Nytta före nöje

Hjärtat håller på att bygga en bil. Nån slags Cobra. En grönmetallic. Som ser blå ut. Medbyggare är hans bror och idag behövde de ett par händer till. Mina. Maj gådd. Men jag ställer upp och en gjuten motorhuv skulle slipas till så den passar till bilen. Lämpligt. 

"Håll här" och "stå där" var mina order och eftersom jag är storasyster, ensam mamma och rattar radhuset själv, har jag lite svårt att bara göra som de säger utan att tycka en massa. För jag tyckte de mätte fel. Eeeeh. Ok. Mina meckarkunskaper är något inskränkta men jag har ett himla bra ögonmått, både vid uppskattning av längd och raka linjer. Jag ogillar snett. Får skav överallt. Så när det sen visar sig att jag hade rätt från början så tja, jag blir glad. Inombords. Herre jisses. Jag är väl smart och inte skriver nåt på någons näsa??? 

En timme senare, vid kaffet:

"Att du är en sån jäkel på att se rakt"??

Jag förstår att min virriga, ibland kaosartade framtoning förvillar. Jag har stenkoll, ögon som en hök och behöver raka linjer för att må bra. Sneda tavlor, mattor, skrivbordsunderlägg, motorhuvar och ostängda lådor göre sig icke besvär. Jag rättar till. Jag övar på att inte reagera men det är banne mig hur svårt som helst.

I alla fall är nu sliperiet över och jag har återvänt till radhuset för att måla min veranda, sista omgången. Eller så hämtar jag barnbarnet och går till glasskiosken. Alla dessa val! 

 En matta att öva på. I källaren till garaget. Ska den slingra sig så där??? Och hur låg den när jag åkte hem?

Sliperi, slipera ......

"Huv, passa". Och den passade!