Vi har varit på cykeljakt, Lilla Syster och jag. Ett presentkort skulle håvas in och på presentkortet stod det just "en cykel" så cykeljakt var jättelämpligt.
Sett annons minsann. Bra pris.
Bra pris är jättebra för ensamma mammor, man dammsuger efter "bra pris" även med presentkort. Allt är väl en tävling????
Väl i affären konstaterades att det fanns 18 rosa cyklar och en svart kvar. Runt den svarta surrade det mycket folk men ingen kom till skott.
Så. Jag trängde mig fram, tog tag i den svarta cykeln, drog till mig Lilla Syster och väste:
"Hoppa upp på cykeln".
Ja. Som den tonåring hon är, gjorde hon omedelbums som mamman sa........ Upp på cykeln bara.
"Passar den bra"?
"Ja, men............"
"PASSAR den bra"?!
"Ja, men mam..........."
"Vi tar den"!
"Halloj, försäljaren, vi tar den här"!
För att markera att cykeln skulle bli vår dängde jag handväskan i cykelkorgen = paxad.
"Nämen hör nu här......" var det någon som harklade sig i bakgrunden.
"Den där cykeln tänkte vi..........." yttrade sig en kvinna i min ålder med en tonårstjej i hasorna.
"Du kan väl inte bar...............".
Jo. Gick hur bra som helst.
"Fast. Vi var nog först" sa jag lite lagom kaxigt. (
en nyss uppfunnen egenskap hos mig......)
"SOM vi har letat............"
Och hon gav sig. Direkt. Vafalls?! (
JAG hade inte direkt stått på mig om hon envisats men det kunde ju inte hon veta)
Sen.
När allt var färdigskrivet och klart frågade jag vad det var Lilla Syster hade försökt säga.
Hon stirrade på mig och sa med torr röst:
"Jag försökte säga att den där mamman och hennes dotter nog VAR först på cykeln".
"Du är så himla pinsam".
"Pinsam"?!
Jag?!
Aldrig i livet.