Efterdyningar och hej fredag!

Följetongen ”jag-blir-galen-på-allt-som-krånglar-runt-store-bror” fick ett nytt kapitel igår. Mitt lilla psykbryt i telefon häromdagen när jag försökte rådda i vården för sonens räkning slutade med att jag
blev uppringd av överläkaren på BUP som bad om ursäkt för att sonens vårdkontakt blivit avslutad utan vetskap av oss och utan överlämning till annan inrättning p g a 18-årsgränsen.
Sköterskorna i telefonen gjorde bara sitt jobb: lämnade inte ut en stavelse eller tog emot några frågor.
Förvisso.
Att de var näpsiga, otrevliga och inte det minsta tillmötesgående får jag väl låta passera. Att de så envist hävdade att det inte gick att göra något åt den avslutade vårdkontakten. Att den inte skulle kunna återöppnas av BUP då vårdtagaren fyllt 18, oavsett om den skett utan vår vetskap, slut och punkt, får jag väl också glömma. De hade ju skrivit en lapp till läkaren efter mina samtal. Men det visste ju inte jag som redan formulerat ett brev till verksamhetschefen. För.jag.var.inte.nöjd.
Status i frågan precis nu är alltså: Vårdkontakten återöppnad så att sonen nu har de recept han behöver, en remiss är skriven till vår vårdcentral för övertagande av medicinskt ansvar och vårdkontakten med BUP avslutas därmed precis som den ska.
Ursäkten godtagen. De erkände att de gjort fel och rättade till det.
Så jag är nöjd, sonen nöjd och vi återgår till vardagens lunk. Lite mer luttrade. Igen.
Fredag på det.
Hurra!