Tiddelipom.......

Man tröttnar på hurtfriska klassmammor som alltid vet bäst, det gör man.
Jag har "glömt bort" att jag är klassmamma i Lilla Systers klass och det förstod en annan att jag skulle göra så hon har tagit på sig den rollen.
"För säkerhets skull" som hon uttryckte saken. (för att hon är snäll trodde jag).
Se där ja.
Så är man en säkerhetsrisk också.
För all del.
Jag har så gärna en stand in, bara de låter bli att pika så förbenat. Jag har fattat ändå att jag aldrig kommer nå upp till någon godtagbar nivå vad gäller "hjälpatillattsamlainpengar" och ha "hurmycketjävlatidsomhelst" att lägga på kringaktiviteter  utanför skoltid/arbetstid. Jag är ständigt efter.
Hopplöst efter. Även i batteritid eftersom mitt egna batteri inte laddar som det ska.
I själva verket ligger jag efter i arbetstid också eftersom många, många timmar går åt till Store Brors skolgång och hans mående. Så. Ständigt efter är ett tillstånd. Man vänjer sig. Man vänjer sig även vid andra föräldrars försök till att uppfostra föräldrar som mig. Den där näpsiga tonen. Som att man är trög och ointresserad på riktigt och inte vill hjälpa till så ungarna kommer till "någonstansjättelångtborta" när jag i själva verket är väldigt engagerad av att det fungerar på hemmaplan och i skolan. Nära. Räknas inte?????
Jag struntar i dem. Jag glädjer mig åt att jag har kollegor som ställer upp när jag behöver gå ifrån med kort varsel, min chef som är en förstående och bra chef och beviljar akutsemestrar när det tjorvar på riktigt Jag glädjer mig åt mina fina, fina barn som är världens bästa team och alla andra vi har runt omkring oss som fattar vad vi behöver. Värme, kärlek, omtanke och tid. Nåja. En och annan bulle snor jag ju faktiskt ihop. Men vi äter upp dem själva! Skämmes på mig!