Även om tant kraschat och dagarna just nu består av att just precis ta sig ..... framåt, en timme i taget så kan meddelas att det går just ........ framåt. Fast i snigelfart. När så vänner ringer och är vänliga i luren tjuter jag bara. Har liksom lite lättare när folk är arga och skäller, tjatar och gnatar. Omtanke och snällhet avväpnar mig helt och försätter mig i tjutläge.
När en väninna kommer hit, kokar kaffe och placerar mig ute i vårsolen spelar det ingen roll att jag påminner henne om att jag inte gillar vårsol och fågelsångelände. Hon tror inte på mig ett endaste dugg och tur är väl det.
En liten kvart där i solskenet gör ju att jag och hjärtat tinar upp så pass att jag känner hopp. Hopp om ljusare tider.
När jag sen sladdar in på Stora Systers blogg och hittar finfina bilder på en utflykt till Hollywoodskylten, vaknar livsanden lite till. Blir allt till att packa gympadojjor och cykelbyxor med på den däringa utflykten "over there". Fast den cykelbyxerumpan blir det i så fall INGA bilder på, det är då ett som är säkert. Man vill ju inte chocka folk i onödan. Inte ens sig själv. Men till skylten, det bara ska jag!
Sånt tänker jag på när jag sniglar mig fram just nu. Man behöver ha mål och mening med sin färd!
Ta det i din egen takt och följ med, du vet att det ordnar sig.
SvaraRaderaKram (låt bli att grina....låt bli sa jag)
Men Cina, vad tråkigt! JAg har saknat dig här! Berättade för vår målare om din första målare och visade bilder. Han tyckte att så illa gör ju inte ens en amatör det!
SvaraRaderaKram!
Du kommer tillbaka. Det har du gjort förr.
SvaraRaderaDet gläder mig att höra att du har vänner som fattar och som agerar.
SvaraRadera