Det räcker!

Knappt hann Lilla Syster hem förrän kompishelvetet började igen. Besvikelse, tårar och ilska blandades med glädjen över att vara hemma. Men hörrni, ska det vara så svårt för ungar/tjejer att vara kompisar egentligen? Och varför?
Och så himla svårt det är att vara mamma i detta, att stötta, att uppmuntra, vara objektiv, förstående och försöka lägga band på sig själv när jag helst av allt bara vill svära och stampa med foten. Hårt. Men det får jag göra i avskildhet. Morra lite kan jag göra publikt.
Sociala färdigheter växer inte på träd. Tyvärr kan det inte heller köpas för pengar. Sociala färdigheter följer ju inte heller med som tillbehör till mobiler, tv-spel, datorer eller allehanda andra tekniska prylar. Tyvärr.
Nä. Sociala färdigheter är inpackade i vanligt sunt bonnaförnuft, hyfs och vett. Det gamla, slitna uttrycket "barn gör inte som vi säger, barn gör som vi gör" kan inte nog trummas in i folks medvetande. Eller, "som man vill bli behandlad, ska man behandla andra", vart tog det vägen?
Det här hösten har vi ägnat mycket tid åt att stötta och uppmuntra Lilla Syster att hitta nya och fler kompisar. Det är svårt med tjejers relationer. Ask me! Största och Stora Systern har redan vandrat den vägen så jag känner mig lite härdad, lite erfaren och trygg i min mammaroll. Ändå blir jag lika ledsen var gång när "onödan" dyker upp, de där totalt onödiga konflikterna som förtar glädjen av att ha en kompis.
Jag är heller inte dummare än att jag vet och förstår att mina egna barn inte alltid är änglar och gör allting rätt. Om någon väljer att inte berätta det för mig eller dem, ja, då är det ju inte mycket att göra. Vi måste hjälpas åt!
Det har hänt att jag vid något föräldramöte har återgett barns konflikter fast med ombytta roller, som om det har hänt mig på jobbet. (bl a här). Jag lovar att det händer grejer i församlingen. För det förstår ju alla att så gööööööööööööör man ju inte! Fast det händer! På riktigt! För ungarna är det verkligheten. Jag bara vägrar stå tyst och se på när det går överstyr!