Ole, dole, doff...........

Lördag. Man har blivit bjuden på frukost på en solig altan. Kaffe. Så klart. Tänk att frukost kan vara så gott när man inte fixat den själv? Särskilt då. Sen har det idkats trädgårdsarbete. Radhusets yttepyttetomt har förvandlats till en djungel då radhusinnehaverskan varit upptagen med annat, men nu så! Kidsen i givakt och mamman har pekat med hela handen. Eller. Nåja. Gräsmattan och häcken har de små liven fixat på eget bevåg och överraskade sin ömma moder igår när jag kom hem. Man gillar!
Mötet igår gick kanske, nog bra. Jag bara häpnade när rektorn sa att "jag måste ju komma ihåg och tala om det här för kollegorna inför höststarten"..... när det diskuterades vilken anpassning Store Bror behöver. Jag vet nu också att hon inte har personal för något extra stöd, behöver han någon som coachar honom kan hon inte inte lova att det går att ordna. Om hennes personal har någon kunskap om funktionshindret Aspberger, var hon inte säker på. (fast han började där i höstas och vi hade världens bästa överlämningssamtal från grundskolan och nu ska börja om. Fantastisk strategi, om vi inte låtsas om det, finns det inte...kanske ska prova det själv????......). Om de kan tänka sig att samarbeta med Resurscentret som ligger inom samma byggnad skulle hon fundera på, hur det skulle kunna se ut....... Ja. Så där håller det på.
En resurskoordinator var med. På min begäran. Thank God! Hon benade upp, strukturerade upp och hyvlade till de värsta grodorna rektorn slängde ur sig. Så när jag gick därifrån hade vi åtminstone 4 olika förslag att ta ställning till. Ja, förutom om lärarna kan tänka sig att anpassa och tillse att han tillgodogör sig undervisningen........ det får väl bli en ...... överraskning? Ingen av mentorerna var med.
"Hur kunde jag tro att de skulle ha tid med det nu"????
Ja, Jo. Det pratas ju framtid så........ men.
Jag vet varken ut eller in. Märkligt är det. Jag bara tänker: Hur svårt kan det vara? Och hur gör folk? Ger sig? Not my bag......