Sista lördagen i oktober

Läser om utmattning och vägar tillbaka. Acceptans och insikt. Glädje och sorg kring detta att förändras, inte vara som "vanligt". Jag vet inte vad "vanlig" är längre. Gränser har suddats ut och genom åren har jag kastats från ytterlighet till ytterlighet och passerat "lagom" så där i förbifarten. Jag tror att jag försökt vara som alla andra. Eller som jag tror att alla andra är. Vad vet jag?
Jag är jag. Försöker snitsla mig fram i den insikten. Försöker låta bli att tänka när jag lägger mig om kvällarna "att i morgon, då...... då ska jag minsann...... Orka vara pigg, komma i tid, göra en sak i taget, träna, bli mer planerande och så ......."
Det skiter sig i samma ögonblick jag vaknar för morgonångesttåget har glidit in på perrongen utan att jag varit medveten om det och kunnat tända stoppsignalen. Nä. Rakt in i mig far det där tåget och så börjar vi om. Varje dag. Frukostkaos. Duscha. Va? Nu? Redan? Är klockan så mycket???? Är flingorna slut? Nu igen?!
Sen jobbar jag mig upp över dagen för att ha min peak på kvällen. Min bästa tid. Allt är möjligt. Allt fungerar. Allt kan man tänka på. Samtidigt. Men till slut måste man jag ju sova och så börjar det om. Varje dag.
Utmattning. Man kan bli frisk igen genom återhämtning. Att hämta hem ork. Det är oftast inget fel på viljan. Den är oerhört stark likaså drivkraft att prestera, åstadkomma och möjliggöra. Det gäller att styra om så att en del av den energin läggs på sig själv. Att på riktigt inse betydelsen av återhämtning. Mental vila. Krav- och prestationslöst. Att få vila i sig själv en stund och att det är gott nog.