Mental träning och soffläge

Jag tränar. Tränar på att tänka mer på mig själv. Själva tänket är inte så svårt, det är själva görandet som är svårt. Att stå på mig. Stå upp för mig. Jag är ta mig tusan världsbäst på att stå upp för andra. Att få saker att hända, få kontakt med myndigheter, att få vägverket att laga en väg, att trolla fram obefintliga tider i sjukvården, fixa näringsriktiga matlådor med mera och med ännu mera. Till andra.
Jag är inte lika påstridig när det gäller mig själv. Alls.
Jag skulle till och med kunna påstå att jag då och då låter andra köra med mig. Faktiskt. Jag vet att det är så. Jag vet att jag känner att "nä men egentligen vill jag ju ....." och så blir jag blank och så blir jag följsam, snäll och osynlig. Låter inte så bra. Känns inte så bra heller kan jag meddela. Så. Jag går i hårdträning. Aka KBT. Kognitiv beteendeterapi. Skitjobbigt. Terapeuten är skitjobbig. Allt känns plötsligt jobbigt fast jag förstår ju att jag behöver det.
"Det tar tid att ändra livsmönster och komma igen från en utmattning".
"Du kommer aldrig att bli densamma".
Ibland låter just de orden hotfulla och ibland som en förhoppning. Inte vet jag. Villervallajaget tappar taget ibland. De tunga armarna och kolsyrebenen är just .... tunga. Att lära sig att backa i tid. När jag har energi och känner mig pigg SKA JAG TA DET ÄNNU LUGNARE. Så, jag borde ha suttit på händerna och låtit andra fixa min tomt, gästrummet och inför studenten men det är inte jag. Jag vill vara med och får betala för det. Mellanläget? Har inte hittat dit. Än.
Men fötterna är fina och lätta. Fotvården igår satt som en smäck. Jag fick kaffe, satt skönt och kunde verkligen slappna av. Somnade nästan. Fast bara nästan. Eftersom vi pratade oavbrutet. En skön stund var det!
Idag fredag. Lugn fredag. Vilar. Ligger och lyssnar på regnet. Det är dagens uppdrag. Duger så bra! Och så hoppas jag att ena svärsonen som ska se Sverige-matchen på plats i Frankrike idag, vinkar som vi bestämt! Jag ska titta noga!