Det blir ljusare igen

De tunga armarna besvärar mig. In masse. Liksom det tunga i bröstet. Kan ju räcka med ett depp-troll i det här radhuset, fler göre sig icke besvär.
Det sägs att det är ärftligt, det här med depp-troll.
Hur som haver så är jag lite känslig för tillfället. Så när Maria Lundkvists pappa gör entré i Stjärnorna på Slottet och spelar dragspel och sjunger tillsammans med sin dotter gör jag som Leif André och bryter ihop en smula. (såg reprisen sent igår kväll….)
Leif säger i intervjun att han också ville ha en pappa som spelade dragspel med honom.
Jae. Jag med. Å andra sidan skulle jag väl fallit död ner om min pappa spelat dragspel överhuvudtaget, han var inte lagd åt det hållet alls, farsgubben. Nä. Starka drycker var mer hans gebit och även om han då och då var mer än lovligt galen så var han jäkligt snäll mellan varven. Poppade popcorn i högar, gjorde Ris a la Malta mitt i sommaren, metade aborre som en gud och kunde fixa till en trasig växellåda på en gammal bil med gem, silvertejp och plastic padding mitt på blanka E4.an. Snickra var han också bra på och läste Hermods-kurser i matte på löpande band när det begav sig.  När punken gjorde entré stack han hål i kinden med en säkerhetsnål……… när kidsen var små avancerade han till kojornas mästare och imponerade på dem genom att kunna gå barfota på barrstigen ned till sjön. Utan att hoppa, skrika eller säga fula ord.
Sådant kom jag på när jag såg reprisen av Stjärnorna på Slottet.
Fan.
Och så blev armarna ännu tyngre.
Dumt.
Det är förresten snart dags för middagsträff med en väninna. Hon som alltid har med sig sugrör när jag blir så här och skyllde på att jag inte orkade dricka kaffe för att armarna var för tunga.
"Trams" tyckte hon och halade fram ett sugrör vid köksbordet en gång.
Nu tycker hon inte att det är trams på riktigt utan det är en strategi att säga "trams" och presentera en lösning. Det är bra för i den här bubblan är man inte särskilt lösningsorienterad. Fast kanske……..
På jobbet har jag ett höj- och sänkbart skrivbord.
Det är bra.
Något att hålla sig i och när jag känner att jag egentligen inte orkar resa mig så halvligger jag bara lite över bordet så där och trycker på upp-knappen och vips! Är tant i upprätt läge! Så jäkla bra!
Det underlättar att jag har universums bästa rumskompis kan jag säga. Hon höjer inte nämnvärt på ögonbrynen längre, i alla fall inte så jag ser det.
Jag har noterat att dagarna är längre, det är ljusare! Det finns hopp!