När i helvete skulle jag bytt däck på bilen?

Jag vet att jag kommer att skratta och sjunga igen,

dansa hoppsasteg på gården till mina kids fasa och småbarnens förtjusning.

Jag vet att jag kommer att bli glad igen. Men när?

När ska den här tröttgeggan släppa sitt grepp och orosormen sluta slingra sig i mitt bröst?

När? När? När?

Hur gör man????

"Du måste acceptera din situation" säger doktorn och spänner ögonen i mig. 

"Det här är allvarligt"!

Tro mig, farbror doktor, som är en alldeles snygg ung grekisk tjejdoktor, jagärenalldelesfetfulblekmedelåldersingenting men jag fattar att det är allvarligt.

Jag har levt allvarligt i hela mitt liv och de här stunderna just nu är inga undantag. Jag tar en stund i taget,

det är morgon veochjävlaskitfasajaghatarmorgnar, 

lunchtid litebättremendetgörsåontibröstet,

middag godegudgörsåattsolhelvetetgårnednågonggång

och kväll. Kväll. Denna ljuvliga tid på dygnet när allt stillnar, det skymmer, allt bäddas in och går till vila. Så också jag. Inte sovvila. Det går inte. Än. Men jag vilar i tankarna. Eller de ändrar karaktär, de gör inte så ont, är inte så dömande mot mig själv och jag kan andas lite lättare. Det är bra.

Är det bra?

Det här tvivlet. Hur ska jag få ordning på allting? Är det jag som ska få ordning på allt? Vad ska jag bära och dra själv? Överlåta till andra? Vem är "andra"?

Man ska klara sig själv. Jojo. Jag vet. Jag klarar mig ganska bra själv det är ju när resten av världen, verkliga verkligheten blandar sig in som den ju gör i ett vanligt människoliv, det är då det tjorvar ihop sig. När jag inte vet varken ut eller in, vad som är viktigt och jag inte får ihop tillvaron av alla måsten, behöver och vill.

Räcka till. Jag kan ju inte räcka till överallt. Varför försöker jag ens? Det går av bara farten och ja, jag har fattat. Det är farten jag måste hejda. 

Ok. Bästa Mamman säger att det ligger i min natur. Både att vilja räcka till och att inte säga nej i alldeles lagom bra tid. Men jag har blivit bättre, det har jag men inte tillräckligt precis nu.

Jag ligger här. Det susar i mitt huvud av alla tankar och alla ord som hoppar runt som nyss utsläppta lammungar på grönbete. Tyst. Jag vill bara få tyst i huvudet. 

Och nä. Det var inte meningen att börja gråta när jag fick frågan om jag bytt däck på bilen när det nu är vår och ganska så varmt och skönt och passat på när jag ändå är hemma?!

När och hur i helvete skulle jag bytt däck på bilen?????

För det måste man ju lyfta på armarna. Det kan inte jag. Inte precis just nu.