Som man gör

Måndag och ny arbetsvecka. Kidsen har travat iväg till sin pappa och radhuset blir med ens så jäkla himla tyst och tomt. Nu drar de inte särskilt långt, endast tre gårdar bort men tomt blir det.
Det har sina fördelar att bo nära med varannanveckalivet. Vi kan ses när vi vill, de kan hämta grejer om de behöver något de glömt eller så. När jag går till vårt ICA går jag förbi deras radhus. Kidsen har fönster mot gatan så det händer att jag ringer och så vinkar vi till varandra när jag går förbi. Ok då. DET tyckte de var roligare när de var lite yngre, men för mammans husfridens skull ställer de upp och vinkar. I turbofart. Tjoho och så är de borta igen. Vissa saker kan man liksom inte låta bli.