Uppsjungen

Jo men visst. Man BLIR glad och pigg av körsång. Apselut. Det vet jag bestämt eftersom jag började sjunga i kör igår. Och så fick jag ju inpräntat än en gång att det GÅR att lära gamla hundar att sitta. Denna gång i form av att jag alltid hävdat att jag INTE gillar Kent. Ja. Gruppen alltså. När andra fallit i trans över deras texter och melodislingor, trängts och stångats efter konsertbiljetter har jag av hävd och gammal vana hävdat att
"Näe, de bara gnäller och är deppiga".
Jojo. De kommer ju från stan och det vet man ju hur gnälligt och deppigt det är här så varför ska man sjunga om det också? Det räcker väl med att vara i det liksom?
Tämligen ensam? har jag varit om att tycka så men men. Kärring som simmar mot strömmen. Blir ibland gammal och trött. Och sjunger själv en Kent-sång (utan att veta om det) och tycker den är bra. Häpp.
"NÄMEN"?
"Var DETTA en Kent-sång"?
Hoppsanhejsanfallerallanlej vad jag ändrar mej. Kent är ju finemang!
Ja. Och sen trallar vi igenom en hel drös med melodier och det går ganska bra. Tycker jag. När sånggrannen så håller handen för örat är det BARA för att hon ska höra sig själv och inget annat. Om nån frågar mig!




Lisa, fast Kent.