Igår fick jag ett negativt besked precis innan lunch, det finns ingen plats på folkhögskolan som aviserats till januari. Men den unge mannen är välkommen att söka om till augusti.
A.U.G.U.S.T.I.
Det är långt dit.
Luften gick ur mig precis och jag började gråta. Jag orkade inte hålla ihop, känslan av att berätta detta hemma, att börja om att leta sysselsättning. Det blev bara för mycket en stund.
Jag har nog världens bästa kollegor.
Den stöttning, uppmuntran, vänliga ord och de som bara satt med mig en stund. Det värmde så i hjärtat.
Så klart jag/vi kommer igen.
Ska bara ladda om…...
Efter jobbet blev det julklappshandling som flöt på och jag hann nästan klart. Hurra för det!
Sen åkte jag hem, drack glögg och googlade på ungdomsprojekt i kommunen. Det är så det funkar. Ups and downs.
Största kramen. Det är ju en del ned som en pannkaka, men också upp som en sol!
SvaraRaderaMen... Kan vi inte hoppas på nåt avhopp och att han då kommer in där?
SvaraRaderaHärliga kollegor, jag tror det är bra att bryta ihop där och då! Alla ser vilken press man lever under och kan hjälpa på ett annat sätt. Stor kram både till dig och fina killen!
Skönt att du har fina människor omkring dig. Och yes, det är så vi jobbar - vi deppar ihop en stund, sen påt igen bara. kram!
SvaraRaderaSpader: Jag gillar solen mest!
RaderaEzter: Avhopp kan vi hoppas på förvisso. Men det funkar inte riktigt så. Man börjar när man ska, i rätt tid, rätt plats o s v. "Kanske" finns liksom inte. Ja. Man kanske inte ska vara så behärskad jämt, det är en jäkla press mer eller mindre hela tiden. Faktiskt. Kram!
I will not..... JA! Fina människor överallt. Här med! Idag är jag på´t igen..... Kram!