I arla morgonstund

"Mamma, har du sett mina skridskor"?
Nope.

"Mamma, har du köpt annan frukt"?
Titta i kylskåpet.

"Mamma, mina badbyxor är för små och jag som ska till badhuset IDAG"!
De var ju inte för små förra veckan???

"Morsan, det finns ingen tandkräm"!
Synd. Skriv upp det på en lapp.
"NU? Ska JAG skriva handlingslapp NU"!
"Varför inte"?
"Ah. Eh. Åh. Nä"!
Det går att borsta med salt.

"Men Åh, nu missar jag bussen. Mamma, kan du skjutsa mig"?
Jag åker halv nio. Då kan du åka med.
"Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHH! Då kommer JAG förseeeeeeeeeeeeeeeeent"!
Men jag är inte klar och jag börjar nio och har planerat efter det.

"Mamma, Store Bror byter TV-kanal fast jag vill se"..............
Men ni är väl på väg till skolan?

"Vart är MINA vantar"?
Där du hängde upp dem dyngsura igår kväll.......

"Det där är MIN väska...... Hit med den......."!
"Men du sa att jag fick lån.............a den. Aj"!
Klipp väskan mitt itu och ta varsin del.

"Mamma, har du sett mitt busskort"?
Not. Jag betalar med egna pengar när jag åker buss, tjyvåker sällan på ditt busskort.

"Mamma, har du skrivit på den där lappen"? "Som jag la...... men jag LA den ju hääääääärrrrrrr. ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHH. Någon har tagit den"!
Alltid denna någon.
"Jag la den här"!
Men där ligger den inte!
"Vad gör jag nu dåååååååååååååå"?!
Be om en ny i skolan idag.
"KAN jag väl inte, den ska ju vara inlämnad idag".
Men, var det så bråttom?
"Men åååååååh, jag har ju typ haft den i fickan sen i måndags men glömt bort det"!
Ja, JAG har i alla fall inte sett den.

"Åh Store Bror. Varför gick du in med skor, nu är mina strumpor blöta. Ååååååååååhhhhhhhh. Idiot"!
Suck.

"Kan du flytta dig. Jag måste ha min jacka fattar du väl"?
Eller ta andra jackan som du når.
"Mamma, han flyttar sig inte"
Trist.

"Mamma, min mobil, den låg här"?
Verkligen? På samma ställe som försvunna lappen? Mystiskt!
"Kul morsan. Kul"!

"Mamma, behöver jag nycklar"?
Kan vara bra om du vill komma in.

"Mamma, hämtar du mig ikväll"?
Visst. 18.45 som vi sa igår.

"Mamma, vad ska vi äta ikväll"?
Potatisgratäng och rostbiff. Du var ju med och bestämde det i går kväll.
"Nä, jag har ångrat mig, kan vi inte äta pizza"?
Nope.

"Kan vi vara några stycken här ikväll och kolla film"?
Du har ju egen dvd så det är ok.
"ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅhhhhh. Ska dom kolla film, det vill jag också"?
Du är i Stockholm och spelar handboll.

"Mamma, jag hittar inget badlakan"?
Det finns säkert papperservetter i badhuset du kan torka dig med.

???????????????????

"Mamma, är du sur"?

Inte alls.

JAG BARA ÖNSKAR ATT MIN MORGON KUNDE STARTAT LITE ANNORLUNDA OCH ATT MIN STRESS-LEVEL INTE REDAN 7.43 SLAGIT ÖVER PÅ RÖTT!

Nej, jag är inte sur!

Vi ses i kväll. Ha en bra dag!

Trappa upp och trappa ner

När jag för ca 2 och ett halvt år sedan ännu en gång gick in i den berömda väggen, gick och la mig ett halvår, drabbades av depression och tyckte rent allmänt att livet var en ohygglig pest och pina, övertygade min läkare mig om att jag på vägen tillbaka behövde piller, piller och mer piller. Från början var det inte tal om den enorma press jag levt i under flera års tid, vad DEN faktiskt gjorde med mig. Att en säkring gick till slut och jag, ja jag gjorde som lamporna på bilen gör när säkringen går, jag slocknade. På bilen byter jag helt sonika säkring när detta händer, (ljug. Det är fästmannen som byter säkring!) och det lyser igen. När min säkring gick var ingen säker, inte ens jag, vilken det var så den gick inte att bytas i brådrasket. För att om möjligt få fart på systemet provade jag som sagt olika mediciner. Har det hjälpt? Svårt att veta. Jag är inte djupt deprimerad längre, fungerar någorlunda normalt (definiera normalt?!), och skrattar nästan varje dag. Men det har jag nästan alltid gjort. Det är min livs-pys-ventil som jag är stolt över att ha tillgång till. Vad jag definitivt vet, är att jag under de här åren har trappat upp och ned olika mediciner flera gånger och jag känner att det slitit enormt på min kropp. Olika biverkningar har jag stått ut med men nu är det slut. Jag orkar inte mer piller. Så nu trappas den sista dosen ut så sakteliga. Om det känns? Jajamänsan. Svettningar, yrsel, matthet och en enorm trötthet. Tröttheten är värst. Längtar alltid efter att få sova. Länge. Ostört. Sjukligt länge. Att vara så in i bengen trött kan ju också vara ett symtom på att depressionen faktiskt finns kvar. Och det kan vara ett skydd. Att bara få sova över allting. Men det vill jag ju inte! OM det kommer att fungera vet jag inte ännu. Jag håller fast vid terapin och sjukgymnastiken. Jag har börjat jobba lite, lite. Målar mer än vad jag gjort någonsin. Skriver mer än vad jag gjort förut. Jag blir aldrig som innan. Jag vill vara jag, utan piller.

Vd.n har ordet!

Utan att jag sökt har jag fått anställning i företaget Städ och Plock. Jag blev minsann VD omedelbums. Det är väl bara jag som inte fattat det ännu. Tills idag. Ungefär. Tillträdde jag månne när första barnet föddes? Eller andra? Eller... Jag är förvisso kvalificerad, har körkort, tillgång till bil. Rökfri. (sedan två månader). Är utomordentligt duktig på att laga mat, kan dessutom svänga ihop en bulldeg. Och baka ut dem! Kan tvätta utan att vita sockor blir rosa, kan mangla dukar. Hittar hjälpligt till alla sporthallar inom 15 mils radie, är en fena på att packa ryggsäckar till allehanda utflykter, har oftast plåster, idomin och lypsyl i väskan. Vet hur man torkar skor med tidningspapper över natten, står ut med svettiga handbolls- och fotbollsskor i hallen, kan svara blixtsnabbt på de flesta frågor av typen "mamma, var är mina......?", eller "älskling, har du sett .....?". Att skriva schema över familjemedlemmars veckoaktiviter och se till att schemat följs ingår liksom att sortera företagets samtliga sopor och se till att de läggs i rätt behållare. Att företaget skall vara väl informerat om omvärlden är en självklarhet, därför inhämtas tidningen i tidig morgontimme. Att nämnda tidning sedan placeras i för ändamålet avsedd behållare i väntan på återvinning är varje VD.s självklara uppgift samt att se till att hushållets samtliga invånare inte lider av hunger eller törst. Stryka är jag bra på. Samt trädgårds- och djurskötsel. Skötsel av bilen däremot har övrigt att önska. Så att säga inte "min bag". Tycker väl att det övriga kan räcka.......
Men nej, jag ska INTE klaga! Känner väl bara då och då att den här tjänsten, den sökte jag aldrig. Den bara BLEV min! Jag behöver lära mig att delegera!

Den här vardagen.....

Igår var det dags för mig att börja jobba. Dagen J. Som i Jobbar-dag. Efter två och ett halvt års sjukskrivning flyttas jag från statistiken långtidssjukskriven till rehabiliteringersättning. Jag gör ingen comeback på 100 % på en gång. Ånä. Här ska skyndas långsamt för att undvika press, stress och återfall i depressions-gropen.
Och hur gick det då?
Jo tack bra.
Vad hände sedan? När jag kom hem? Tja, sov ett par timmar för jag hade varit spänd innan, sedan det vanliga, middag, läxor och då........ fick Lilla Syster magsjuka av det häftiga slaget. Uääärk.
Så dag 2 av min come back tillbringar jag med att VAB-a vid Lilla Systers sjukbädd. Så kan det gå. Back in buisness!

Jag ska måla hela världen...........

....känns det som ibland. När badrummet blev klart på övervåningen såg ju hallen och trappen skruttig ut. Så förra helgen tillbringade älskade Sambon och jag med slipmaskin, skyddglasögon och munskydd med att slipa bort lacken från furutrappen. Hoppla hej. Det krävdes sin man och kvinna men vi blev inte osams en enda gång. Bara en sån sak!
Den här helgen har vi målat! Målat, målat och målat. Nu anar vi slutet på trapp-projektet. Och jag har redan siktet inställt på nästa.... För två år sedan inhandlades golv till övre hallen. Det kan läggas när trappen är klar. Älskade Sambon är med på det. Sen är det slut. För tapetsering av hall, "trapphus" och vardagsrum ska vi leja in firma. Som gör det snabbt. Nu vill jag ha lite tid att pussa på älskade Sambon och umgås med barnen. Jag behöver lära mig att jag inte behöver måla hela världen. Inte ens som liten mamma!

Bebis, bebis......

Idag har jag sniffat på en 12 veckors bebis-flicka som jag har ett väldigt speciellt förhållande till. Jag har nämligen känt bebis-flickans mamma sedan hon var ca 6 år och jag var 16..... Hallå!!! 16 vs 6. I år alltså. Och nu är 6-åringen vuxen med man, hus och två barn. Jag är priviligerad. Jag får vara med. 6-åringen blev ju äldre och vi blev grannar. Hon blev barnvakt till mina barn. Och nu är hon mamma själv. Hon delar med sig. Jag och mina barn får vara del i hennes familj. Om det värmer och känns betydelsefullt? Hmmmm....Få se! Är klimatförändringen betydelsefull??? Tja! Bestäm själva................Typ! Det finns inget större än att bli accepterad av Storebror 4 år som presenterar Bebisflicka 10 veckor............ Livet är stort! Tack Mamma M och Pappa O!

Utanför "normal"-boken, då....

Att leva med ett neuropsykiatriskt funktionshinder kan vara svårt och blir då och då, enligt min erfarenhet, ofta svårare än nödvändigt p g a andra människors okunskap, okänslighet och förväntningar. Vad som är normalt eller inte utgår ju bl a från värderingar, moral och kultur i ett samhälle och alla som inte passar in i det normala "facket" anses som onormala. Says who?
När Store Bror fick problem i skolan för att kraven blev större precis som klassen, skulle det avvaktas. Det kanske var en mognadsfråga? Icke. Det fick vi till slut papper på.
Första kontakten på diagnos-resan togs när Store Bror var drygt två år då jag anade och kände djupt i mamma-hjärtat att det var något som inte stämde. Många som varit i vår sits känner säkert igen sig. Det är diffust, abstrakt, svårtolkat och svårt att sätta ord på. Man bara känner på sig att något är fel. Hm. I vårt vetenskapliga samhälle! Känna på sig?! Sakta i backarna!
För vår del tog det alltså tid. Närmare bestämt 10 år. Sista två åren var förskräckliga. Vi bollades mellan skolhälsovården, BUP, skolans kurator, lärarna, fritidspersonalen och rektorn. Hur många EVK har vi haft? Det var så svårt, så oerhört svårt att få till det där med skolgången så att Store Bror kunde trivas och tillgodogöra sig kunskap. Och vad väntade man då på? Jo, på UTREDNINGEN!
Den neuropsykiatriska UTREDNING som skulle visa hur det EGENTLIGEN förhöll sig. Inte hur jag som mamma sa att det var eller hur läraren sa att det var för Store Bror. Inte heller hur Store Bror faktiskt visade att det var något som var tokigt. Utan vad utredningen visade. Aspbergers Syndrom eller inte var frågeställningen och med den remissen stod vi i kö. I en lång kö. Hm. Igen. OM nu inte Store Bror fått sin diagnos 12 februari 2008, hade han då gått till skolan den 13 februari och varit en annan unge? Hade "problemet" ändrat karaktär? Hade han rentav blivit "normal" då? Nope. Naturligtvis inte. Han är ju liksom som han är. Precis som jag. Precis som du. Men nu hade vi ju UTREDNINGEN att luta oss emot. Då öppnades dörrar för Store Bror och oss. Men, det FANNS ju resurser???? Hurra! Hit med dom! Hallå! Här är vi! Vi tar emot allt vi orkar! Och det har vi gjort. T ex har Store Bror utvecklats enormt både kunskapsmässigt, socialt och mentalt sedan augusti 2008 då han började på resursskola med pedagogik anpassad till varje elevs förutsättning. Kortis, det underbara kortis där han har lärt sig att sova över, utan familjen och där han har fått kompisar. Kontaktpersonen G som betyder så mycket och som tar med Store Bror på bio, åker buss, bowlar, spelar badminton m m. Kort sagt, de gör sånt som tonåringar gör med kompisar. Utan familjen. Utanför hemma. Som tonåringar gör. Den underbara handbollstränaren som förstår och anpassar så att Store Bror klarar av med bravur att spela handboll och kan drömma om att spela utomlands. Resurser. Som finns. För Store Bror och oss som familj.

Varför skriver jag då allt det här idag? Jo, för att just idag blev jag så infernaliskt trött och ledsen när jag hämtat hem Store Bror från kortis och mötte en bekant som ju hade "hört" om Store Bror och hade synpunkter på hur vi hanterar situationen. Jag fick lite råd på vägen och som slutkläm behövde jag veta att jag utsätter Store Bror för utanförskap genom att byta till resursskola och "ha honom på kortis" ett par nätter i månaden. Tja, det finns folk till allt. Vi kan ju byta en vecka! Eller vrida tiden tillbaka till när Store Bror i förtvivlan och frustration över sin skolsituation hackade med saxar i sina armar och lår. Eller känn på min frustration när skolans speciallärare och rektor ringde hem och undrade vad de skulle ta sig till....... Som sagt, det finns några situationer under vår 10-åriga resa som vi gärna hade klarat oss utan. Vi kände oss ganska utanför då!
Nä, Store Bror har inget livshotande handikapp. Med social träning, anpassning av skolarbete och stöd är han som vem som helst. Fast annorlunda. Unik. Precis som jag. Precis som du.

Från verkligheten

Jag riskerar inte att bli av med mitt jobb. Kommer inte att behöva sälja mitt hus för att världens börser rasar som snögubbar i töväder. Ingen i min närhet lider av någon obotlig, dödlig sjukdom och vi äter oss mätta varje dag. Jag tillhör alltså en skara lyckligt lottade människor. Ändå så slänger jag ur mig att "vad jobbigt det är", "vad trist", "hopplöst", "vad trött jag blir" och diverse andra tyckande då och då. Tills jag läser en tidning. Eller pratar med en man som saknar sin son som "försvann" i en vårdnadstvist. Eller sitter på Föreningen Autisms möte och hör om barn som behöver medicineras för att fungera. Eller minns min klasskompis från en folkhögskola som blev torterad för sin politiska åsikt innan hon lyckades fly till Sverige. Jag är medveten om att det alltid finns någon som har det värre men dras liksom med bara.
Idag har varit en bra dag. Faktiskt.
Lilla Syster dukade fram frukost. Store Bror lyckades bygga klart sitt stora legoskepp alldeles själv. Stora Syster plockade ur diskmaskinen innan hon åkte till stan och köpte sin säkert miljonte topp. Nya katten Martini sov tre timmar i sträck i natt innan hon använde min rygg som klösbräda........ Katten Baileys har bara "morrat" två gånger åt nytillskottet idag. Jag har avlusat Lilla Syster med ett lusmedel som luktar lakrits och kröp nästan ur skinnet när jag såg att det kröp i hennes hårbotten men nu är det klart. Största Systern med Kompisen M har varit här och druckit kaffe och pratat en stund, glada och positiva inför kvällens Stand Up Comedy. Älskade Sambon har åkt till Stora Staden för att jobba två dagar innan han kommer hem igen. Store Bror sover på kortis. Lilla Syster sover hos kompis. Stora Syster har kompis här, de spelar gitarr och sjunger. Jag har bakat frallor och kokat purjolökssoppa. Nu tänker jag måla en stund. Det har kort sagt varit en bra dag. En alldeles vanlig dag. Och jag har träffat alla mina barn. Bara en sån sak!

Ny och förnya

Dagarna går och går. Snabbt. Sambon och jag har tillbringat tre dagar med att slipa vår furutrapp. Vi har förstående grannar, de hälsar så glatt fortfarande och det tackar vi för. Att slipa trapp är inte lätt. Det är tungt, slitigt, dammigt och tar tid. Men det kommer att bli fint! Mitt i allt detta har vi fått en ny familjemedlem. Lugn mina vänner, som känner mig. Det är inga nya barn på gång utan familjen har utökats med en liten kattunge. En liten kattfröken som heter Martini. Vi fortsätter på vårt bar-tema vad gäller kattnamn...... Lilla Martini är en svart, liten, stentuff lady och går på upptäcktsfärder i huset. Hon äter "som en häst", använder lådan (tack!) och försöker uppvakta Baileys! Baileys är då inte helt överförtjust över vår nya familjemedlem, hon går långa lovar runt henne men idag har hon nosat lite nyfiket på vår "lill-strumpa" så vi hoppas att hon blir accepterad. Ikväll kom barnen hem från sin resa och Store Bror har minsann fyllt 13 år. Ännu en tonåring i familjen. Som sagt, dagarna går!

Saknad och längtan

Igår åkte alla fyra barnen med sin pappa till Farmor i Skåne. Lilla Syster packade nogsamt ned 15 st egenhändigt ihopknåpade Alla Hjärtansdag-kort, div presenter tillverkade i slöjden att dela ut till skånska kusinerna samt till Farmorn som brutit armen och behöver muntras upp. Resan gick bra, allt frid och fröjd.
Jag fick nyss ett sms: "Mamma. Jag skaknar dig"! Mmmmmm! Lilla Syster! Jag "skaknar" dig också. Framförallt värmdes mitt mammahjärta av meddelandet som kom från samma Lilla Syster som i veckan deklarerat att ALLA, precis ALLA, inklusive mamman är de dummaste som finns och inte fattar någonting. Någonsin. Gråt och tandagnisslan har vi haft och inte har det hjälpt att mamman tänkt, sagt och förklarat att när "liten blir stor", d v s, de små närmar sig tonåren, är det vanligt med berg-o-dalbane-känslor. Det hör liksom lite till och ska genomlevas. Det är på blodigt allvar såklart, känslorna, och det gäller att möta upp och stå pall! Och nu!
Hon "skaknar" mig! Gullunge!

"Let´s dance"!

Jag gillar Let´s dance! När barnen INTE är här, tittar jag i alla fall. Eller VI tittar i, älskade Sambon och jag. Har kanske inte samma favoriter, men förutom Morgan, så hejar JAG på Elisabeth H! Heja, heja, heja! Du duger PRECIS som du är! Heja "Bettan"!

"Språkfröbistringar"

Vi har en utbytesstudent boende hemma hos oss den här veckan. Det är en utmaning, det är spännande och intressant fast vi inte kan ett ord av varandras språk. Studenten kommer från Italien och pratar följdaktligen italienska och vi, tja, vi pratar ju fortfarande svenska. Vi hankar oss fram med engelska och kroppspråket. Nog undrade jag vad jag gett oss in på när vi tackade ja men Stora Syster var eld och lågor när frågan kom upp och i april är det hennes tur att åka till Studenten i Italien. Store Bror tyckte först det var alldeles onödigt att ha någon boende hemma hos oss överhuvudtaget, men att ha svårt för sociala idéer ingår ju i syndromet Aspberger. Han har hitills klarat det alldeles utmärkt även om det då och då varit jobbigt men jag har visat på olika strategier så det går.
Hur går det då för Studenten?
Jo, det går bra. Det är en mycket trevlig ung man som ingår i en grupp om 30 italienare som kommit hit och besöker Stora Systerns skola. De är tilldelade varsin familj och är med eleverna i skolan under dagarna. Första kvällen här hemma var lite spänt. Eleverna hade en lång resdag och Studenten avslutade sin kväll med en dusch. Sen frågade han mig efter en "phöne" och jag trodde att han menade telefonen. Men nej. Inte telefonen. Han pekade mot huvudet och ett tag trodde jag han menade att han ville torka öronen. Med tops. Skulle jag hämta tops? Snabb överläggning med Stora Syster och Studenten såg lite olycklig ut. Hm. Nej, inga tops blev hämtade. Mer handviftningar, engelska, italienska och svenska. Och plötsligt: FÖN! Han ville låna vår fön! Såklart. Naturligtvis. Plättlätt. Haha! Vi skrattade lättat. "Problemet" var löst. Och jag fick en flashback till en gammal "Rosa Pantern-film".......
Igår kväll kom Studenten återigen och frågade efter "phöne". Tada, tänkte jag då och hämtade kvickt fönen. Men, nej. Han ville låna TELEFONEN.............. Behöver jag tillägga att vi skrattade? Igen. Inte åt varandra men väl MED varandra. Det ÄR berikande med utbytesstudenter!

Klimatsmarta

Mina svärföräldrar är ett under av återvinningens konst. De borde få pris. Så är de också födda under en tid då inget var självklart, hårt arbete och vi pratar hårt arbete, var nödvändigt och lönade sig i bästa fall. Inget fick förfaras, slängas utan vidare eller bara "glömmas" bort. Hos dem har vi fikat idag och jag har med mig en påse med 70-tals kläder hem. Felfria så klart. T o m de röda stövlarna från -74 är u a. (utan anmärkning). Jag vet att kläderna kommer att komma till användning, hemma hos mig finns ju tre flickor som 1. tycker om att klä ut sig. 2. ändrar och fixar till kläder så att de passar och 3. blir bjudna eller anordnar temafester.
Svärmor har dessutom aviserat att hon kan tänka sig att rensa bland 60-tals kläderna.
"JA! Gör det"!
Svärfar pillar, skruvar, muttrar, bänder och bankar på gamla tvättmaskiner, dammsugare, båtmotorer, avfallshinkar med pedaltramp där locket vägrar lyfta på sig men HAN får det att fungera, motorsågen anno 1957 blir som ny i hans händer. Ja, så där håller de på, dag efter dag. Jag tänker att vi har mycket att lära av dem och att de redan har gjort allt i sin makt för att förhindra miljöförstöring och klimatförändringar.
Det är vår tur nu.

Mamma på "rymmen"!

Den här veckan har det varit lite oro i lägret sedan mamma, d v s jag, deklarerade att "den här helgen kommer inte jag att vara hemma. Jag åker till Stora Staden". Aaaooojjjsss, vad DET blev jobbigt då!
Reaktionerna låter inte vänta på sig.
"Ska du vara borta hela helgen"?
"Ja, jag kommer hem på måndag".
"På MÅNDAG"???????
"Ja, jag är hemma när ni kommer från skolan".
"Ååååååhhhhhhhhhdddddjjjjjschhhhhhhh. Tråkigt"!
"Tråkigt? Jag tycker det ska bli roligt och trevligt att komma iväg lite"!
"Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHH! Du har ju varit i London ju"!
"I oktober min älskade vän. Det är ett tag sedan".
"Lucia, du var borta på Lucia"!
Hoppla tänker jag. Där ser man. De, d v s barnen, har minsann stenkoll.
Lilla Syster sitter tyst och funderar.
"Du var faktiskt borta på nyår också"!
"Ja, ja. Men jag vill och behöver också träffa mina kompisar. Det kan ju ni göra varje dag"!
"Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHH"!
Och så här håller det på. Men jag håller fast vid mitt. Det är en helg som mamman och älskade Sambon ska vara i Stora Staden, träffa kompisar och bara vara vuxna. Det är spikat sen länge. Jag sätter ju inte ungarna i brevlådan och gömmer nyckeln i tre dagar precis. De ska vara hos sin pappa som har ordentligt tak över huvudet så med andra ord, Prussiluskan göre sig icke besvär! Men jag ska bara vara där. Hemma. Finnas i fall att. Och det är klart jag finns. Den här helgen på avstånd. Mobilen fungerar. Datorn likaså. Godnatt-sms skickar vi som vanligt när vi är ifrån varandra. Tänk så mysigt det blir när vi ses på måndag!

Klappat och klart!

Nu är BADRUMMET klart! Det efterlängtade badkaret är på plats sedan Älskade Sambon listat ut hur "tassarna" skulle sitta och tre starka karlar (ja, Sambon inräknad!) fått upp karet uppför trappen och på plats med millimeterpassning. Tada! Mycket pyssel och pussel har det varit, det sista som hände var att "Robban Rör" kom tillbaka idag och fixade till avloppsröret från badkaret så vi kan bada utan att vattnet svämmar över. Eller rättare sagt, vi kan nu släppa UT vattnet EFTER att vi har badat utan att det blir översvämning i hallen och i vårt sovrum. Röret passar nu till avloppsbrunnen och det var en liten detalj som jag inte visste skulle ha så stor betydelse. Det vet jag nu. Och "Robban Rör" log lite överseende. Ja, ja. Vad får inte den trevlige mannen se och höra i sitt jobb? Hans läppar är väl förseglade???? (undrar hon som skriver rätt ut i cyberspace......) Nåväl. Här är slutbilden på BADRUMMET! Nu väntar renovering av den "ÖFVRE HALLEN"! Hallå, Sambon? Vart tog du vägen? Hallå???! Hal....???




Här kommer jag att tycka om att bada!

Tillbaka

Idag har jag bestämt att jag ska börja arbetsträna den 23 februari. 2 timmar varje dag ska jag vara på plats och utföra uppgifter. Uppgifterna ska vara meningsfulla och överkomliga. Jag som inte har jobbat på två och ett halvt år ska alltså in i snurren igen. Nu har jag ju inte precis legat på divanen och käkat praliner under dessa år, även om jag vet att några har trott det. Men nej, inte precis. Jag har kämpat mig tillbaka efter ett totalhaveri. OCH en "haverikommission" har varit inblandad som nu, tillsammans med mig, kommit fram till att det är nog är dags att börja återgå till normala rutiner. Vad som nu ÄR normala rutiner. Det känns lite skrämmande för mig som haft så vansinnigt svårt att sätta gränser, säga nej, känna att det räcker, att jag duger, att jag kan o s v. Men med lite nya erfarenheter i bagaget ska det ändå gå vägen! Så här långt efter själva kraschen kan jag säga att jag är förvånad. Det brukar krashade människor säga. Att vi är förvånade att det tar så lång tid att komma tillbaka. Jag trodde ju nämligen själv att det skulle räcka med att vara hemma en vecka eller två. Haha! Kan jag säga nu. HAHA! Så dumt av mig. Men det ingår i själva "sjukdomsbilden", zero, noll, nada insikt om vad som hänt och händer. Om det kallas för att "gå in i väggen", "utmattningsdepression" eller vad, gör det samma. Jo då. Jag har också fått en diagnos. Det har liksom varit lite lättare att övertala mig att få i mig "medusiner" då. Som jag inte precis mått bättre av. Men jag var inte lika besvärlig, inte lika ledsen, inte SÅ hemskt apatisk med dem. På utsidan. Någon gång tänker jag att jag skulle vilja skriva av mig hur det var på insidan. Och kommer att vara på insidan. Det här kommer inte att "gå över". Jag kommer att få leva med min erfarenhet och läggning mot depressivitet men förhoppningsvis har jag lite verktyg för att inte falla så djupt. Jaha, så skrev jag om det i alla fall. Men varför ska psykiska åkommor vara skämmigt? Det är beror i första hand på oss som drabbas av dem, vi måste våga stå för vilka vi är, hur vi är. För vi är. Och vi är många! Och jag är på väg tillbaka!

En dag

En dag. En vanlig dag. En sån dag var det idag.