Att springa på rätt boll

Lilla Systern pendlar. Till Västerås. I ur och skur men inte när det är snö. Inställda bussar, inställda tåg, trasiga bussar, trasiga tåg. Tänk att det blev vinter även detta år. Är det inte en fantastisk överraskning? Stressfaktorn är hög. Både på henne och mig. Jag jobbar med det. Varför jag blir så påverkad, jag rår verkligen inte över det hela men någonstans gnager det att jag ska lösa situationen. Jag är lösnings-skadad. Nämligen. Jag går igång och har inom tre sekunder tänkt ut fjorton alternativa lösningar och adrenalinet flödar. Jag är medveten om det här och har lärt mig att åtminstone dra tre djupa andetag så att jag hinner tänka efter om det är nödvändigt att agera. Om jag verkligen behöver det. Om det är min grej. Att jag faktiskt får säga "det kan jag inte göra något åt". Och det är så fantastiskt svårt. I andra sammanhang kan min lösnings-hangup vara till nytta, men inte jämt och ständigt. Härmed förkunnar jag att kollektivtrafikens haveri vintertid inte är min sak att lösa men OM jag kan, skjutsar jag henne. OM jag kan. Idag kan jag inte.