Allt har sin tid

Idag hämtade jag Bästa Väninnan och vi åkte och badade i en undanskymd vik. Ja, den ligger lite avsides och dit hittar bara sommarstugegästerna runt omkring. Och så Bästa Väninnan och jag. Som två tanter bytte vi om bakom bilen med bakluckan öppen. Fniss och skratt.
Borta är långaliggavidstranden-dagarna med ständig passning av små barn, utspilld varm saft, ballerinakexklet och mosade kanelbullar. Nä. Nu tar man bara bilen och vips, har man åkt till den badplats man vill och kan ägna sig åt prat. Och eget bad. Bara. Vuxenpoäng på det.
Nu var det ett rent terapeutiskt syfte också, jag ska vänjas vid att vara vid vatten, bryggor, båtar, se öar och annat som hör skärgård till utan att falla ned i en hög och gråta eftersom livet med Älsklingen nu är ett liv utan Älsklingen och vi just sommartid alltid befann oss i Lilla Huset på Ön. Mitt i skärgården.
Ska man göra något för första gången så passar det bra att ha en Bästa Väninna att luta sig emot.
Inte svimmade jag heller. Eller föll död ned även om det kändes så först. Sen lite yrsel bara. Men det pratade vi bort och nu har jag gjort det. Såg till och med några ungar som åkte badring efter en båt i hög fart och det gick ju bra för både dem och mig.
Sen bytte vi tillbaka där bakom bilen och fnissade lite till, åkte hem och drack kaffe på balkongen vilket då satt som en smäck.
Nu har jag suttit en timme i mitt eget kök och det är bara att konstatera:
Det blir ingen middag lagad här idag om jag inte tar tag i det själv. Och vi lagade ju faktiskt mat själva även i USA. På gasspisen. Så takterna borde ju sitta i!

Stora Syster och Store Bror bidrog till middagsmaten en kväll på resan genom att fiska.......

Blev kalasgoda fiskpinnar av "nemo"-fiskarna!