En vän till mig går och väntar på besked om det som läkarna hittat i hennes kropp är cancer eller inte. När hon berättar det för mig tycker jag att det blir så tyst och stilla runt omkring. Vinden stillnar, snöflingorna dalar lite tystare, lite lättare för att inte störa och vardagsljuden bleknar bort. Jag hör inte bilarna på stora genomfartsleden, barnens stoj från pulkabacken bäddas in som i snöbollar. Det är bara hon och jag på gården, allt annat försvinner. I mig breder det ut sig ett täcke av skräck och ett av tacksamhet att det inte är jag som går och väntar på ett sådant besked. Hon är så samlad och lugn. Har hon accepterat det? Naturligtvis inte. I hennes ögon ser jag precis vad hon fruktar och vi bara står och håller varandras händer ett slag.
Senare på kvällen, när jag är ensam hemma med barnen känns det som var så stort och jobbigt i morse, t ex att jag fortfarande dras med en envis förkylning och har dragit på mig ischias, att Stora Syster inte hittar sina skridskor, att Store Bror har förlagt sitt busskort och att Lilla Syster har kommit in i vad jag TYCKTE, en gnällig period, inte det minsta jobbigt längre. Vi löser det. Det är sånt som går att lösa. Vi sitter tillsammans i soffan och dricker te. Tittar på handboll. Vi är tillsammans och jag är glad för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar