Stegräknartävling

På jobbet är jag med i en tävling, en stegräknartävling. Laget som travar hem flest steg vinner en middag på Grythyttan, och ja, jag har sett Carl-Jans namn i rullarna. Mitt lag tänker vinna. Så klart. Varför skulle jag annars vara med? Tänk att få ha Carl-Jan till bordet! Tada!

Det blir lite jobbigt med sådana här tävlingar. Jag har nämligen så svårt att begränsa mig, blir som besatt av tanken att ha gått längst.
Helgen gick åt till att ställa in stegräknaren. Få till det så att den placerades i rätt läge, där varje steg faktiskt räknas. För det är ju själva tanken. Att varje steg ska räknas. Jag "provgick" så att säga och hade en fantastiskt stund i skogen. Visserligen snöade det och det är ju faktiskt slutet på mars men det gjorde absolut ingenting för det var så härligt att vara ute och jag visste ju att jag hade den där lilla manickeln som mätte varje steg så jag travade liksom bara på där över stock och sten .... och ja, pust, suck........ Ni läser ju själva! Jag blir manisk! Jag vill vinna! Så därför är jag också en:

........jättejobbig sitta-breve-i-soffan-person när det är "Så ska det låta", "Diggiloo" och allt vad som finns i musiktävlingsväg heter. "Melodikrysset". Glöm för all del inte det! I lördags förmiddag skrek jag ut svaren innan Älskade Sambon hann dra efter andan.........
Till slut muttrade han faktiskt lite fint:
"ja ja, det är ju trevligt att göra något TILLSAMMANS"!
Så jag skärpte mig ända tills jag kände igen en låt med Lars Winnerbäck och Miss Li.......... jag KUNDE inte hålla mig............ "Wiiiiiiiiiinnnnnnnnneeeeeerrrrrrbbbbbäääääcccck" ropade jag så att äggen skallrade i äggkopparna.
Tävlingsmänniska? Jag?
Bah, pyttsan. Jo, kanske. Lite.................. ibland!
Förresten är det 9003 steg till mitt jobb!