Tacksam

Att oförutsedda händelser är en vanligt förekommande ingrediens i den här radhusgrytan är sedan länge känt. Att gå från frisk till jättesjuk på en timme är tackolov väldigt sällan förekommande och kan så förbli. Tack!
Vid pass 00.30 i natt packade tants mage ihop, att somna om var inte att tänka på och ett magkatarrsanfall av storlek "grande" var ett faktum.
Jorrå. Jag har medikamenter hemma. Både för före, under och efter. Men ibland hjälper de inte. Precis som de inte hjälpte 24 april förra året när det begav sig sist.
Så vad gör man?
Står ut?
Ja. Man försöker.
Tokäter novalucol. För att försöka ta udden av det värsta.
Hjälper inte när man gått över smärtgränsen.
Försöker hålla sig så lugn det går ändå med tanke på att en orolig tonåring vistas i kulisserna och rent av tycker det är förfärligt att se sin mamma bli så sjuk så fort. Så klart.
01.40 ringer man ambulansen. För att man inser att man behöver hjälp.
01.50 står det två änglar i hallen och tar hand om en.
Sticker här och sticker där. Mäter, frågar och grejar och så får man lite smärtstillande, hållen i handen och det känns som livet ändå är inom räckhåll.
Så tar den ena och förklarar för den oroliga tonåringen att de tänker ta mamman med sig till akuten. Tonåringen vinkar så käckt "hejdå" mitt i natten och jag, ja, gör inget motstånd. Inget motstånd alls.
Så blir jag så väl omhändertagen. Behöver inte vänta alls. Blir överlämnad av de två trygga änglarna och gör fortfarande inget motstånd. Går banne mig med på vad som helst bara de får bort smärtan helt och hållet.
Vilket de ju får!
En specialcocktail blandas i en hast och den ska svepas. Bedövningsmedel i flytande form. Passar bra. Himla bra. Prover tas, mer medicin, mer undersökning och sen en timmes väntan alldeles ensam på en brits i ett akutrum. Näe. Jag är inte så himla kaxig då. Faktiskt. Fast tacksam. Väldigt. För den hjälp jag fått.
Sen kommer doktorn och vi pratar lite om varför det blir som det blir med min mage och han skickar hem mig med ny medicin och lite förhållningsregler. (de där reglerna känner jag ju till men har tummat på dem. In i fållan igen......)
Skickar hem och skickar hem. Där står jag i foajén till akuten 04.16 och ska ringa efter en taxi. Konstaterar att jag är klädd i randiga pyjamasbyxor, munkjacka, barfota i badtofflor.
"Äh, du har ju åtminstone kläder på dig " tycker taxichauffören när jag ursäktar mig lite och berättar att han ofta kör folk från akuten och inget förvånar honom längre.....
Så får jag äntligen krypa ner i min egen säng, 05.05 och har inte det minstanste ont någonstans.
Ja. Jag är tacksam för sjukvården.
Ja. Jag tar det easy i helgen!