Hej radhuset!

Hemma i radhuset igen. Pustar ut efter en lååååååååång hemresa som egentligen var lika lång som utresan men som kändes längre eftersom det inte gick lika klockrent hem som dit. Men å andra sidan, efter tre veckor på andra sidan jorden känner jag mig lite mer luttrad än innan så strulet med sittplatser som inte fanns på långflyget, löste sig ju till slut. Sällan eller aldrig hör man ju talas om stå-plats mellan San Francisco och London och så klart fick vi ju sitta. Inte bredvid varandra, ånä, mamman placerades till slut framför sin "telningar" och så klart klarade de jag det! Stora Syster flög med annat bolag så först hade vi "hejdåkramkalas" i San Francisco och efter 17 timmar hade vi "hejvadkulattsesigenkramkalas" på Arlanda där även Bästa Mamman med man stod och tog emot hela gänget. Sen susade vi hem i svenska sommarnatten och attans vad fint det är här hemma! Ljust länge ju! Tjusigt!
Mälaren låg spegelblank, månen lyste klar och tja, vackert helt enkelt. Så där så mamman måste gråta en skvätt igen. Fast det var nog trött-tårar också. Och "jävlaranamma"-tårar. Att jag gjorde det! Att jag trots den jävligaste vintern/våren i mitt liv stod på mig och genomförde DEN DÄR resan. Och att allt gått så bra. Av alla intryck. Av att jag fått ha mina barn så nära. Att vi har den här resan, minnena gemensamt. Ja. Man kan gråta för mindre helt enkelt. Men, tårar gråts, torkas och så lever man bara på igen. Som det är.
Sen.
Idag. Ja. Jetleg har fått ett ansikte. Närmare bestämt fyra stycken. Hålögda, trötta. Men lyckliga. Ja. Så är det! Och över alltihop skiner solen!