På hal is

Deppiga bubblan har trätt sin huva över mig och det är bara så tungt att vara. Jag vet att det blir så ibland, det är bara att rida ut stormen. Jag har skrivit om det förut och det är svårt med depressioner, det syns ju liksom inte utanpå. Det svarta, det som klöser och förlamar, det sitter inuti. Där inuti finns ju må-bra-känslor, viljan att leva ett bra liv och det blir en kamp. Man SKA ju må bra, det ÄR ju bara att ta sig i kragen, livet ÄR ju sånt, det GÅR upp och ner.
I know. Jag vet. Je sais. När man har en depression i systemet blir bara de här dalarna så fruktansvärt djupa. Som raviner. Med höga, kala, kalla väggar och när man ropar längst där nere ifrån så ekar det mest och ljudet studsar bara runt, runt. Deppiga bubblan förvränger också mina egna ord med ett eget översättningsprogram. Det jag säger låter mest segt, svart, dumt och ja, inte som mig. Så då blir jag tyst.
Stunder tas tillvara. Det är bra och viktigt. En sån stund hade Lilla Syster och jag igår. Eskorterade av Älsklingen tog vi en skridskotur. Jag tror att det nog är en av de finaste skridskobanor som finns. Liten men naggande god!

Här, vid detta underbara "ljusträd" åkte vi skridskor igår!
Kallt men vackert!

Lilla Syster hade full kontroll på "grillerna".

Gulligaste skridskobanan i stan!