Väntanstider

"Inget är som väntans tider", "den som väntar på något gott"....... o s v. Ni har hört uttrycken förut.
Jag tänker lägga till i dag:
Inget är så frustrerande, obehagligt, läskigt, nervkrypande som att vänta på att höra ifrån barnen, tonåringen, flyttat-hemifrån-dottern när de är ute på helt nya äventyr.
Mmmmm. Jag ÄR en hönsmamma. Jag vet. Och jag är rätt "kaxig" när jag ska skicka iväg dem....
"klart du ska åka på det där"......
"Åh, vad roligt ni ska ha"...................
"Oj, vad spännande"!..............
Nu släpper jag ju inte iväg dem vind för våg och hur som helst MEN...... ibland slår "väntans-skräcken" bara till, oftast utan förvarning.
Som nyss.
Store Bror har precis lärt sig att åka buss själv. Han var varit och spelat badminton med Gurra och skulle nu åka buss hem. Själv. (att bussen är full med folk, Store Bror har god orienteringsförmåga, han hittar och känner igen sig. DET är liksom detaljer som ramlar ur huvudet på mig.....)
Så. Gurra mailar mig.
"Barnet är på bussen".
"OK".
Det tar EXAKT 16.5 minuter från stan till vår hållplats.
Efter 20 minuter tycker jag det är jobbigt.
"Var ÄR han"????
Efter 30 minuter ringer jag hem till Store Brors pappa som bor vid hållplatsen före mig. Och se! Där VAR han ju.
Och "väntansskräcken" rinner av och kvar blir: ......................
Tja, glädje över att bussresan gick bra (mamman).
Stolthet över att minsann ha fixat det (jag kan sjävl...) (Store Bror).

Under tiden Store Bror har spelat badminton har jag, Lilla Syster och Stora Syster tittat på en sorglig/rolig film "P.S I love you".
Det blev en bra avslutning på veckan. Nu väntar helgen. Så! "Väntar"!