Förbaskad är förnamnet, ledsen mellannamnet och tröttsåinibengen efternamnet

Vissa dagar mår jag inget vidare. Idag är en sådan dag. Stora vemodet har rullat in. Landet Depression står vid sidan av och försöker locka mig till sig. Jag kämpar emot. Vill inte dit.
Har insett försöker inse att det ändå finns vissa gränser för vad man orkar med i tillvaron, att man inte är en sämre människa för att säkringarna går.
Ska träffa en beteendevetare nästa vecka. Kommer det att hjälpa?
Är det inte bättre att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommunen och LSS-handläggarna träffar den där beteendevetaren tillsammans för att komma fram till hur man INTE ska mosa sönder människor i den här byråkratiska geggamojjan som kallas……… tja. Jag vet inte. Samhällsskydd? Nätverk? Pah!
För oss är det bland annat så här precis nu:
Sonen inskriven på AF 5 februari. Full av tillförsikt. Handläggaren verkade bra.
Handläggaren har under tiden kanske visat sig inte vara så bra. Sonen har inte fått någon vidare information om de olika program, vägar som det finns att gå, ingen info om ersättning, inget uppföljningsmöte har ägt rum, ingen planering.
Jag har, tillsammans med sonen skrivit mail till en hel hög med olika företag för att höra om de kan ta emot en yngling för arbetsprövning en längre tid. (med handläggarens godkännande per tlfn, hon hade nämligen inte tid att jobba för en plats åt sonen för det är svårt med platser…….)
Några nappade och vi bokade tid för möte. AF.s handläggare hade inte tid att följa med så det vore ju "bra om du kan gå med". Ok. Jag gick med. Vad kan jag om AF.s planering, försäkringar, möten, handläggning, vilka papper som ska skrivas på? Nada och inget vet jag om det.
Men vi gick, sonen och jag. Till kyrkogården här i stan och träffade en vänlig människa, en manlig arbetsledare som minsann fattat galoppen med Aspbergers syndrom, arbetsprövning, var fantastiskt på att ställa rätt frågor så sonen klarade intervjun så gott som själv. Stort steg! Heders åt arbetsledaren och vi blev glada när han erbjöd sonen en plats! Hurra! Änglar finns! Detta var 10 april.
Sonen strålade som en sol, återhämtningen från den hemska körtelfebern kändes plötsligt lite lättare och banne mig om inte solen sken den dagen! Jag kände mig lättad, äntligen!
Jag hade inte räknat med Arbetsförmedlingen. Att det skulle strula till sig. Hur dum kan man bli tänker jag idag?
Idag skriver vi 21 april. Har vi fått kontakt med någon på AF? Nope. Handläggaren sjukskriven och ingen ersättare utsedd. Jag har sökt andra handläggare, har sökt chefen för den sektionen, har sökt chefens chef och högsta chefen. Har jag fått napp? Nope. Nada och ingen har återkopplat. Jag har mailat, ringt, ringt och lämnat meddelande vad saken gäller. Telefonisterna kopplar mig för allt vad de är värda och är jättesnälla mot sura tanten i telefonen, jag har bett dem om ursäkt, jag har pratat med en chef i går och en idag som är så vänliga, tar sonens uppgifter och lovar att höra av sig. Gör de det? Nope.
Sonen har en plats, han får börja när som helst. AF måste godkänna ett beslut om detta och INGEN tar ansvar.
Ni som hängt här ett tag vet ju att detta är inte första bataljen, inte den första krångelsituationen vi hamnar i. Jag strider som en dåre för mitt barns rättigheter eftersom han inte kan föra sin talan. Vem kan det i den här byråkratigeggamojjan?
Hur blev det så här?
Hur kan det få vara så här?
Om jag inte orkar längre, vilket faktiskt är ganska nära vissa dagar, så klart jag oroar mig för det. Vad ska hända då?  Vi pratar om ÅR av kamp här. Samtidigt som jag ska jobba, ta hand om kidsen (även om de är jätteduktiga, självständiga och tar sin del av kakan men de är ungdomar ännu) och allt som hör en ensamstående mammas vardag till.
Vad är då kontentan av allt det här svammlet?
Att folk mals ned i byråkratin, man orkar till slut inte hålla ihop och vara den goda samhällsmedborgare man förväntas vara och ligger i stället samhället till last. Man blir sjukskriven, en ung man är sysslolös hemma utan någon som helst ersättning och så klart hela situationen påverkar alla i familjen.
Jag fick ett meddelande att jag kunde hämta en bok hemma hos en kompis för att ha något att göra och skingra tankarna. Jag orkar inte ta mig dit. Jag går någonstans om någon knackar på min dörr och tar med mig.
Så klart jag försöker se ljuspunkter i tillvaron. Hitta det positiva i allt. Ibland är det svårt. Ibland är det väldigt svårt när ens inre är en svart sörja av trötthet, ledsenhet och en känsla av uppgivenhet infinner sig.
Jag har ett nytt jobb. Jag längtar dit. Jag längtar efter att orka klä mig, piffa till mig, att träffa kollegor, att vara glad och pigg. Det är mycket som ska klaffa för att det ska bli så. Kan man bli sjukskriven från AF och Försäkringskassan?
Det är otroligt många föräldrar som är i min situation. Jag vet det. Man orkar inte hur mycket som helst, det är bara så. Ska vi ha det så? Det vore en samhällsekonomisk vinst att sätta en raket i rumpan på AF och andra myndigheter.
Jag är sjukskriven för att ta hand om mig. Att stressa ned, gå på avslappning, sjukgymnastik och försöka få bukt med min jobbiga migrän. Kan säga att lite talar emot att det kommer att gå i lås men jag gör så gott jag kan. Längtar efter lite lättnad. Får fina hälsningar från kollegor, bloggvänner och vänner irl och blir rörd. Det är många som tänker på oss! Det hjälper till att inte tappa taget helt och hållet! Bara så att ni vet!