It´s complicated. Sometimes.

Igår var det äntligen fredag och Älsklingen kom hem. Finally! Lagom till kvällningen lossnade armarna ordentligt även om tårarna då och då rann över, men då kunde ju min Darling torka tårarna och det känns ju mycket bättre än när jag får torka och snora i ensamhet.
Ett varmt bad då och då gör att jag får upp värmen. Bästa vännen ringer från Stora Staden och berättar lite ditten och datten, vi kan skratta och peppa varandra. Till henne törs jag säga som det är. Det där om armarna och lite till.
Framtidstro. Man måste ha framtidstro. Det har jag. Jag är bara så ebarmligt trött. Tror att tröttheten är värst. En trötthet som inte går att sova bort. Ibland blir jag så rädd, så rädd. Ska det vara så här? Jämt? Älskade Sambon tröstar och håller om.
"Nej, det här går över".
"Vi gör en handlingsplan". Åh, denna underbara bra-att-tänka-ut-saker-vill-mig-så-väl-man.
Vi bokar in ett biobesök till i morgon kväll. Det är bra. Att lämna radhuset en stund är definitivt jättebra. Men vad ska vi se?
Avatar? Nä. Jag orkar knappt med den här planeten. Än mindre en annan. Det får bli en annan gång.
Det regnar köttbullar? Kanske vore något för matmamman som lider av "hitta-på-något-att-äta-till-middag-torka". Men, nej.
Snabba Cash? För snabbt. För brutalt. En annan gång.
Vi enas om "It´s complicated" med Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin. Den låter bra. En "må-bra"-film.
It´s complicated. Ja. Det är ju det. Ibland.