Hon har idag till exempel varit i kontakt med Habiliteringen för att efterhöra det berömda läkarintyget. Inte ens hon lyckades forcera Hab-bunkern, Försäkringskassan kunde inte begära önskat intyg utan det skulle "kunden", jo tjena, begära själva meddelade receptionen. Och så fick hon telefonnumret till sjuksköterskan med yttepyttetelefontiderna som inte gått att komma fram på under fem veckors tid och i tisdags, tada! var ett meddelande inspelat:
"xxxx har semester och återkommer 31 mars".
När jag förtäljde henne detta så suckade hon. Och lovade att dra detta en vända till.
Jo men så att.....
I övrigt så har sonen och jag författat ett mail med önskan om arbetsprövningsplats och mailat olika företag då handläggaren på Arbetsförmedlingen konstaterat att hon har ont om tid och att det kommer att ta tid att få ut sonen i aktivitet, det finns ingen plasts i någon åtgärd och vad förväntar han sig egentligen????
Jo men så att.....
Två företag har svarat positivt och möten är inbokade nästa vecka. För att kunna följa med sonen, eftersom AF.s handläggare inte hade möjlighet att följa med, har jag tagit semester två dagar.
Företagen hade lite frågor om försäkringar, planering och omfattning. Jamen om man skulle ta och skicka faktura till Arbetsförmedlingen sen?
Det är något fel någonstans när man behöver hjälp och det ter sig lättare att hacka sig in hos SÄPO än att få hjälp och stöd för sysselsättning och försörjning.
Inte i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att byråkrati skulle vara det jobbigaste med ett funktionshinder. Jag vet att andra har det mycket, mycket värre än oss och var man än befinner sig på skalan så tycker jag att det är för jävligt! Banne mig!
Ja. Jag är trött. Sonen förhoppningsfull. Så man orkar kämpa för att han ska kunna få fortsätta vara det!
Lite kaffe och glass på det så här på kvällskvisten. Over and out!
Men herregud, ska man behöva stånga sig blodig för det som är ens rättighet??? Styrkekram!
SvaraRaderaJavisst blir man trött när tillvaron ska vara så jobbig.
SvaraRaderaJag är bara en farmor och kan inget göra när jag ser att ett barnbarn behöver hjälp.
Du är beundransvärd som kämpar för din sons rättigheter. Många föräldrar ger upp, orkar helt enkelt inte.
Kram Viola
Ja, det har man ju fått lära sig i den hårda skolan att man får vara en spindel i nätet. Även efter att de fyllt arton. Fast man ska vara tacksam att man får fortsätta att vara med då. Inte för att barnen säger ifrån utan för att myndigheterna gömmer sig bakom sekretessen. Vilket man kan tolka som att då slipper de ta eget ansvar och skylla allt på att våra "barn" är vuxna och ska ta ett eget ansvar om sina liv. Men jag har också haft tur att hittat handläggare som sett fördelen med att ha en förälder inkopplad. I vårt fall var det en handläggare på AMI-S som det hette då. Tack och lov, för den gången när sonen blev uppsagd med omedelbar verkan var det tur att vi var två som kunde ta strid för sonen och få "chefen" prickad. Man har fått minst sju skinn på näsan genom året. Egentligen är det nog sjutton lager eller ännu mer.....:-)
SvaraRaderaDet är helt sanslöst. Verkligen sanslöst. Och den där känslan att man blir så lycklig när en bra person ramlar i ens väg. Det är ju fint och bra och så, men DET SKA JU INTE VARA SÅ. Det ska gå ändå, folk ska göra sina jobb och inte ha yttepyttetelefontider. Jäkla bajsbyråkrati. Och heja dig, du är min hjälte!
SvaraRaderaEfter: ja, tyvärr är det så, det är i alla fall vår erfarenhet.
SvaraRaderaPolargrevinnan: tack fina du, tanken har väl slagit mig, att bara kapitulera men någonstans inom mig finns kraften.......
Cicki: så sant som det är sagt!
I will not.... Tack, behöver verkligen höra det....... Sanslöst är det. Och tröttsamt,
SvaraRadera