Trappa upp och trappa ner

När jag för ca 2 och ett halvt år sedan ännu en gång gick in i den berömda väggen, gick och la mig ett halvår, drabbades av depression och tyckte rent allmänt att livet var en ohygglig pest och pina, övertygade min läkare mig om att jag på vägen tillbaka behövde piller, piller och mer piller. Från början var det inte tal om den enorma press jag levt i under flera års tid, vad DEN faktiskt gjorde med mig. Att en säkring gick till slut och jag, ja jag gjorde som lamporna på bilen gör när säkringen går, jag slocknade. På bilen byter jag helt sonika säkring när detta händer, (ljug. Det är fästmannen som byter säkring!) och det lyser igen. När min säkring gick var ingen säker, inte ens jag, vilken det var så den gick inte att bytas i brådrasket. För att om möjligt få fart på systemet provade jag som sagt olika mediciner. Har det hjälpt? Svårt att veta. Jag är inte djupt deprimerad längre, fungerar någorlunda normalt (definiera normalt?!), och skrattar nästan varje dag. Men det har jag nästan alltid gjort. Det är min livs-pys-ventil som jag är stolt över att ha tillgång till. Vad jag definitivt vet, är att jag under de här åren har trappat upp och ned olika mediciner flera gånger och jag känner att det slitit enormt på min kropp. Olika biverkningar har jag stått ut med men nu är det slut. Jag orkar inte mer piller. Så nu trappas den sista dosen ut så sakteliga. Om det känns? Jajamänsan. Svettningar, yrsel, matthet och en enorm trötthet. Tröttheten är värst. Längtar alltid efter att få sova. Länge. Ostört. Sjukligt länge. Att vara så in i bengen trött kan ju också vara ett symtom på att depressionen faktiskt finns kvar. Och det kan vara ett skydd. Att bara få sova över allting. Men det vill jag ju inte! OM det kommer att fungera vet jag inte ännu. Jag håller fast vid terapin och sjukgymnastiken. Jag har börjat jobba lite, lite. Målar mer än vad jag gjort någonsin. Skriver mer än vad jag gjort förut. Jag blir aldrig som innan. Jag vill vara jag, utan piller.