Plandödare undanbedes

Hinner inte demonstrera idag. En ung man fyller 14 och det ska firas med femkamp och tårta. Den här unge mannen har en speciell plats i mitt hjärta och har visat mig gång på gång att svårigheter kan övervinnas. Kanske inte precis så som man trott från början men annorlunda kan ju bli bra ändå.
Han är handikappad och har vissa svårigheter men lever i tron att allt är möjligt. Jag älskar honom!
Just den här gången ville han snickra ett tändningslås. Snickra. Hammare och spik. Det skulle låta om det också. Mamman som är en jäkel på att hitta på saker, orkade inte riktigt utan sa helt enkelt:
"Det går inte."! varvid killen kastade sakerna och sig själv på marken och skrek:
"Du är dum. Du dödar min plan"!
Så kan man ju inte ha det. Att man går runt och dödar planer för folk.
Mamman och jag skrattade åt detta sen. Inte åt killen, skulle då aldrig falla oss in men åt uttalandet som sådant. Vi kom fram till att vi kanske behöver vara lite mer lyhörda för mycket? Kanske tro lite mer på att det där ouppnåeliga faktiskt ändå går att nå fast kanske på ett annat sätt än vad vi tänkte från början. Tro lite mer om oss själva.
Som vuxen kanske man behöver bejaka barnasinnet mer. Våga tro att saker och ting faktiskt går att göra. För om vi inte provar, hur ska vi då veta? (Sen, att man inte alltid orkar som med tändningslåset, det är en annan femma. Grundtanken var vi ute efter).
Nä. Att snickra ett riktigt tändningslås gick ju faktiskt inte. Men det gick att hitta ett gammalt lås med nyckel, borra hål i en regel och montera låset i hålet och vips! Han hade snickrat ett tändningslås på sitt egna vis. Nöjd och glad blev han. För att inte tala om mamman som ännu en gång bevisat att det omöjliga ta mig sjutton är möjligt ändå! Den tanken gillar jag och får vara min devis denna 1 maj!