Stick i armen och gummiknän

Igår tog vi sprutan, Stora Syster och jag. Vi begav oss till kommunens upprättade vaccinationscentral och det gick bra ända tills någon före oss i kön svimmade och stöp rätt ner i golvet med en duns. När detta inträffade bleknade Stora Syster rejält och mamman fick hålla handen en stund innan hennes blodomlopp hittade tillbaka till huvudet.
"Är det verkligen inte farligt?" frågade hon flera gånger och mamman höll handen, klappade kinden och försäkrade att det verkligen inte är farligt.
Nej, jag tror verkligen inte att det är farligt, bara en väldigt, väldigt ovanlig och märklig situation. Många människor på samma plats i ett kö-system, securitasvakter, röda-korspersonal, sjuksköterskor klädda i gröna kläder, många "stick-stationer" och över allt svävade en doft av desinfektionssprit. Det är verkligen inte konstigt att en del människor svimmar. Jag som själv varit sjukvårdspersonal kände att i knäna var det lite mer gummi än vanligt men sen gick ju allt så bra, så bra.
I natt vaknade jag av att det gjorde ont i armen. När vi sammanstrålade till frukosten i morse, klagade Stora Syster på samma symtom. Just nu ligger vi i var sin ände av soffan, hon har yrsel, huvudvärk och jätteont i armen. Jag är mest lazy och låg. Novemberlåg. Mitt emellan ligger Store Bror och ojar sig för på torsdag är det hans tur att få sprutan av skolsyster. Han är mest oroad över hur det ska bli med "handbollsarmen". Det är ju match på lördag igen. Dessa ord glädjer mamman för då vet jag att han är på bättringsvägen. Äntligen!