Kärleken övervinner allt

Lilla Syster och Store Bror står på tröskeln till tonåren/har blivit tonåring. Det är väl ungefär då som det brukar tjorva ihop sig med semestervistelser med föräldrar och så. Jag menar, kompisar, kabel-tv, datorer och andra kuliga saker pockar liksom på och mamma/bonuspappa/pappa/bonusmamma kan ju kännas lite mossiga och halvtrista. Ni förstår säkert vad jag menar.
Jag låtsas inte om något av detta och sommarplaneringen tidigare i våras gick ju som vanligt.
"Vecka hit och vecka dit, då är ni med mig och bonuspappa på ön".
"Ok" sa båda två och glömde bort de ökade behoven, eller så kände de inte till dem.
"Sommar som vanligt" tänkte de och kom ihåg hur det brukar vara.
Det HAR varit som det brukar. Möjligtvis har de kivats lite mer än tidigare. Det KAN bero på att de är nära i ålder, tjej/kille/nästan 12/13. Lilla Syster börjar bli tuffare och Store Bror får sina vassa kommentarer,vice versa. ALLT kan man inte skylla på att han har Aspbergers syndrom. Han kivas också. Som den 13-åring han faktiskt är.

Älskade Sambon och jag håller god min. Vi lagar mat, packar matsäckar, ryter om dukning och bäddning, handlar och tankar båten, hittar på aktiviteter, överraskningar, tråk-stunder....... och ja, vi får till det bra. Om jag får säga det själv. Helt klart går det bättre nu när jag tittat upp ur deppgropen och börjar tycka att livet är helt OK. För nu. Så att säga. Sen måste tilläggas att Älskade Sambon/bonuspappan har OCEANER av tålamod och vilja att ungarna, hans som mina, har det bra. Alltid. Och att upplevelser av alla möjliga slag är berikande och lärorika.

Idag tog vi båten till en ö på eftermiddagen. Strålande sol, 20 grader i havet, kaffekorg, kastspön, metspön, badkläder, böcker, nagellack, ostbågar d v s vi var rustade för en eftermiddag i skärgården. Store Bror och Älskade sambon gick runt ön och kastade efter gädda. Lilla Syster och jag tänkte bada när ett svan-par visade var skåpet skulle stå, så vi väntade en stund på att kasta oss i böljan den blå. Inte ville vi utmana ödet mer än nödvändigt.

Herr och Fru Svan blev lite närgångna.....

Sen visade det sig att Älskade Sambon fick napp men inte Store Bror. Då blev det tråkigt. Fasansfullt tråkigt. När vaniljkransen var uppäten, Singoalla-kexen slut och ostbågarna sjöng på sista versen..... Ja, då TYCKTE Store Bror att livet var rent av outhärdligt.
"Jag har tråkigt" gnällde han.
"Sluta nu" kontrade jag.
"Ser jag ut som ett tivoli kanske"???? undrade jag högt.
"NÄE" säger Store Bror,
"De är lite mer färgglada"
"Eeeeeeh"?????? tyckte jag och konstaterade att den här unge mannen åtminstone har svar på tal. Det kan jag stå ut med. Faktiskt. Fast det säger jag ju inte...... högt!
Sen åkte vi hem till stugan. Kvällsmat var på schemat. Det var min tur att laga mat. Jag hade en idé om vad vi skulle äta. När jag öppnade kylskåpet mötte jag det här:



Och sen när? Absolut NÄR???? stod det METMASK på matsedeln???? kan ju en hugad matmor undra. Och det är då jag känner innebörden av ordspråket: "Kärleken övervinner allt" PRECIS (nästan) allt kan jag stå ut med. Men idag!!!! Idag har de (mina män i livet) varit och tafsat på gränsen......
Eller som Brasse säger: "En ska bort"!!!!
Gissa VAD!!!!!!!