En solskenshistoria och så skönt att äntligen kunna säga "ÄNTLIGEN"!

Vi är ett helt gäng som gläds åt Store Brors nya praktikplats. Ni som hängt här ett tag vet ju att tillvaron varit allt annat än lätt de senaste åren. 31 oktober förra året tog praktikplatsen på kyrkogården slut och sedan dess har sonen varit sysslolös. Nåja. Tre veckor i Thailand med kompisar var en efterlängtad "syssla" men sedan årsskiftet har det varit lite tunt med att ha något att göra.
För fyra veckor sedan ringde det på min mobil och en man, en kollegas man, sa att han hört att Store Bror inte hade något att göra, att så kunde man ju inte ha det och erbjöd sig att hjälpa till.
Kan säga att jag fick något av en chock. En "kan-sånt-hända-på-riktigt?-chock".
Det var alldeles sant! Kollegans man träffade sonen och berättade om jobbet. Sonen tände på det och kontakt togs med Arbetsförmedlingen och handläggaren där. Alla kontakter, papper och planeringsmöten fixades i ett nafs och sedan 1 februari är nu sonen "handräckningsassistent" på ett byggföretag. I första hand i tre månader, sen får vi se.
Med detta vill jag säga att "plötsligt händer det" och är så himla glad och tacksam. Glad över att det finns änglar som min kollega och hennes man, omtänksamma och engagerade, och glad över att det finns företag som ser potential och vågar satsa även på ungdomar som inte har lyckats i gymnasiet. Svårt att beskriva i ord vad det betyder! Att inte behöva kämpa, stångas eller slåss utan helt plötsligt flyter det på. En obeskrivligt skön känsla!!!!