Skärtorsdag

Jobbade ända in i kaklet idag. Eftermiddagsfikat förgylldes dock av att sonen kom förbi och drack kaffe. Jag ska vara lite kattvakt åt dem i helgen så jag fick lite råd. Det ska bli mysigt, gosa med katt igen.

Syrran hörde av sig, Herr L hade fått medicin utskrivet. Kunde jag hämta den? Prisa fullmakter på apoteket så det gick ju geschwint. Fram och tillbaka till herrn, 4 mil tur och retur, men han bjöd på kaffe och var så nöjd både med leverans och sällskap.

Jag blev dock inte så långvarig, hade beställt matvaror på nätet och de skulle hämtas innan klockan 19.00 i affären. Swosch tillbaka till stan, körde fram till affären, tryckte på en liten länk och vips, kom en personal ut med varorna och lastade in i bilen. Några varor var restade så jag åkte till lokala Ica för att komplettera. Skönt att ha det gjort. Hjärtats ungdomar kommer på påskafton, det är ju himla trevligt om en har något att bjuda på!

Tankade på vägen hem, utflykt i morgon med syster och svåger, tänkte vara förberedd och komma hela vägen …

Hem, lastade ur och in med alltihop i skåpen. Tog ett djupt andetag och vek ihop tvätten och la in den. Körde diskmaskinen och tömde soporna.

Får man ta helg nu?????

När man tar ton

Första hela jobbardagen på tre veckor är avklarad och det gick ju bra. Tog en lunchpromenad och njöt av solljuset, det var dock svinkallt men jag var påbyltad. Efter jobbet var det dags för kören. Det var roligt att träffa alla och sjunga igen men rösten är fortfarande inte helt ok. Den sista halvtimmen fick jag hålla tyst och bara lyssna och lära in texterna. Te, honung och Husdrömmat avslutar den här dagen, ganska trött faktiskt. 

En våffla, en sol, en promenad

Idag vaknade jag och kände mig irriterad från start. Ett inre skav och varför då?Jo, Solen sken, snön låg vit på marken (se där ja!) och när Hjärtat för femtioelfte gången talade om att det är så härligt med vår och det är väl konstigt att jag inte tycker om våren????

Ja. Då brann det till i peruken och jag bad honom hålla tyst och talade om att det som är konstigt med mina vår-dippar är att han efter 11 år tillsammans inte fattar att 

1. Jag inte tycker illa om våren för att jag vill det

2. Jag är lagd åt det hållet, min hjärna funkar så

3. Jag blir galen när han varje vår sätter upp en förvånad min typ ”Va??? HUR kan du inte vara glad när det går mot vår”????? 

Men. Depp ska motas och jag är glad över att äntligen vara frisk. Här hänger vi upp oss på positiva saker.

Vi bestämde träff med vänner, en långpromenad med efterföljande fika och gav oss iväg.

Det blåste isvindar så promenaden blev tämligen kort men kaffet efteråt var gott och våfflan därtill.

Vi åkte hem, jag vilade en stund och gick en promenad till. Nu ska jag virka ett par varv och så har denna helg snart gått. Peppar mig för jobbvecka, den första på tre veckor!

Frisk, ute i solen. Jo men klart jag är glad då. Men jag gör inga hoppsasteg ännu, det kommer sen.

Laser för ett kvaddat knä

Igår hade jag en tid hos sjukgymnast för att få ordning på mitt knä. Den tredje i ordningen. Kan bli tredje gången gillt, Carl, som han heter, var nämligen en man som lyssnade. Bra egenskap för folk i vården tycker jag.

Jag halkade för två år sedan när jag var ute och gick, slog knät i gatan med en smäll och det svullnade upp och gjorde … jätteont. Det kändes ändå stabilt så jag avvaktade ett tag, svullnaden gick ned någorlunda men med bestående smärta på en punkt under knäskålen. Med det slut på allt som innebar att gå ned på knä, det har inte gått att nudda ”punkten”, ibland har det känts som jag skulle svimma för det gjorde så ont.

”Träna” sa sjukgymnast nr 1. 

Ok. Det har jag gjort. Allt har blivit bättre. Utom punkten.

”Du måste träna mer och inte slarva” sa sjukgymnast nr 2.

Eeeeeeh? Här slarvas ingenting men jo, det var nog så tyckte han.

”Annars hade du varit bra nu”.

Då gick jag hem. Har fortsatt gjort mina övningar men gissa vad??? Har ibland inte kunnat ha jeans på mig för det har gjort för ont. Kan också kallas väldigt ömt.

För någon månad sedan slog jag i ett steg på badstegen på väg upp ur bassängen. Det gjorde så ont att jag tappade andan och taget så jag plumsade baklänges ned i bassängen igen och tårarna rann. 

Jag beställde tid och fick komma till närakuten för att träffa en läkare. Som sa att jag var för tjock och därför fick räkna med att ha ont i knäna om jag inte bantade.

Enligt rådande sytrådsnorm väger jag alldeles säkert för mycket men det förklarar ju ändå inte varför jag tränat upp ett smashat knä och bara har ont på en punkt????? 

”Övervikt” fortsatte läkaren.

”Dig tänker jag inte lyssna på” sa jag och lämnade undersökningsrummet. Lyckades få tag på en sköterska, berättade upprört vad jag varit med om och hon lugnade mig, bad mig sitta ned och hämtade, tada: Carl!

Jag fick en chans till och han sa inte ett ord om för många kilon utan lyssnade, läste min journal och gjorde upp en plan. En plan som kändes rimlig och tejpade mitt knä. Kinesiotejp. Ny bekantskap men en trevlig sådan. Det hjälper nämligen. En anings svårbestämd diagnos men det lutar åt inflammation i senfäste och slemsäck. Sånt man kan få om man drämmer i ett knä hårt till exempel OCH kan drabba folk i alla viktklasser. Ett trauma är ett trauma.

Nåväl.

Laserbehandling två gånger i veckan är nu inledd och jag fortsätter med tejpat knä. Jamen visst fick jag nya övningar också. Ganska roliga sådana så jag håller i.

Han är dessutom övertygad om att jag ska bli smärtfri och har lovat att jag kommer kunna paddla min bräda i sommar, ståendes på knäna om jag vill. 

Vilket bra mål! 

Et ord på vägen

Ser att det är en månad sen jag skrev något här. Så kan det gå när verkliga livet ångar på och orden liksom tar slut. 

Månaden kan summeras med: förkylning, bihåleinflammation, feber, hosta from hell, kvaddat knä med inflammerad slemsäck till följd (gör ONT), ännu mer förkylning, tappad röst och så toppades det med: magsjuka som jag nu återhämtar mig ifrån.

Inte så mycket glada hoppsa-steg i mars så här långt alltså.

Hjärtat har navigerat sig genom det hela och hållit sig frisk, lyllos. I helgen sågade han ner vår häck mot gatan och jag satt inne och tittade på. Då tyckte jag det var trist att inte orka vara med, sopa och göra fint. Det får bli sen.

Nä, en helt oglamorös tid passerar där Ipren, Cocillana, Kåvepenin, te och skorpor hållit mig uppe. 

Men, men. Även detta ska passera och tänk att man kan längta så efter sina rutiner som en då och då kan få för sig är tråkiga, jobba, träna, städa, laga mat, promenera och så vidare. Det vanliga. Jag älskar det vanliga ju märker jag nu.

Nåväl. Slut på deppet. En dag till hemma och krafterna har återvänt så jag kan gå tillbaka till jobbet på måndag hoppas jag på.

Under tiden har Stora Systern vidgat sina vyer och varit med sitt jobb i Bangladesh några dagar. Det kom fina rapporter därifrån, så annorlunda och så viktigt jobb de gör, Water Aid, där hon jobbar. Men ja, det var skönt när hon rapporterade att hon var hemma igen …

Jag tyckte väl lite synd om mig själv också vid något tillfälle så jag har bokat in en vecka i Torrevieja i maj, samma tid som förra året. Med en skillnad, i år följer Hjärtat med. Det känns gott att ha något att längta till. Sol. Värme. Bara-vara-dagar.