En arg tant har väl ingen dött av?

Det händer väl att jag gråter en skvätt av trötthet. Så där som mammor plägar göra då och då när saker och ting i livet känns övermäktigt. Det händer väl att jag gråter av ilska också. För ilsken är jag rätt så ofta. Faktiskt. Inte för att jag vill det utan för att det helt enkelt behövs. Det är ta mig tusan bättre att bli arg än att bli ledsen. Man får liksom mer gjort. Kanske inte ALLTID helt genomtänkt men en arg tant märks åtminstone.
Vad ska man då behöva bli så arg på?
Tja Det gäller att sålla. Att bli arg på att hallgolvet är belamrat med 113 par skor och skohyllan alldeles tom är totalt slöseri med tid. Att bli arg på att toalocket inte stängs efter toabesök likaså. Obäddade sängar. Liksom att kanelbullarna gick åt på två röda, att gräset på yttepyttetomten med all säkerhet kommer gå till vintervila alldeles oklippt och att altanmöblerna nog kommer att stå där de står och stått de senaste två åren även denna vinter. "Så behöver vi inte släpa fram dem nästa år" kan man ju tänka och skänka våren en tanke. Jag kommer vara garanterat först med utemöblerna i alla fall.
Nä. Sådana bagateller hakar jag inte upp mig på.
Orättvisor. Det blir jag förbannad på. Och att en del människor är så förbannat inskränkta, ljuger och roffar åt sig och sen sätter upp förvånade nunor och ingen har en jävla aning om nånting. Häpp. Då blir tant arg.
Och så blir jag så förbannat arg att det ska vara så svårt att få till det här med skolan. Jag dissar inte skolan vi tillhör, absolut inte, de gör så gott de kan med de yttepytte resurser de har. De trollar ta mig tusan med knäna men ledningen! Och våra politiker. Som snackar så vitt och brett om hur bra skolan SKA BLI! Men ursäkta mig! Vi som har barn i skolan NU DÅ?!
Ska vi bara dra en påse över huvudet och titta ut om ett par år när allt är rosenrött???? Skulle inte tro det. Nä. Där kommer ilskan in. För det GÅR ju att förändra. Om man är envis som en röd gris, står ut med att kallas besvärlig, få lagen läst för sig och läsa lagen tillbaka, hävda sin barnets rätt och hota säga att man tänker kedja fast sig i kommunalhuset och ringa lokala blaskan. Då i min lilla låda kan det hända att borttappade resurstimmar blir hittade igen och så är allt frid och fröjd. För nu.
Mamman går dock hem och gråter en skvätt för det tar på krafterna att bli så förbannad ett par gånger i veckan. Dricker en kopp kaffe, slår på radion och får hör "Sånt är livet" med Anita Lindblom. Vilket sammanträffande! Tänker att det vore trevligt att spana in nya IKEA som en vanlig människa och drar iväg med Älsklingen, Vi äter köttbullar för 19 kr, fyller på värmeljus- och servettförrådet, längtar efter alla barnen och vet att i morgon kommer en ny dag. Sånt är livet!