En pannkaksdag i januari

Igår var det ett möte angående sonens praktik som verkligen behöver komma igång. Jag kunde inte vara med utan någon annan skulle vara med. Nu har jag inte hört något om hur det gick och man undrar ju om det är bra eller dåligt?
Jag får med all säkerhet besked under dagen idag och jag hoppas det är goda besked. Den här mitt i mellan-tillvaron är ganska jobbig. Oroligt. Gnagande. Hur ska det bli med allt?
Store Broren var inte med. Han vägrar gå någon annanstans än till restaurangen han förhoppningsvis ska vara på. Kunde man kan kanske haft mötet där då? För handledaren var det helt ok men för andra handläggaren var det svårare med förflyttning. Det där med att jobba med ungdomar…….. man behöver lite fingertoppskänsla. Behöver jag säga att jag är lite trött?
Plötsligt blev det viktigt för handläggaren att mötet inte skulle vara på restaurangen för "man behöver lära sig hur det går till i jobbsökeri".
Ok. Helt rätt. Det behöver "man" lära sig. Så småningom. Nu handlar det ju om helt andra saker, att få ut ungen och bygga självförtroende igen. Kan man då tänka sig att mötas där ungen är känner sig säker och hemma? Nä. Så mötet blev utan unge. Och jag orkar f-n i mig inte bråka längre. Är så innerligt trött på tröga projektledare, osmarta handläggare och jag saknar Bästa Resursläraren så jag blir tokig! Hon läste sonen som en bok och fick honom till att göra saker han eller vi aldrig trodde skulle hända. Hon är rätt person på rätt plats. Saknar!
Annars då?
Jo. Det har snöat. Hela natten. Somnade till plogbilsljud igår kväll och ja, den behöver komma tillbaka! En bra sak med snö tycker jag är att alla ljud blir så dämpade. Som om allt blir inbäddat i bomull. Det gillar jag. Och att jag till helgen säkert kan åka skidor igen! Har längtat lite efter det faktiskt. Ska försöka hålla mig på benen och inte göra om förra vinterns praktvurpa vars sviter då och då fortfarande känns i svanskotan.