Min altan

Jag har behövt ta tag i en gammal surdeg. Suck. Sånt som gör ont, gamla sår rivs upp och känslorna åker berg- och dalbana igen. Då tycker jag det är skönt att ta en kopp kaffe på altanen (med tjocktröja och fleecefilt….) och titta på de fina blommorna som blommar i trädgården. Lite som Ferdinand. Jag trivs på min altan. Jag blir stark där, jordar mig och tillvaron slutar att snurra så fort. Att bara sitta där en stund och så går jag vidare. Igen. Att ta tag i saker och ting ingår i processen. Att komma framåt och förhålla sig till saker och ting. Allt går inte att förändra. Bara att förhålla sig till.
Lilla Syster får besök av en kompis från Tyskland idag. Store Bror rehabar sin svårt stukade fot allt vad han orkar och kan kanske, kanske börja jobba nästa vecka. Man håller sina tummar!