gör’t

Den här veckan har jag stålsatt mig. Jag ska inte tänka så mycket, inte hitta på ursäkter för att inte göra saker, inte skjuta upp saker (en av mina bästa grenar faktiskt), inte fastna i orostankar, ta hand om mig och …. Bara gör’t!

Så. 

Ett enhetsmöte igår gick bra. Jobbade en stund efteråt och så började tankarna: ”ska jag gå på vattengympan, vore det inte skönt att ….”.

Stopp! Sa jag till mig själv. ”Jag tänker inte lyssna på det örat. Bara gör’t”. Så det gjorde jag. 

Om jag mådde bra efteråt. Yes box. Det gjorde jag.

Sen, att jag har tusenmiljoners tankar i huvudet mest hela tiden och att mota dem kräver sin kvinna, jag blir trött. Må så vara. Jag har inte lyssnat så mycket, eller tillåtit mig att fastna i den där oron för det ena eller andra. Lätt att säga. Hur sabla svårt som helst. Min ”verktygslåda” som jag fått genom KBTn liksom låser sig av sig själv rätt som det är och nyckeln försvinner så jag kommer inte åt dem.

Där kan man stå, hur terapiad som helst. Utan verktygen är jag som ett skepp utan ankare.

Sen slog det mig vad jag fladdrar runt för. Delvis. Det är snart ett år sedan mamma dog. Så här dags förra året, egentligen hela våren, turades syrran och jag om att sköta om henne. Någon av oss var där jämt. I mina tankar går jag igenom händelser, samtal, små stunder, allt. Jag genomlever det en gång till och sakta men säkert dras jag mot ögonblicket då vi pratade med varandra för sista gången. Jag vet när det var och det har slagit mig mer än en gång att hon visste att det var så. Jag undrade då över blicken hon gav mig och hur hon höll mina händer när jag skulle gå men idag vet jag. Hon anade. Tre dagar senare var hon borta. 

Det där när det gått ett år och en cirkel sluts på något sätt. Ett år utan mamma. Ett helt varv men egentligen har ingenting förändrats. Symbolisk tanke. 

Måndagsblues

Det är mycket blues i mitt liv nu för tiden. Har liksom tappat vissa sugar, försöker gaska upp mig men lyckas inte helt.

Spanien-veckan var balsam för själen. Tror att jag skulle behöva en längre period för mig själv för att riktigt, riktigt hitta tillbaka. En vecka krafsar på ytan. Skönt krafs förvisso.

Igår bakade jag rabarberpaj och Största Systern med familj kom över på fika. Pratade med de andra tre i telefon, mysigt.

På kvällen kom Herr L hit med en liten påse med ärenden igen. Jag blir stressad av det men försöker tänka att han är trygg och litar på mig. Och ensam. Jag har svårt för att människor ska känna sig ensamma. Han pratar så väl om mamma och vi kan gråta tillsammans, det är ändå fint.

Igår var första Mors dag utan min mamma, nu har jag gjort den med. Nu tänker jag på henne nästan varje dag i alla fall men ändå, den där vanliga hängpelargonen inhandlades inte och jag kommer inte få små uppdateringar om den titt som tätt via sms.

Jag saknar henne oerhört emellanåt. Fortfarande så det värker. På lördag ska vi på dop, systerdotters son ska döpas i samma kyrka där mammas begravning hölls. Det knöt sig i magen när jag tänkte på det men å andra sidan gifte sig syrran i samma kyrka så vi har ändå två-ett till roligheter i just den kyrkan.

Kan ju låta som en galnings resonemang men jag lovar, det är i mammas anda. Precis så skulle hon sagt om hon kunnat yttra sig om saken.

Sen hade hon varit mer än nöjd, det har kommit två nya små liv i släkten. En lite pojke som alltså döps på lördag och i veckan kom ännu en liten pojke. Med dessa små gossebarn stoltserar nu min lillasyster med åtta barnbarn. Och jag är gammelmoster flera gånger om, så härligt. 

Min alldeles egna Mors dag-present, en bomullsduk till uterummet.

Som vi pratar

Har funderat länge och väl på det här med hur vi pratar om våra kroppar och antingen befäster värderingar, åsikter och tyckanden eller skapar nya stigar.

Högaktuellt nu inför sommaren och det ska, förhoppningsvis, badas och idkas utomhusaktiviteter. Jag är innerligt trött på att höra om plattrövar, äppelmagar, dallerlår, sladderarmar och hur de passerat bäst före datum för t ex bikini. Vem bestämmer sånt? Och varför är det så svårt att sluta prata så? 

Jag vet. Ideal, kroppskultur och alltihop. 

Men.

Vi måste väl ändå börja hos oss själva?

Jag har t ex slutat läsa vissa bloggar för jag tycker att kroppshat befästs, fast man försöker vara rolig. Det är inte så roligt när man tänker ett par varv extra. Man kan känna sig trygg i sin egen kropp och raljera men man är likväl med och sprider negativitet kring kroppen. 

Så, kan man få bada ifred i sommar? Kan det få vara tillåtet att njuta av ett dopp i bikini oavsett storlek och ålder? 

Tack så jäkla mycket!

Det var väl ungefär det jag hade på tungan denna mors dag. Må alla mammor ha en fin dag och presenten behöver vara: Du duger!

På hemmaplan

Jo, jag repade mig och i lördags kväll åkte jag hem. På väg till flygplatsen började det att regna och har väl regnat sedan dess. Valde tydligen rätt vecka. Har redan bokat in mig nästa år, samma tid, samma plats.

I söndags var jag trött, vi var hemma i huset vid 02.30 och sen hade jag svårt att somna. 

Jobb igår och på kvällen var jag barnvakt åt Minstabarnbarnet, så härligt att hänga med henne en stund. Hon cyklade och jag fick bredvid. Hon pratat mest hela tiden, sitt egna lilla språk, rätt som det är skrattar hon till och det är så gulligt. Då har hon berättat något roligt som hon fnissar åt själv. Kärlek i en liten människa, rakt igenom.

Ikväll är jag trött igen, likadant som innan jag åkte. Undrar om det kan vara pollen??? Det yr ju i luften.

Nåja. Behöver inte göra något mer än att laga middag, sen blir det en tidig kväll.

På cykeltur.

Missmod och ta sig i kragen

I morse vaknade jag med huvudvärk, migränkänning och illamående. Jag kände mig med ens missmodig, det spelar verkligen ingen roll vad jag gör, botox, förbyggande piller, kosten, vila …. jag får ont i huvudet ändå. Tog medicin, pallrade upp mig i soffan och dåsade i fyra timmar. Kände mig väldigt, väldigt ensam precis då. 

Men kanske botoxen gör så att jag inte blir helt utslagen? På eftermiddagen kvicknade jag till, kunde äta en bit, tog mig till poolen och kunde simma lite. Sakta men ändå, jag tog mig ut. Sen satt jag i skuggan, andades, landade och övade mig på att ta mig själv tillbaka. Migrän är en sjukdom, det är inte den jag är. Man pratar inte så mycket om det, hur det faktiskt är att leva med svår migrän. Känns som något man ska sköta själv och kanske framförallt drar på sig själv. Vilket inte är sant alls, det är en kronisk sjukdom men betraktas som ett tillstånd som drabbar någon då och då beroende på dåligt leverne. Mmmmmm. Det finns varianter, absolut. Stress, alkohol, choklad, starka ostar, mens  med mera  … sägs vara utlösande faktorer. Kan så vara. Så what? Ska vi som har det sluta leva för det? Jag åt pizza igår, är mitt straff för det ett anfall? En pizza jag åt igår har gått bra förut.

Migrän är en kronisk sjukdom. När vi är bekväma med den insikten kan vi ta nästa steg. Det drabbar främst kvinnor. Men det forskas mest på män. I vanlig ordning. Det är den värld vi lever i. Om det varit det omvända är jag tämligen säker (har inga statistiska belägg men en stark magkänsla) på att inställningen, forskningen och behandlingen av migrän sett annorlunda ut. 

Nåja.

Nu framåt kvällningen är jag ok, har både packat och beställt taxi till flygplatsen i morgon kväll.

Ska unna mig en kvällspromenad till hamnen och en god fredagsmiddag på en bra tapasrestaurang. Men först en kaffe hos Mika på hörnan. Jag går under benämningen ”The swedish lady” där, myntat av två stammisar, Rosie och Sara från Skottland. De har bott här i 25 år och tyckte att jag behöver öva mig på att dricka gin och tonic då de hörde att jag beställde alkoholfri sangria. Jag lovade dem att ta en gin och tonic med dem nästa gång jag kommer och har sällskap. Oh. Då tyckte de jag var supersmart som inte dricker alkohol när jag är på egen hand och funderade på att testa det. Sen tittade de på varandra och skrattade så de tjöt. Så söta skottish ladies! De vill jag gärna träffa igen. Jag har träffat så sköna människor här, de kommer finnas kvar i hjärtat.

Mika muntrar upp mig, alkoholfri sangria och smågodis. En sån kvartersbar unnar jag alla.

Tänkt och shoppat

Innan jag åkte funderade jag mycket på det där med att äta ute på restaurang för sig själv. Att det skulle kännas konstigt att sitta ensam och äta. Det gör det inte. Det är annorlunda. Ibland har jag bok med mig som jag läser när jag väntar, annars sitter jag och tar in omgivningarna. Vid hamnen är det hela tiden mycket att titta på.

Sen är det det där med att smörja sig på ryggen. Jag har löst det med. Med en stekspade. Nöden är uppfinningarnas moder. Nu är avsaknad av solkräm absolut ingen nöd av vikt men ni fattar …

Nåväl.

Eftersom det skulle regna idag hade jag planerat att gå till ett köpcenter en bit bort, ca 20 minuters promenad. Det var lite mulet på förmiddagen, jag tog det lugnt och kom iväg strax efter elva. Det kom inget regn. Istället sprack molnen upp och det blev varmt och soligt på promenaden. Det fanns fina affärer och jag shoppade lite grand. Det var kul. Jag pausade med en kopp kaffe och smörgås, kanske inte precis den jag beställde men vad vet jag? Kanske var det det. Det smakade i alla fall bra. 

Jag traskade tillbaka och då var det väldigt hett, stannade ett par gånger i skuggan på en bänk och drack vatten, väl tillbaka packade jag in mina fynd och gick till poolen. Att simma. Kan vara något av det bästa jag vet. Hjälper mot precis allt och piggar upp. Slöade i solen sen och läste ut min tredje bok. Lyssnade på en kanariefågel som bor på en balkong nära poolen, den sjunger så vackert. När solen försvann bakom huskroppen gick jag upp och fortsätter sola på balkongen. Suger ur det gottigaste, sol, värme, folkliv.

Ikväll har jag tänkt hämta pizza och se en film. Har gått över en mil varje dag, ikväll får det bli soffan. Rast, vila. Lite meningen med det hela.

Takfönster i shoppingcentret, såg att det spruckit upp.

Finns små parker överallt där man kan vila benen.

Avskalat

Dagarna här är väldigt avskalade, det finns inga måsten, inga ska bara.

Jag lagar lite mat, diskar upp, handlar, äter ute när jag känner för det, vilar, läser. Strosar omkring, sitter och tittar, lyssnar, känner in. Badar. Dricker kaffe.

Det börjar bli tyst i mitt huvud. Alla de där kringelikroktankarna som alltid far omkring och stressar mig, de är tysta. Kan ju låta allvarligt beroende på hur man läser detta men jag känner mig lugnare än på länge.

Det var ett bra beslut att åka iväg.

Jag ville längta igen, känna en längtan till huset, till mannen, till allt jag har hemma. Kidsen längtar jag alltid efter, men allt annat.

Plötsligt blev bara allt en röra och jag tappade bort mig själv. Den där arga, frånvarande personen, det är inte jag, jag kände inte igen mig själv.

Tankarna har farit hit och dit de senaste två åren, ska jag flytta? Säga upp mig? Vad vill jag? Ska det vara så här? Vi tjafsade och kom liksom ingenstans. Jag trivdes inte på jobbet. Så dog Fabian, sen mamma och jag blev bara argare och argare.

Så kan man inte ha det. Det blev time out.

Jag tror inte att jag ska komma hem och så lever vi lycklig i alla våra dagar, men jag tror på att komma hem och ha skalat av en massa känslor, tagit fram lite mer mig själv igen. Att mötas utan ilska.

Det är också skönt att längta, en känsla jag tappat i allt virrvarr och att våga ta ett steg i taget igen. Tillbaka till mig och oss.

Idag satt jag vid havet och det blåste halv storm. Det gjorde absolut ingenting att jag blev nedstänkt. Då syntes inte tårarna, de där som måste ut för att lätta på det här arg-locket jag skruvat fast så hårt. 

Sen är det skönt att rå sig själv ett slag. Jag är tacksam att jag har den möjligheten.

Ut på tur, inte sur.

1,2 mil har jag gått idag. I solsken. Kanske inte mitt smartaste drag men så blev det.

Först lite drama när jag vaknade till sirener som stannade utanför huset och då kände jag röklukt. Jag sprang ut på balkongen och kunde konstatera att det var en lägenhet i ett grannhus som det bolmade svart rök ur. Brandkåren evakuerade boende men det var nog ”bara” rökutveckling för de var inte kvar så länge och de boende fick gå in igen. Efter ett tag kom det sanerare som sprutat något medel, putsat fasaden och nu ikväll ser alla lägenheterna bebodda ut. Skönt att det gick bra.

Efter det bryska uppvaknandet åt jag frukost, packade en badväska och gick ut. Målet var en av stränderna i stan som jag hört så mycket gott om. Jag konstaterade snabbt att det inte var något för mig, folk låg som packade sillar och bara tanken på att tränga mig ned där gjorde att jag blev alldeles matt. Jag köpte en glass och satt och tittade på folkvimlet på strandpromenaden. Gick sen vidare ut mot lite mer klippiga delar och satt bara och njöt innan jag vände hemåt. Poolen lockade istället, ensamtid, ingen trängsel. Jag åt lunch, hittade små parker på vägen där jag pausade och när jag kom hem hade jag gått över en mil. Det var verkligen skönt att hoppa i poolen sen.

Nu har jag suttit på balkongen, druckit kaffe, ätit glass och löst korsord, ska strax äta middag. Hemma, favoritrestaurangen på hörnan har stängt på tisdagar.

Sen kommer tant sova gott.

Poolen. Bara jag här idag. Superlyxigt.

Dagen idag ….

… har varit en dag vid havet. Jag har badat många gånger, läst ut en bok och ätit lunch vid en strandbar. Sen gick jag hem, vilade en timme, FaceTimade med barnbarnen innan jag gick till affären och handlade lite. Lagade middag, pratade med Stora Systern och har nu hängt på balkongen ett slag. Kvällssol, svalor, en bra bok och vad mer begära? Ingenting. Tror bestämt att axlarna började lossna från öronen idag och jag känner mig inte längre stressad. Skön känsla som det var längesen jag kände.

En grej jag kom på idag, att när man åker på ensamsemester har man ingen som kan smörja en på ryggen. Gjorde så gott jag kunde men med en knasig axel nådde jag väl inte så bra med resultat en fläckvis lite bränd rygg. Ingen större fara skedd men det hade jag inte tänkt på innan. Alla dessa insikter!

Dagens utsikt åt ena hållet.

Dagens utsikt åt andra hållet.

Dagens lunch. Mycket gott.

I Torrevieja

Jag kom fram till lägenheten vid halv åtta i går kväll. Åkte taxi från Alicante, en färd på ca 45 minuter. Det kändes lyxigt att bli avsläppt precis utanför porten. Hela den här resan känns lyxig, lite overklighetskänsla, jag kom faktiskt iväg.

Jag fick på el och vatten, bäddade sängen och travade iväg till affären tre minuter bort, även det kändes lyxigt. Åt lite chark och chips, slötittade på mello ett tag men orkade inte till slutet, jag gick och la mig. Det är ganska lyhört här, grannen har en väggklocka, i badrummet kan jag höra den ticka och vid hel-timma slår den. Man skulle kunna tänka sig att sådant skulle störa och det hade det säkert gjort hemma men här gör det mig ingenting.

Idag vaknade jag till strålande sol, att Loreen vunnit melodifestivalen och att Minstabarnbarnet fyller två år. Jag har ätit frukost och FaceTimat med det lilla livet. Balkongen behöver skuras, duvorna har haft den som fritidsgård, småäckligt. Har strimlat folie nu och bundit i tråd, ska prova att binda fast i räcket så får vi se om det är avskräckande. 

Ungefär så ser den här dagen ut. Sol, ett dopp i poolen, en promenad till havet. Mycket mer än så behövs inte.

På ”min” gata i stan. I änden skymtar havet. Gillar’t!

Egentid

Idag åker jag till Spanien. Själv. Bara jag, resväskan och en ryggsäck. Jag ska umgås med mig själv en vecka och försöka landa lite. Jag har varit så ledsen, arg och mår egentligen inte alls bra, det är skitåret 2022, klimakteriet, hälsan och en massa annat som spökar. Jag får ingen ordning i tillvaron. Så jag tar timeout och åker på en ensamresa med böcker, stickning och träningskläder i bagaget. 

Det är första gången jag reser själv och det känns … spännande.

På söndag fyller Minstabarnbarnet 2 år och jag firade henne lite i förskott igår. Hon fick en springcykel och så där ja! Promenaderna är fixade, hon kommer lära sig det där galant, hon kan cykla,  jag går.

Men först lite rast, vila. Annorstädes. Vi hörs.

Over and out!

Springcykeln, med Pippi-motiv. Den sötaste jag sett.

Provåket.

Är det försommar nu?

Kanske ”vårhelvetet” släppt sitt grepp lite grand. Lite sådär så att det går att andas rediga tag utan känslan av att ha en elefant på bröstet?

Tror bestämt det. 

Jag drar inga stora växlar på det. Det är som det är men jag orkar lite mer och det är ganska skönt. Jag brukar upptäcka saker då, som att vitsipporna slagit ut, att björkarna fått musöron och att jag inte alls sått alla frön jag tänkte innan. 

Valborg. Jag brukar kvickna till efter valborg. Vi var hemma hela helgen förutom i fredags då Hjärtat bjöd på restaurang. Vi firade tio år och åt på en grekisk restaurang i Strängnäs hamn. Solnedgång och grekisk musik av trubadur. Mycket trevligt. Jag blev glatt överraskad, har ju avgått som projektledare så var inställd på nada och ingenting. Men som man säger, plötsligt händer det. 

I lördags kom kompisar på frukost och melodikrysset, också väldigt trevligt.

I måndags red jag som vanligt och nästa måndag blir sista ridlektionen. Ridskolan tar en paus, mycket tråkigt, jag gillar verkligen ridningen och hänga i stallet. Det fanns ett alternativ att leasa en häst men jag är inte där ännu. Det känns som för stora skor att fylla. Jag kommer nog på något annat.