Påhittat

I en notis i dagens kurir, stod att läsa om det svenska språket som utvecklas. Det låter tryggt och säkert tycker jag som stundtals hamnar i språkförbistringar med tonåringar som låter fort och mycket och ibland obegripligt. "De utvecklar språket" ska jag tänka hädanefter och inte låta mig störas, förvirras eller t o m förargas över hur det ibland faktiskt låter. Det stod vidare att läsa att Språkrådet fått in ca 2000 förslag över nya ord. T ex "bloggbävning - att väldigt många bloggsidor samtidigt behandlar ett ämne", eller "burkini - baddräkt med långa ärmar och ben". (Källa: Språkrådet).
Som varandes förälder har jag ju genomlevt många språkutvecklingar och som mamma har jag lärt mig tolka det mesta. När barnen var små förstod jag ibland att vi hade ett eget språk inom familjen så att säga, det var inte alltid så lätt för utomstående att förstå vad två-åringen och ett-åringen sa, samtidigt som 10-åringen och 4-åringen uttryckte nöje eller missnöje. Men det löste sig! Idag har ingen av dem några språksvårigheter av allvarligare slag och vi skrattar ibland åt roliga ord vi faktiskt använt inom familjen. Största Systern slog t ex ihop orden "toalett" och "toarulle" till vilja gå på "toarulletten". Enkelt att förstå. Toabesök och papper skall där finnas! Vi bodde i lägenhet med balkong och flyttade till hus med altan. Alltså tyckte hon att vi skulle äta och fika på "baltanen". Lätt som en plätt att förstå och det uttrycket lever kvar än idag. Vi har "baltan" även i radhuset av idag. Hon var med mig hos optiker och de hade en reklamskylt med svarta glasögon med ett tecknat öga och så fanns "lösögonhuset". Det är härligt och roligt med språk. En väninna som inte är född här i Sverige skulle betala på ett ställe där man bara kunde betala med kontanter och bad receptionisten om ursäkt för att hon bara hade "visit-kortet" med sig, inga pengar. Hon menade förstås Visa-kortet...... Ja, det kan bli missförstånd, förvecklingar men också trevligt och mycket skoj. Man kanske skulle ta och skicka in några förslag till Språkrådet?

2008

När jag skriver det här är det två dagar kvar av 2008 och sen ska vi vänja oss vid att säga och skriva 2009. Ett helt nytt år, som ett blankt ark färdigt att fyllas med anteckningar, noteringar och händelser. En del är redan förutbestämt, som födelsedagar, de ändrar man ju inte så gärna på. Och traditionsenliga helger, jag menar, midsommar på Tjägö med midsommarstång på bryggan och dragkamp på Norra Stavsudda, det är ju liksom redan inskrivet. Men för varje dag finns i alla fall några blanka rader. Och det är MITT nyårslöfte, att hålla fler blanka rader i almanackan. Det går, det vet jag för jag har tränat. Annars så är jag inte så mycket för nyårslöften, min omgivning är så benägen att tolka mycket av det jag säger som löften (barn gör ju gärna det) så jag känner mig lite "löftes-trött". Men blanka rader var det. Om jag ser tillbaka på 2008 så är det ju fullt. De blanka raderna jag haft är ändå märkta, så jag vet att det jag gjorde då och där, det gjorde jag spontant och för att JAG ville. Och det är ett par markeringar, faktiskt, som jag är stolt över. Jag är övertygad om att det är sånt som hjälper en att leva här och nu. Ibland har jag tänkt att "nä, nu.... den här dagen vill jag reklammera" men det är ju liksom bara att bita ihop. Och så händer något annat och så är reklamationsämnet bortglömt eller i alla fall mindre angeläget. En sån trevlig händelse som inträffade var LONDON-resan med älskade Sambon. Det var en av höjdpunkterna det här året. I LOVE LONDON. Det kan man väl få göra? Och jag vill minsann dit igen. En annan händelse, mindre trevlig men i alla fall minnesvärd, var sista semesterveckan på älskade Tjägö då det blåste full storm och vi inte kunde åka hem. Jag var där själv med barnen och det var allt lite läskigt när strömmen gick, saker blåste i sjön och katten försvann. Men allt löste sig. Store Bror rodde i vassen när det mojnat lite och hämtade hem luftmadrasser, flytvästar, hinkar och annat smått och gott. Strömmen kom tillbaka likaså katten. Och landkrabborna Lantz har nu lärt sig att INTE lämna saker vind för våg på bryggor och bänkar för du vet INTE när herr Vind får för sig att pusta ordentligt och att alltid veta var ljus och tändstickor finns SAMT kommer vi hädanefter alltid se till att det finns fungerande batterier i ficklampan som hänger på hatthyllan. Och vi kommer att låsa in katten om det blåser mer än 10m/s. Bara för att! Jag ser riktigt fram emot vad jag ska skriva om nästa år. Men nu gör jag så där igen. Rusar på i tanken. Här och nu. Nu och här. Just ja, så var det. Här och nu. Gott slut på 2008!

Julsnuvad

Så här på Annandagen känner jag mig faktiskt lite snuvad på julen för att inte tala om hur snuvig jag faktiskt är. Dan före dan kom alla barnen hem och sov över för att njuta av grötfrukost på julaftons morgon. Det är tradition liksom att de jular barnen är här, går vi till kyrkan kl 12 när julkrubban plockas fram. Det är trevligt och tar inte så lång tid, man sjunger ett par psalmer och jag tycker att det är där den riktiga julstämningen infinner sig. Nu är inte alla mina barn lika övertygade som mig om den saken, men de är förstående och följer så gärna med. Innerst inne tror jag att de tycker att det är mysigt. En jul var även Sambons barn med, vilket betyder sju barn tillsammans och det var inte för inte jag den gången sände en tanke till familjen Trapp. (Sound of Music). Väl hemma igen följde vi mönstret för julaftonseftermiddag som vi länge gjort. Fika, Kalle Anka och Julbordet! Sen öppnar vi julklappar och bara myser. Eller som nu, nyser. För det var det jag gjorde den här gången. Frös, nös och hostade och sen var jag däckad. Influensa! Så jag missade juldagsmiddag hos mormor men älskade Sambon tog med en matlåda hem så jag fick smaka den ljuvliga Grekiska lådan. Och nu ligger jag här och undrar var julen tog vägen? De sista dagarna är lite dimmiga, febersvettiga och väldigt, väldigt hostiga. Men granen står kvar, det är minsann lite skinka kvar likaså och chokladasken har ingen ens öppnat. Så den här julen kommer att vara lite längre. Det är inte så illa! God fortsättning!

Av gammal vana

I morse skjutsade jag Stora Syster till Vårdcentralen. Eftersom jag sent i går kväll under en biltur upptäckte att Grå Bilen behövde påfyllning av bensin, och jag i vanlig ordning sköt upp det till ett senare tillfälle, blev det bråttom i morse. Nu hampar det sig så att vi på "vår" väg, bredvid vårt ICA, har en obemannad mack och det är så praktist och bekvämt. Nu hör det till saken att jag kör, går eller cyklar förbi här varje dag. Så där kommer jag, blinkar som vanligt vänster och ska köra in då Stora Syster ropar : "mamma, det här går inte". Jag undrar ju förstås vad det är som inte går och DÅ ser jag: Macken är borta. Puts väck. Inga pumpar, inga automater att stoppa in betalkort i. Bara taket är kvar. Inga skyltar finns heller ser jag nu. Vem "stulade" vår mack? VAR ska jag tanka nu? Oj, det blev jobbigt.......... Och varför SÅG jag det inte? Jag antar att ingen just förra natten var där och fixade bort alltihop utan det har pågått ett tag. Jag förstår att jag missat någon information och det vet ju alla hur SVÅRT det är att nå ut med information. Men detta?
Nåväl, det löser sig och jag får säkert en förklaring en vacker dag.
Senare på dagen skulle jag handla på ICA och där har man flyttat runt på grönsaker och frukt så när jag trodde jag tog bananer tog jag potatis....... Nä, det gjorde jag ju inte men jag blev FÖRVIRRAD. Varför ska de göra om? Precis när jag fått in perfekta handlingsrundan för att det ska gå så snabbt som möjligt så stakar någon om banan. Jag är van att först komma till bananerna, nu måste jag tänka om...... Ett lyxproblem såklart, det FINNS bananer att komma fram till en annan väg, det är inte det. Men jag tycker om när det är som det brukar vara. En vanemänniska helt enkelt.
Därför grunnar jag fortfarande på, vem "stulade" min mack?

Pyssel och Pussel

Julpyssel hit och julpussel dit. Hemmet är pyntat likaså trädgården. Nästan alla klappar är inhandlade och pepparkakor har vi köpt........ Ja, ja. Men det gäller ju att välja aktiviteter, har jag lärt mig. Och då valde jag att köpa pepparkakor. Men lussebullar. Nä. Det köper jag INTE! Så lussebullsbak står på planeringslistan för torsdagen. Vi håller alla tummar för att Store Bror är på bättre humör i år och inte preparerar de gyllengula bullarna med granbarr! Därför är inköp av gran planerad till EFTER baket. Ja, ni läste rätt. Det bidde gran! Basta! Sambon har inte sagt ett ord om jultall igen och nu är det ju dags att välja träd om man säger så. Så på torsdag väljer vi gran, barnen och jag, som vi ska bära hem från vårt ICA, och så är trädfrågan liksom löst när kära Sambon kommer hem på fredag. Då behöver han inte bry sig om den lilla detaljen utan kan ägna sig åt att ladda för att fylla år. För det gör han, två dagar innan julafton.

Och det är helgen innan det som stora julpusslet kommer fram, det som vi la någon gång i höstas! Nu ska varenda pusselbit vara på plats för att ha julhelgen fullständigt klart för sig. Det är svärföräldrar o föräldrar som kommer innan jul likaså bonusdotter med pojkvän. Det är en födelsedag. Julfirande för barnen o pappan den 23.e, julafton här, juldagen hos mormor och annandagen........ Va? Det är ett hål här? Vafalls? En tom annandag? Tomt ända till den 30.e. Är det möjligt? Jo, jag kikar i almanackan och det är tomma blad. Så vi har lyckats alltså? Att ha tid att kolla in julklapparna ordentligt, kanske gå långa promenader iklädd den fina mössan jag önskar mig i julklapp, bara ligga i soffan och spela Filipin med ungarna och varför inte ett parti Svälta Räv? Dricka kaffe med grannarna, har vi tur kommer det snö och vi kan åka pulka och det finns en alldeles ny bebisflicka som vi inte sett......... Stopp och belägg! En sak i taget. Men faktum kvarstår: Det ÄR tomt i almanackan, så skönt, skönt!




En julpysslande katt!

I väntan på allt detta försökte vår älskade katt att dränka lilla tomten och lilla julgrisen, och hur skulle DET se ut? Och hur kan mamman vara så dum att hon julpyntar på akvariet? Nä, Baileys tog saken i egna tassar och i morse såg det ut så här hos familjen Fisk.



Ett julbad för lilla julgrisen

Minisemester

Så är jag tillbaka i Lilla Staden! Det har varit mysigt och pysigt att tillbringa 4 dygn i Stora Staden och något som vi har som inte de har är: Snö! Inte en snöflinga så långt ögat nådde och himlen har varit grå tills idag, då såg vi himlen en stund och njöt ännu mer av promenaden. Jag har hunnit med att äta julbord på en båt, skåda Vaxholms fästning vackert belyst i vinternatten, slappa i soffan, hälsa på Gamla Mormor som är inlagd på sjukhus, besöka julmarknad i Gamla Stan, gå i affärer i nya stan, äta på restaurang, fixa o dona i lägenheten, titta på ett luciatåg, krama och pussa på Sambon, shoppa på Barkaby Outlet och ............. jamen, visst kallas det minisemester? Men det är kanske när man kommit hem, ligger i soffan och pyser med ett glas rött och några chokladpraliner och MINNS allt? Har i alla fall haft det väldans bra och känner nu att : Julen come on! Vi är laddade!

Man lär sig!

Man lär sig så länge man lever, ett påstående som är så sant, så sant. Jag har t ex lärt mig ganska nyss att inte ha för bråttom när besticken skall sättas ned i diskmaskinen ty då kan man få en smutsig gaffel under tumnageln. Aj! Man ska heller inte ha för bråttom när man öppnar en förpackning med fläskfilé med största kock-kniven för då kan man skära sig djupt i långfingret. Ajaj. Och man ska absolut hålla koll på kökspallar om man tänker sig att kliva upp på dem och kliva ned helskinnad. Annars blir det: megaAJ, ganska länge! För att inte tala om hur smärtsamt det kan vara att lära sig att INTE rensa bort kärnorna i en röd chili med tummen. Aj och Oj?! (Som mamma till en kock får man ju skämmas över dylikt tilltag. Men även solen.......) Den senaste veckan har jag även lärt mig att när jag öppnar ugnsluckan ska jag titta på det som är inuti varma ugnen istället för att titta på det som Lilla Syster har i handen bakom ryggen på mig. Annars jätte-AJ på armen......... Och jag ska absolut hädanefter ha stenkoll på att kniven sitter fast i knivstället innan jag släpper taget........ Aj. Jag som sällan eller aldrig skäller, förebrår eller på annat sätt dömer barnens misstag, knasiga beslut, annorlunda handlande brukar säga till dem: "Och VAD kan du lära dig av det här"? Jag har lärt mig: Jag har varit alldeles för mycket i köket och varit lite stressad. Konsekvens? Jag har packat väskan och styr nu kosan till Stockholm ett par dagar. Ska mysa och pysa i Sambons nya övernattningslya, gå promenader, dricka varm choklad någonstans på Djurgården, läsa, samla ihop mig, stressa ner och hoppas att mitt enorma "pallfallsblåmärke" försvinner snabbt, att skärsåren på fingrarna läker snabbt och att brännblåsorna torkar ihop ännu snabbare. Jag tar helt enkelt en TIME-OUT!

Platt fall!

Idag är dagen efter. Inte efter vad man skulle kunna tro, utan dagen efter ett väldigt fall från "hög trappstegspall". Om DET varit en sport hade jag vunnit igår. Jag tar det från början.

Största Systern har flyttat in i ny lägenhet och köket behöver fixas till. "Det kan jag göra" sa jag en dag och rycker in med spackelspadar, sandpapper och färgburkar i högsta hugg. Igår skulle köksväggen strykas för sista gången med vit färg och det höll på att bli sista gången jag målade överhuvudtaget. Eftersom jag glömde långskaftet till rollern, (mycket dumt och oergonomiskt), använde jag en hederlig kökspall, en sån där med steg så man når långt och klättrade upp och ner på. Bäst jag höll på där med rollern mot väggen tänkte jag att det var ju lite ben- och rumpträning att klättra upp och sedan ner. Sen försvann sans och vett och arbetsminnet gick ned på sparläge. Så jag tog inte samma väg ned som upp. Det var dumt. Mycket dumt! Jag TRODDE att stegen på pallen fanns under mig men de gjorde de INTE. Så jag klev ner baklänges mot ett steg som inte fanns. Och då föll jag. Baklänges. Jag föll som världens ekonomi, som alla börsmäklares mardröm, fritt fall, och jag minns att jag tänkte att "det här kan väl inte gå bra". Rollern föll ur min hand och landade på golvet med ett plaskande, slashande ljud och den vita färgen spred sig över golv och skåpluckor i ett prickigt mönster och sen landade jag. Först på höften, skuldran, axeln och huvudet, hjälp, jag försökte hålla upp huvudet men det knakade till i nacken och sen låg jag stilla och såg......... för första gången i mitt liv efter "fall från en pall" - stjärnor. Aj, aj aj. Försiktigt rörde jag på mig och kände att inget var brutet. Och för mitt inre passerade helt plötsligt minnesbilder av patienter jag mött när jag arbetade inom vården. Det var ingen nära-döden-upplevelse. Inget sånt. Men jag kom att tänka på brutna lårben jag sett, axlar ur led, hjärnskakningar, njurstensanfall och proppar i ben. Jag låg där ett slag och tänkte att det var väl själva den, jag som ska till Stockholm ett par dagar. Försiktigt, mycket försiktigt reste jag mig upp och konstaterade att det trots allt gått bra. Jag blev mest rädd. Sjukvårdsupplysningen fick dock mottaga ett samtal från mig och jag blev rekommenderad värktabletter och återkomma om det blev värre. Idag är jag blå på höften, stel i rygg och axlar och har nackspärr och har fått tid hos min högt värderade sjukgymnast, Helena. Hon hjälper mig i ur och skur och har hjälpt mig ur knepiga situationer förr. Heders! Det kommer att ta lite tid att ta sig dit för jag går inte fort idag! Men man ska ju inte stressa! Och idag KAN jag inte det. Inte måla heller. Idag är jag glad att det gick bra!

Mitt i natten

Det är nästan midnatt och drygt två veckor till julafton. Ute regnar det men julbelysningen i trädgården gör sitt bästa för att sprida stämning. Alla sover utom jag och det är så lugnt och stilla i mitt lilla hus. Och inte har jag någon julstress heller. I helgen har vi druckit glögg och ätit pepparkaksmuffins med barnen, vi har plundrat en hel chokladkartong, vi har fantiserat om att baka lussebullar. Vi har kort sagt haft det mysigt och pysigt. Så där som man tänker att det ska vara i väntan på julen. Jag har säkert glömt något, något som vi brukar göra inför julen men i så fall verkar vi ju klara oss rätt bra utan det. Vad det nu är. När barnen var små fick de adventskalendrar med ett litet paket varje dag till jul. Har man ett barn är det 24 paket. Jag har fyra barn! Och gjorde detta år efter år. När jag slutade var det ingen som frågade efter det. Hade jag gjort det i onödan? För onödan ska man ju akta sig för. Nej, det var bara färdigt liksom. Och det tyckte jag var skönt!

Jul, ju, strilande jul......

Helg. Igen. Veckorna susar förbi i en rasande hastighet och precis som det känns att jag tagit tag i tisdagen och är med rätt så skapligt så är det fredag och vips så är det lördag kväll. Nämen. Redan? Ni som känner mig vet att jag är ett under av oplanering och impulshandlingar och förhåller mig tämligen ovetandes om tiden. Hur mycket hinner man på en timme t ex? Men! Inför den här helgen hade jag i alla fall BESTÄMT att jag, Sambon och Lilla Systern skulle gå på julmarknad. Så det har vi gjort. I regn. Duggregn och blåst. Julmarknad avklarad. Check. Men vad hände i veckan egentligen? Den som gick så fort? Jo, vi har firat två födelsedagar, dagarna efter varandra. De skulle planeras. Store bror har varit på skolresa till Bodaborg utrustad med ordentlig matsäck. Det skulle planeras. Lilla Syster spelade blockflöjt, Store bror tränade handboll, Stora Syster tränade fotboll. De skulle skjutsas och hämtas. Lilla Syster hamnade i bråk med tjejkompisarna. Det skulle medlas. Store Bror har inte varit helt nöjd med tanken att fredag till lördag skulle han tillbringa på kortis. Det skulle peppas och förklaras. Lilla Syster skulle ha filmtajm i skolan med mysfika. Det skulle planeras. Och så har vi ätit middag varje kväll. Frukost varje morgon. Det ska planeras och inhandlas så att det finns något att laga till. Ja, det är ju så där det rullar på. Varje vecka. Förutom födelsedagsfirandet. DET händer ju inte varje vecka. Så det är ju en klok idé att släppa tisdagen så där vid 23-tiden för att gå till sängs och hugga tag i onsdagen sedan. Men jag är SÅ dålig på det. Att komma i säng i TID. Det är skönt med sena kvällar. Det är lugnt, tyst och mysigt. Då! Inte nästa morgon när klockan ringer 06.30. Fast lite mysigt är det nu. Med ljusstakar som lyser i morgonmörkret och när Sambon har gjort kaffe när jag vaknar. I kväll har jag alltså gjort en reflektion över veckan som varit och konstaterat att jag uppfyllt ett mål jag hade för helgen: julmarknad. Så jag kan lugn och nöjd dra mig tillbaka. Och så kom jag på precis! Just ja! Stora Syster ska ha skjuts till en fest och vi har inte ätit middag än. Jag skulle ju inte skriva i bloggen, jag skulle ju göra mat. Så det blev. Igen! Inte undra på att veckorna rusar................

Nu haver vi.....

.....julpyntat vårt hus. Klart. Och det har varit hårda nypor i julpyntet. Här ska rensas..... Men det är inte så himla lätt. Det är lätt att falla i "minnesgropar" och komma ihåg den ena virkade julgrisen, tovade tomten efter den andra. Strunt samma att de små "flugsvamparna" ser anfrätta ut, har de hängt med i 30 år får de minsann hänga i tallriset i år igen. Tillsammans med de guldfärgssprutade tallkottarna. "Kommer du ihåg.." och "Nämen titta...." är uttryck som flyger kors och tvärs över jullådorna när skatt efter skatt hittas och öppnas omsorgsfullt. Och till slut är vi överens, det känns måttligt och gripbart och juligt. Misteln är på plats och där står Sambon mest hela tiden och väntar på att jag ska gå förbi...... Och när han inte står där är han i trädgården och julpyntar. Det får vara hans grej. Mycket lysen blir det. Olika färger! Hjälp! Sist införskaffat är lysande snölyktor. De är faktiskt ganska fina och söta i kväll. När det är riktig snö på dem. I dagsljus, utan snö ser det mer ut som högar efter älgar som druckit klorin.... Så vi hoppas på snö!
En annan diskussion har seglat upp i det här hushållet. Och det är allvarliga saker! Jultall vs Julgran! Sambon är uppväxt med Jultall??!!! Vilket andra delen av familjen, jag o mina barn, aldrig har hört talas om utan röstar för julgran. Såklart. Har man sett Jultallsförsäljare? Nope!Inte en endaste en har jag någonsin sett. Julgransförsäljare. Japp! De har redan dykt upp. Jakten på den perfekta granen kan börja. Och så får jag veta att min svärfar (to be) fixat en jultall till oss. Hallå! Vänligt men ..... hur ska den här julen bli? Ska vi inte ha gran som vi alltid haft? Barr i fötterna? Och som måste vändas med platta sidan mot väggen? Nä, här har INTE diskuterats färdigt.......

Snart tändas 1000 juleljus!

"Julen är här"...... "Jingle Bells"..... "Stilla natt, heliga natt"..... Vi har förärats dessa och ett antal andra julsånger ett bra tag nu. Lilla Syster spelar nämligen blockflöjt, inne på tredje året, och ska i vanlig ordning vara med på musikskolans julkonsert. Hon har tränat envist och flitigt och matlagningen har alltså skötts till sköna toner. Nåja, en och annan gång har väl blockflöjten tagit sig andra irrfärder bland noterna än vad Lilla Syster har tänkt, men på det hela taget är det väldigt vackert. Och lite tjatigt. Men traditioner är ju traditioner och det skulle ju kännas oerhört konstigt om hon så här års spelade "Nu grönskar det" och "Fjäril vingad " t ex. Men t o m Lilla Syster har uttalat det så jag är inte elak på något sätt. Nope. Hon tränar på. Och jag hejar på. I helgen tänkte vi julpynta. Eller jag, tänkte julpynta. Är det inte lika bra att få det gjort? Så man hinner njuta av doften av nejlikor i apelsin, kanelstänger och värmeljus bland kaffebönor? Damma av glöggrytan och komma ihåg att köpa mandel och russin. Check. Baka lussebullar. Check. Baka pepparkakor. Check. Ta fram adventsljustaken. Check. Köpa nya lampor till den, säkert! Check. Några julklappar har jag redan köpt. Korsitaketcheck. Det är väl så jag tänker mig JULEN. Så, tidningars julbilagor göra sig icke besvär i mitt hus. Jag SKA stå emot virkade ostgördlar, binda egna kransar (tack Y för att du förärat mig en), vikta glitteränglar och allsköns krångelmojsiga recept. Nä, tacka vet jag Mor Annas pepparkakor med ädelost på tub. Anna Skippers mardröm men hon är inte heller välkommen så här före jul. Jag vill verkligen vänta i lugn och ro på julen och provsmaka vad jag vill. Jag tror och tycker att det vore mer lämpligt om hon dök upp i januari eller så................ Men, känner jag mig rätt och det borde jag väl göra så här pass långt i livet, kommer jag att drabbas av ANINGEN julhysteri. Bara en aning. Men jag VILL verkligen ha det lugnt och skönt ha tid att umgås med vänner, dricka glögg och prova några nya snittar från recept i Buf....... i skenet av mina handstö... lju.... Ja, så lätt är det. Att halka in i bilden från något glättigt julmagasin. Men, friends. Ni är SÅ välkomna att dricka glögg! Jag kan inte lova annat än burkpepparkakor med ovan nämnda tubost. Men man vet aldrig! Lugn o ro var det.....

Jag märker att jag är äldre när.....

.....kudden liksom sitter kvar i ansiktet fast det är en timme sedan jag klev upp ur sängen, fötterna är ohyggligt svullna framåt kvällen efter ett par timmar i högklackade skor, det är gott om anti-rynk-krämer i badrumskåpet och MÄRK VÄL att det är presenter som förärats mig. Hm, någon ANNAN tycker alltså sig ha skådat en skrynkel eller två i mitt fejs! Annars tänker jag inte så mycket på ålder, tror jag. Tycker mest att andra runt omkring blir äldre........... Men, man kan ju alltid fixa till sig och ha det lite mysigt. Tänk t ex ansiktsbehandling. Ni vet, så där skönt med ansiktsmask, massage och mindre skönt men nödvändig pormaskklämning. Det är skönt att unna sig något mysigt då och då. Fotbehandling, massage, hårtvätt hos frisören. Min absoluta höjdpunkt i den vägen är en "hote stone"-behandling. Massage med heta lavastenar. Då var det så skönt och behagligt att håret krullade sig på huvudet och ordet "gudomligt" fick en innebörd även för mig. Till denna oerhört sköna behandling serverades mjuk, klassisk musik och känslan av att ha "klivit av" infann sig. Känslan bar jag med mig länge. Allt detta kom jag att tänka på precis alldeles nyss då jag hällde av spagettivattnet och ångan slog upp i mitt ansikte. Så nära en ansiktsbehandling har jag inte varit på länge!

Fixarakuten!

Igår var jag, sambon och Stora Systern på Bomässa i Vår Stad. Det var intressant. Och hade kunnat bli VÄLDIGT dyrt! Ibland är det svårt att motstå vackra glasfat, hårbottensmassageapparater, ryggmassagekuddar, kuliga fåtöljer och julpynt. Men jag gläder mig åt att jag åtminstone kunde motstå frestelserna vad gäller nytt hus, utomhuspool (tror att grannarna skulle ha något att invända där.........), en mysig braskamin, (va, MÅSTE man ha skorsten....?), helt nya innerdörrar, en sisådär sju stycken, och egentligen, VEM kan leva utan ett duschmunstycke som ändrar färg? Eller en ryamatta på 23 kvm? Något för katten att klösa i och gömma de upphostade hårbollarna................. Nä, jag tyckte jag skötte mig alldeles förträffligt! Krängde endast 79 pix av sambon för årets julpyssel. Vi har en grej i familjen, att vi köper ett, endast 1! julpyssel varje år och nu har jag gjort det. Klart, pix, färdigt alltså. Skönt! När vi strosade runt hamnade vi i en av mässans höjdpunkter, det som skulle dra dit folket. Bygglovs-Matte och ...... Ja, vad hette han nu då? Den oerhört trevlige, välbyggde äldre mannen som Matte har sällskap av???? Anders? Nä, det lät för vanligt. Johnny? Nä, morsan. Du bara tänker på Dirty Dancing. Jamen Erik då? Erik snickare? Lägg av. Ja men vad heter han då? Och så åkte vi från mässan till Största Systern som behövde hjälp med att borra upp en hylla, gardinfållning och tavelupphängning. Helt i Bomässa-anda alltså. Sambon hade stuvat in allt som behövdes i bilen, jag bidrog med strykbräda och knappnålar. Vi hade en mycket trevlig stund, Stora Syster var med, det är hon som är Stilpolisen i familjen, vi gör INGENTING utan att fråga henne................ Största Systern blev väldigt nöjd och bjöd på kaffe och chokladpinnar, standard-fika i vår stora familj. Det blev kväll och vi åkte hem, sambon och jag. Nöjda med livet. Åt god mat, drack gott rött vin, slötittade på tv.n och skulle gå och sova. DÅ kom jag på. WILLY! Mattes snickarvän heter ju WILLY! Dagen gick HELT i inredningstecken................

Stående hunden och Stolte Krigaren

Att det är nyttigt med motion har väl inte undgått någon. Inte mig heller. I vår familj har vi olika intressen som handboll, fotboll, dans, yoga och promenader. Man ska inte underskatta värdet av promenaden! Och som vardagsmotion måste jag säga att springa efter bussen, hoppa över en ej kastad soppåse på väg ut genom ytterdörren (jag, inte påsen tyvärr...) inte alls är att förakta. Men om jag tänker på motion i mer organiserad form så finns det ju en uppsjö att välja på. Jag har då valt yoga, afro, och styrketräning. Det låter som jag är ett träningsfreak, inte alls, utan mer utav en periodare av dessa grenar. När jag var liten fick jag ibland följa med min mamma som gick på "husmorsgymnastik". Denna gymnastik utövades i en källarlokal och leddes av en kvinna som med hög röst delade ut order. Jag har ett svagt minne av en kvinna som satt och spelade piano till detta och vi barn som följt med satt knäpp tysta på hänvisad plats i 45 minuter. Inte kan jag komma ihåg att något av oss barn som var där så mycket som smackade med tungan, än mindre rörde på en endaste kroppsdel av rädsla för att få skäll av "ledartanten" eller att få höra att man skämt ut sin mamma. Men, jag kommer ihåg "armar uppåt sträck" och "pendla bakåt och pendla framåt", "dutta med stårtå framåt och bakåt". Och jag undrar, vart tog "armar uppåt sträck" vägen? Och att "pendla framåt och bakåt" med nyss nämnda armar? Detta minne kom över mig härförleden när jag utövade ett yoga-pass. En tanke med yoga är just att lära sig tränga undan de tankar som pockar på under passet och bara vara fokuserad här och nu. Men den här tanken, med mamma i sockeplast och "armar uppåt sträck" var svår att bli av med om jag säger så. Jag lyckades till slut i alla fall och lyssnade sedan till andra instruktioner där och då som "Stående hunden", "Stolte Krigaren" och "Catstretch"............... Häromdagen var jag på ett afro-pass och där "plockar vi ned solen", "hyllar jorden och himlen" och "håller i en påk". Motion ÄR kul och om inte annat, minnesvärt!

När tankarna far..........

"Särbon" har blivit Sambo. Ja, nu har ju det inte skett sedan igår, utan när jag skrev "särbo" kom det utav gammal vana. En 6-årsvana. Men fr o m 1 sept är han alltså min Sambo. I praktiken ändras ingenting förutom att vi nu även delar brevlåda! Sonen var trulig när nyheten kom på tal och tyckte att ska någon flytta in hos mamma får han ha en egen brevlåda. Vi satte stopp för de planerna och till slut har sonen gått med på att även ta in mannens post. Vi tackar för det! Sambon arbetar i Stora Staden och är en pendlare med övernattningslya där. Och, i vårt gemensamma lilla radhus pågår renoveringsplaner av ett BADRUM! Jag anar att det är ett stort, galet projekt men just nu kan vi inte gå in i vårt badrum utan att få magkramp av aprikosfärgade tapeter, blå bård och plastmatta á lá "slarvig byggare anno -81". Och inte spelade det någon roll att vi försökt piffa till det med tavlor, fina handdukar och fint duschdraperi. Nä, det återstår endast ..... renovering! Och är det lätt att välja då hur det ska se ut? Nähä?! Det finns mycket att välja på om jag säger så. OM man har ett badrum på sisådär 10-20 kvm, och kan slå ut väggar hit och dit vill säga. Jag ANAR att vår närmsta granne har ett och annat att säga om vi helt plötsligt slår ut väggen till deras klädkammare och placerar duchhörnan där, för vår klädkammare är knökfull och var vi skulle göra av DE prylarna för att få in en dusch, det begriper inte jag. Och sonen får knappt plats i pytte-lilla sovrum som det är och vi, ja, det är likadant för oss så där kan vi inte ta en endaste liten kvadratmillimeter. Återstår alltså grannens klädkammare. Eller att helt enkelt strunta i de glassiga badrumsmagasin som finns. Jag har skrivit till varje inredningsprogram som finns i tv för jag TYCKER att vi har en riktig badrumsutmaning här, men INGEN, absolut INGEN har nappat. Från "Äntligen hemma" fick jag i alla fall ett "tack-för-tipset-mail" men det var också der alles. Så vi fortsätter att knepa och knåpa med val av kakel, toalett, handfat med eller utan kommod, sminkplats, herregud, tonåringen behöver sminkplats, och badkar, sambon älskar ju att bada, handdukstork istället för element! Men hallå! Då har vi inte plats att hänga handdukarna att torka händern med. Så vi har ett lyx-problem, ett badrum på 3,5 kvm ska räcka till och vara funktionellt för 5-6 personer....... Vi behöver ju i och för sig inte trängas där inne samtidigt, det är ju så sant, men lite knepigt är det! När jag fattat mod ska jag ta en bild på nuvarande badrum. Förresten, tips för små badrum mottages tacksamt!

Det är höst!

Det är verkligen höst! Idag har varit en sån där höstdag som jag just nu tycker om, det blir aldrig riktigt ljust och regnet har smattrat mot rutan. Katten och jag har legat i soffan hela dagen, tv.n har stått på men jag har inte orkat titta. Jag har influensan! Min älskade särbo var däckad förra veckan och i söndags kväll blev jag knockad. Helt plötsligt bara, men det är väl så det går till. Barnen har fått gå till sin pappa och jag hoppas de inte blir sjuka, det är ju handbollscup på gång. Vi "borde" ta oss ut till vår älskade ö, särbon och jag i helgen men det lär inte bli av om inte mirakel händer. Båten vill upp och ha vintertäcke på, huset behöver tittas till. Tills det blir dags njuter jag av sommarbilder och minns allt kul vi hade i somras.

Ett år senare..............

Rubriken idag är som hämtad ur en film, när manusförfattaren, regissören vill sammanfatta handlingen och visa hur det blev, inte vägen dit, utan målet.
Och ja, det har visst gått ett år sedan jag skrev ngt i min blogg. Jag har gjort tappra försök men inte fått till det, idag lyckades jag skapa en NY blogg, och si, då dök den "här gamla trasan" upp! Jag fortsätter här nu då. Om jag lyckas logga in en gång till på samma. Lösenord och användarord är inte min starka sida direkt och jag har blivit så datoravvänjd på sista tiden. Betala räkningar och skriva lite mail. Nu är jag omsprungen av barnen på den tekniken. Jag kommer ihåg när jag var tonåring och jag blev galen på mamma, som med förbryllad min stod framför den nya STEREOAPPARATEN och nervöst fumlade med reglage och knappar. Reglage? Ja, den nya STEREOAPPARATEN hade mer utseende av en cockpit, det VAR verkligen reglage, spakar och knappar och det fanns små fönster där man kunde se pilar röra sig till musiken, de fick inte gå över på rött, då var högtalarna i fara...... Kassettbandspelare, skivspelare och radio i ett.
Där stod i alla fall mamma och ville höra "Tiotusen röda rosor" men hur hon än försökte fick hon inte fram musiken. Och jag blev irriterad. Och jag tyckte hon var nördig som inte kunde. Ha! Där fick jag! För hemma idag, är det tonåringarna som hjälper mig med Mp3-spelare, kopplar kameran till TV-n så vi kan njuta av semesterbilderna o s v. Och aldrig att jag skulle röja för dem att jag faktiskt lägger ned lite tid på att försöka lära mig men aldrig får till det så snabbt som dem. Just nu är det en rauter som bråkar, jag VILL kunna sitta i soffan och skriva mina fyra mail i veckan. Och det HAR gått. Det är något som har hakat ur någonstans...............

Vad ska det handla om då?

En blogg. En dagbok? Vad ska jag skriva om? Jag skriver ju i en "riktig" dagbok nästan varje kväll. Det är en läxa jag har. Läxa som jag fått av min teraput. Jag ska skriva lite om dagen, vad jag gjort och vad jag känt, vad som varit bra och mindre bra. Jag har hållt på länge och kan inte säga säkert att det hjälper men jag kan i alla fall bläddra tillbaka och minnas vad jag gjort. Det har blivit några sidor då jag började skriva i september 2006. Det var då jag klev in en depression. Och det skulle jag ju kunna skriva om här. Vägen tillbaka. Eller vägen ur. Eller vägen upp ur mörkret. Det kanske också skulle kunna hjälpa mig.
Idag är jag en i statistiken. En i statistiken över långtidssjukskrivna. En i statistiken som inte har någon fast pysk-läkare utan som bollas runt bland hyrdoktorer och tvingas rabbla min historia för främmande människor gång på gång. Jag är en i statistiken som Försäkringskassan slagit klorna i och ska ha tillbaka till arbetet. Helst nu. Helst igår. Jag är också en av alla dessa människor som äter piller. Lycko-piller. Någon lycka innehåller de dock inte, det kan jag lova, om man nu inte blir lycklig av att gå upp i vikt, svettas floder på nätterna, bli yr i huvudet, torr i munnen, bli sexuellt ganska ointresserad och en hel del annat smått o gått. Jag är också en av de lyckligt lottade som har en underbar kurator, som nu konstaterar att vi inte kommer längre utan att annan psykiatrisk terapi behövs, och då hamnar man på en väntelista tills någon psykolog får en lucka. Själv fick man inte anmäla sig till denna väntelista utan det fick kuratorn göra. Jag är också lyckligt lottad för jag har en underbar sjukgymnast som under året hjälpt mig att acceptera mig själv, ett arbete som aldrig kommer att bli färdigt men jag har i alla fall börjat. Basal Kroppskännedom heter det magiska ordet. Om det skulle jag kunna skriva!? För det är spännande.
Ja, jag tror att jag ska skriva om det här. Om jag törs. Jag tordes ju skriva det här.