Den här helgen har varit lite av en diskussionshelg. Älsklingen och jag har diskuterat hur allting är, hur det ska vara, hur det ska bli och vad skulle Ernst ha gjort????
För det mesta har diskussionerna förts i ryggläge. Inget spännande alls, egentligen, men liggandes på en gräsmatta under ett träd får tillvaron ett annat perspektiv. Givetvis behöver man vara barfota.
Vad kom vi fram till då? Jo, att det helt enkelt är som det är. Här bor jag med barnen, de låter sig inte flyttas på, framför allt inte Store Bror och där är Älsklingen med ett företag som ska drivas. Och aldrig mötas de två! Jorrå´! Älsklingen pendlar ju. Har gjort i åtta år. Lång tid. Många däck har bytts på den bilen!
Ibland blir längtan efter "fiskpinneverkstaden" tillsammans så fasligt stor! Somna till Rapport! Klippa gräsmattan en ljummen sommarkväll och den andre krattar efter, spontanfika hos kompisar, slippa bära tvättkorgar ensam, helt enkelt bara ha vardag tillsammans.
"Pah" säger kompisen,
"Vardagstråk är överskattat"!
Kan hon säga! Som HAR vardagstråk. Jag som inte har det, längtar ihjäl mig ibland. Tänk att ha någon att ropa på när det är stopp i avloppet, propparna går, fönsterhakarna går av, fågelholken ramlar ner, två barn ska skjutsas samtidigt åt två olika håll, middagen ska bestämmas, handlas och ätas?! Va?! Va?! Jag vill ha vardagstråkigt tillsammans. Det vill jag! Tack o lov är det semester snart! Nio arbetsdagar kvar! Sen så! Under fyra veckor hinner vi kanske ha lite tråkigt också?????
Ja...
SvaraRaderaDe senaste åren har jag förstått..."ensam är INTE stark".
Någon behövs att dela både skratt och hushållsuppgifter med.
Särskilt under tunga perioder när man egentligen bara orkar ta hand om sig själv, och knappt det förresten.
Då är det skönt att någon finns som stöd i vardagen. Avlastning som ger lite mer tid för egen återhämtning.
Tack för titt-in hos mig Cina/Ha det gott!
Jag har båda delar, och det är nog det bästa. Maken jobbar på annan ort två dagar i veckan och då är jag ensam. Övriga kvällar är vi tillsammans. Förutom måndag då han alltid har möte och tisdag då jag jobbar kväll.
SvaraRaderaAtt alltid vara tillsammans är lite trist i längden, men att alltid vara ifrån varandra är inte kul det heller. Så lagom är som vanligt bäst!
Hoppas att ni får en underbar och lite tråkig semester!
; )
Då får jag väl säga: Ha det så tråkigt på semestern! :-)
SvaraRaderaVardagstråk i all sin glans men det är ju det som på något sätt är livet. Ibland skulle jag kunna tänka mig ett liv som särbo (när jag är sur) men så nej...jag vill nog ha mitt vardagstråk att dela med maken...i vått o torrt och nöd och lust.
SvaraRaderaKramar
S o F: Precis, ensam är inte stark, ensam är .... ensam. I alla fall känns det så, emellanåt. Kram!
SvaraRaderaStort o smått: Mm. Lagom är allt bäst ändå!
Maj: Tack! ;) ;)
Gafflan: I nöd o lust! Helt klart! Kram!
Min sambo och jag var särbos ett antal år innan vi flyttade ihop. Vi hade också många diskussioner vart vi skulle bosätta oss, vi bodde ju i var sin kommun och vi trivdes båda bra i respektive hemort. Det slutade dock med att det praktiska fick avgöra och jag flyttade till "hennes" kommun. Hennse barn var alla i skolåldern och min son var redan utflugen.
SvaraRaderaTänker att han ju i alla fall kan komma hem ibland -när det verkligen behövs. Men jag vet. Inte vardagstråk egentligen- vill nog kalla det för vardagslycka. För det är ju just det som ni har tillsammans -lycka. Det kan man förstå, pretty easy, när ni håller ihop så hårt trots att du har ditt syndrom. Snart dags för litet vardagslycka!
SvaraRaderaFörstår dig!!! Fy, så skulle jag INTE vilja leva! Det är ju på något "konstigt sätt de där med vardagen som är det "lilla extra". En sådan enkel sak som att det sticker upp ett huvud på kudden bredvid.....*fniss*....jag blir ofta "full av sockerdricka" i bröstet av ett grått hår som tittar fram ovanför täcket. Så JAG förstår att du saknar de vardagliga! Jag HOPPAS på att det löser sig på något sätt!
SvaraRaderaÖnskar dig nu en fortsatt skön vecka, tänk...snart är du ledig i några veckor. Stor kram.
Jag håller med Spader, vardaglycka är det att alltid få vara tillsammans. Det är trist att vara ensam, men som väl är finns det telefon som idag inte är så dyrt.
SvaraRaderaVi som lever tillsammans varje dag med våra älsklingar tänker inte på hur vardagen är, vi finns där alltid för varandra. Men jag har ett visst behov att få vara ensam ibland. Herrn förstår det inte men accepterar att jag åker (7mil) till min Polar några dagar. När man som vi har slutat att arbeta lever man så intensivt nära varandra.Vara ifrån varandra några dagar är bra - det finns något som heter längtan - en härlig känsla när den blir tillfredställd.
Om man inte har bröd, får man äta limpa, sa min mormor. Ni har ju trots allt varandra. Med tiden löser sig nog problemet.
Njut av semester och lite vardagslycka och krydda den med något festligt.
Kram Viola