Lite shopping och en lussebulle, räddare i nöden

Det där "julsvajet" igår fick mig lite ur balans. Lite grinig, lite håglös, lite tappad sug. Inte bra alls. Men ytterst mänskligt. Så när julgransbelysningen, slingor x 2 trasslade in sig uttalade jag en radda fula ord. Högt. Katten gick ut. Store Bror dammsög hela vardagsrummet utan prut, Lilla Syster plockade ur diskmaskinen. Allt under tystnad. Som om mina svärord och frustration lade en tung filt över radhuset. Så kan vi ju inte ha det! Kidsen har också svårt ibland, en bonuspappa försvann. En vuxen som litats på. Nej. Jag glömmer inte bort dem. Så klart inte. Ibland blir det för ... mycket. Med allt. Bara.
Man skulle kunna tro att jag är med i Sjöräddningen eller nåt för är det något jag är bra på så är det att rädda svåra situationer när det blåser som värst. Med lite trix och fix försvann sviterna efter mammans psykbryt med lite allvarsprat, trams och flams. Radhuset kändes som vanligt igen. Som grädde på det moset letades det fram en stor påse lussebullar i frysen, den sista. En burk pepparkakor hittade vi också. Detta serverades med mormors goda vinbärssaft och kaffe till mamman. Man fick äta så många lussebullar man ville och det gjorde vi. Sen konstaterade vi att det var årets första lussebullar och att jag i så fall gjort något i god tid. Väldigt god tid. Vilket kidsen tyckte var lite roligt, vana som de är vid sin tidsoptimist till mamma som alltid gör allt i sista momangen. Efter det gick de till sitt och jag åkte och tokshoppade lite nya växter, en matta och en ny lampa. Beacuse I´m worth it!
Nu har jag tagit fram mina nya skidor, klätt på mig ordentligt och det är äntligen dags: Skidorna ska invigas. Solen skiner. Snön gnistrar. Vad kan gå fel? (host, host, harkel.... kanske konditionen....?). Vi ses! Tour de skie nästa. I alla fall nästan.