Argtant

Folk som känner mig brukar säga att jag är en lugn och sansad person. Jag håller med. För det mesta. Absolut för det mesta. Det brukar mest vara oreda och olugnt inuti och det syns ju inte utåt på samma sätt om man är bra på att hålla masken. Vilket jag också är. För det mesta. På både gott och ont. Kanske skulle jag blivit skådis ändå och haft det som jobb att förställa mig och hålla masker både högt och lågt?!
Så blev det inte. Näe. Istället har jag gått i "tuffskola" på äldre dar. Lärt mig att säga ifrån och säga nej och säga ja också. När det känns rätt. Bra va? OCH att hantera min ilska. Främst att det inte är farligt att bli arg. Man får det. Men om jag nu inte är så himla van att pysa argt i små portioner utan mest bara hållt "arget" inom mig Ja. Då blir det fel ibland. Att "arget" blir så himla argt utan att jag liksom är med och så är jag bara blixtinidödenskitförbannad på två röda sekunder. Lite "nybörjarkörning" kan man säga. Men. Jag är inte den som är den. Jag ber om ursäkt också. För mitt korta, hetsiga humör när jag ställer till det om jag nu gör det. Man behöver helt enkelt öva sig även på att kunna vara arg.
FÖRUTOM
till den utomordentligt puckade och oförskämde kundtjänstkillen på ett betalningsföretag som jag var tvungen att ha att göra med idag. Fast sen ringde han tillbaka och bad om ursäkt för sitt uppträdande och då kan man väl säga att det "lönade" sig att bli arg? Att det rent av var skönt att bli blixtförbannad och att killen nog fick för en hel del andra saker också, det sa jag inte. Nån måtta får det väl ändå vara?!