Jag lovar härmed....

.... att aldrig, aldrig någonsin cykla Vättern runt!
Ni som hängt med mig ett tag, vet, att på den här bloggen svänger det. Från svartaste svart till rosenskimrande små moln, ibland hänger jag knappt med själv. Men nu är det lite uppåt "and go" och då gäller det att smida. Planer.
Jo, med Vättern runt är det så här:
När mina föräldrar skilde sig var mamma 45 och ingen särskilt sportig kvinna. Ja mamma! Jag SKA berätta! Att hon alltid, alltid, alltid, cyklat till och från jobbet på Posten. I ur och skur. Med ungar på pakethållaren på väg till dagis, fritids, skola på morgnarna och lastad med tusen matkassar på cykeln hemåt på kvällarna. Där lades grunden till vad som komma skulle.
Det är det som idag kallas så vackert för "vardagsmotion" och för "vardagsmotion" borde hon få medalj!
Sen hände det något med mamma. Promenaderna blev längre och fler. Styrdansen byttes ut till motionsbugg. En dag ringde mamma och sa att hon börjat jogga. Sen cyklade hon på fritiden också. Långa rundor. Turer och antal kilometrar blev viktigt. Vaaa?
Sedan blev det Vättern runt. Först Tjejvättern med väninnorna. Sen stora Vättern runt med Mannen i hennes liv. Väääääldigt många år. För det har hon många medaljer!
"Ska du med?" har mamma frågat.
"Jo för tusan!" svarade jag. För 10 år sedan. Jag har lång uppladdningsperiod. Kanske världens längsta.
Idag var jag på mitt första spinningpass någonsin. Ni vet, såna där cyklar som sitter fast i golvet och som man ställer in alltefter längd och form. SEN spände man fast fötterna. I 30 minuter. Inte var man precis ensam heller. Vilken hög musik de spelade! Vad himla fort alla cyklade! Och att DET var så viktigt att skruva åt skruven hårt? Den som justerade styrets höjd så att det inte for i botten så att det blev huvudstående på den där j-a cykeln, precis när jag fått upp både fart och flås? Jag visste faktiskt inte det men lärde mig det "the hard way". När de andra klagade över ont i lår och rumpa efteråt kunde ju jag skryta med ont i pannan. Ovanligt efter ett spinningpass kanske. Just dessa 30 minuter av mitt liv fick mig att inse att uppladdningsperioden inför att cykla Vättern runt härmed är avbruten. Tror nästan jag törs lova att jag aldrig mer kommer att cykla. Knappt sitta heller känns det som just nu. Jag får nog ringa mamma i kväll. Vi får hitta på ett annat äventyr tillsammans. Högläsning av dikter på Biblioteket? Viskväll på Strömsholmen? Vad som helst. Bara det är cykelfritt!