Ack du ljuva tonårstid!

Satt alldeles nyss och tittade på Björn o Benny som sätter upp sin musikal "Kristina från Duvfemåla" i Helsingfors. Minsann visades lite klipp från ABBA-tiden! Och swooooooooooooooooooosch åkte tant minnesraket till -70-talet, klassfesterna och första stora kärleken Peter. A men! Blodigt allvar! 14 år, dödligt kär, Dancing Queen, ihop med snyggaste killen i plugget, utsvängda jeans, platåträskor. "Juicyfruit"-pussar, blyg som satan, långt hår och ja. Ljuva tonårstid!
Ja. Ljuv i alla fall i backspegeln. När det begav sig var det jäklar anamma på riktigt.
Grät till exempel floder över mina "tjocka" vader som gjorde att jag inte kunde ha läderstövlar. Var de så himla tjocka då? Not. Men om man jämför en giraff med en flodhäst så har ju giraffen onekligen längre och smalare ben. Gjord för att vara graciös och nå upp i trädtopparna. Flodhästen lever ju där den lever och äter sällan från trädtopparna så långa ben ter sig ju olämpligt för flodboende.
Så var det ju med mig och kompisen också. Hon med långa benen. Hon dansade balett och jag spelade fotboll. Egentligen var vi ju som gjorda för våra intressen men det fattade vi ju inte då. Kan inte komma ihåg direkt att hon var avundsjuk på mina ben, förutom när jag "spöade" killarna i klassen i benpress. Där var jag "the Queen"!
Sen, när jag dansade tryckare med Peter till Dancing Queen, tror jag att jag gav blanka faen i mina vader. Då var jag bara kär, lycklig och tja, lite svettig kanske. Men Lycklig!