Igår halkade jag i trappan med famnen full av målarpytsar och spackelhinkar och for på öronen så det dånade. Det blev i alla fall fart på Store Bror som förskrämt undrade om mamman slagit ihjäl sig och det kändes ett litet slag som snudd på det. Jag dånglade i ena höften, ryggen och vänster axel å det grövsta och tappade andan. Låg en stund och tänkte på att andas, kollade så att min vänsterfot inte blivit utåtroterad (vilket skulle kunna tyda på lårbensbrott) men den pekade åt rätt håll så jag låg kvar ett slag för att samla ihop mig. Store Bror lyfte sedan upp sin mörbultade mamma och placerade mig på en stol.
Idag gör jag inte många knop och inga hoppsasteg heller. Rumpan, låren och axeln börjar anta en vacker blålila färg och det enda goda med den där vurpan var att svanskotan fick sig en tjolablängare åt rätt håll så den gör INTE ont idag.
För övrigt är jag glad över min kraftiga benstomme idag, att jag höll.
Vi vet också hur mycket torkat spackel i en hink sprider ut sig i ett kök när locket far av efter en kraschlandning......
Nää, vilken otur! Så rädda ni måste ha blivit båda två! Tur i oturen att stora starka sonen kunde lyfta upp dig, han är för go den killen! Var nu rädd om dig, ta det lugnt och låt familjen pyssla om dig i helgen. Försiktig kram!
SvaraRadera