Dramaqueen? Va? Vem? Jag????

Jag har som sagt lite skav inombords. Jag vet inte vad det beror på men det irriterar mig och jag känner inte riktigt igen mig själv. Kan vara snirkelvägen in i klimakteriet, kan vara den förklädda fyrkanten som börjar tröttna eller helt enkelt kan vara att tillvaron inte vill sätta sig ordentligt. Vad vet jag?!

Och innan jag visste ordet av så hade en liten scen utspelat sig i Hjärtats kök och jag åkte därifrån utan att säga "hejdå" (jätteförbjudet, tänk om det händer ngt och så var man tjurig det sista man såg….) och innan jag var hemma i radhuset (det tar sju minuter att köra dit) hade jag ringt upp honom och öst ur mig osammanhängande tyckanden (han fattade nada, han är ju man gubevars) för att allt blir så konstigt och jag vet inte vart jag hör, knappt var jag bor, är jag där tänker jag på hemma, är jag hemma tänker jag på där och mitt i är kidsen och behöver sitt och det blir bara kaos och katastrof och bilen håller på att gå sönder, jag kan inte beställa grus för de kör bara ut hela ton och jag behöver bara 750 kg och det orkar jag inte tänka ut hur det ska gå till, katten kräks, det är punka på cykeln och diskmaskinen visar felkoder som inte släcks fast jag gör som den säger och Hjärtat har ryggskott och …….. Så jag grinade, snörvlade i telefonen och tänkte att jag nog är galen på riktigt, klev ur bilen, mötte grannen som frågade hur jag mår och jag tog på mig facet fort som tusan och hörde att jag svarade: 

"Jo, tack bara bra, hur är det själv?".

För det är ju så man svarar.

Sen gick jag hem och bakade 1000 bullar till Svärsonen som fyller år idag.
Försökte hålla ihop och undrade i mitt stilla sinne "what¨s up"????????
Jorr´å. Hjärtat vågade sig hit. Efter en stund.