Biokväll

Igår kväll håvade vi in våra julklappar som Stora Systern förärade den kvinnliga delen av la familia: Biljetter till Änglagård! Som vi väntat och längtat! Så bra den var! Stundom har jag hört lite dålig kritik men med såna öron lyssnar inte vi, o nej då. Andäktigt satt vi där och väntade på den där vägen, de där gesterna, de där replikerna. Vi tillhör den skara som är Änglagårdsfrälsta. Totally och för alltid.

Kanske beror det på att byn där det hela utspelar sig inte är helt olik de små samhällen där mina föräldrar och jag kommer ifrån. Det lilla. Det kända. Rollerna. Manskaintetroattmanärnågot. Längtansdrömmar. Typ. Eller så är det helt enkelt naturbilderna. Vi är som sagt födda mitt i spenaten och det ser ut så där. Sen fick vi asfalt under fötterna men det är en helt annan historia.
Min pappa, Morfar, älskade de två första filmerna. Han spelade dem för barnen så ofta han kom åt. Han instruerade dem om sången "Där rosor aldrig dör" som Rut sjunger i en sekvens, den skulle minsann spelas på hans begravning. Och det gjorde vi. Kantorn som sjöng, hon sjöng så illa att det onda lättade en stund för vi alla var så säkra på att Morfar skrattade i sin himmel åt "Rut-kopian". Sån var han.
Jag gillar att gå på bio. Jag gillar att gilla filmer, att ryckas med. Jag älskar Änglagård!